Logga in

Magdalena Lidestam

Låt oss prata om skolan!

Bloggen har kommit till utifrån mitt eget behov av att ventilera tankar, vilka under en period har kommit att till stor del kretsa kring just skolan, detta av flera olika anledningar. Dels utifrån ett föräldraperspektiv, men även utifrån ett politiskt intresse och ett samhällsperspektiv. Skolan är bland det mest angelägna att diskutera överhuvudtaget, enligt mig. Jag utger mig inte för att vara insatt och kunnig på området, tvärtom, jag är däremot väldigt intresserad av att diskutera och analysera olika frågor från olika synvinklar och sätter stort värde på synpunkter från er som läser. Välkommen till min blogg!

Öppenhet och delaktighet, eller?

På måndagens kommunfullmäktige kommer det att finnas en punkt som heter ”E-förslag – uppföljning och utvärdering”. Förra våren byttes nämligen det gamla systemet med medborgarförslag ut mot den nya e-förslagstjänsten. Syftet med e-förslag är att medborgare på ett enkelt sätt ska kunna skicka in förslag som berör sådant som kommunen ansvarar för. Man skickar in sitt förslag, detta granskas av en moderator och ska därefter publiceras på kommunens hemsida. Medborgare kan sedan skriva under de förslag som de gillar. Om förslaget får fler än 20 signaturer går det vidare för hantering av politikerna. Enkelt och bra. Demokrati och transparens. Öppenhet och delaktighet. Eller?

För ett par veckor sedan skickade jag in ett e-förslag. Jag läste igenom hur ett e-förslag bör vara för att bli godkänt, det finns nämligen regler att förhålla sig till. Det får t. ex inte vara kränkande eller oseriöst, det får inte föreslå något som bryter mot lagstiftning, det ska inte vara en enkel fråga och det ska röra sådant som kommunen ansvarar för. Förslaget som skickades uppfyllde kriterierna för publicering och bröt inte mot några regler.

Några dagar senare kom ett mail om att förslaget refuserats. Jag skickade en fråga om varför förslaget inte ansågs uppfylla kraven för att publiceras som ett e-förslag, och fick till svar att förslaget diskuterats av kommunfullmäktiges presidium och att man bedömt att det inte var något för politiken att besluta om. Ingen närmare precisering gavs.

Då frågade jag igen: Vilka regler bröt förslaget emot? På vilka grunder ansåg de tre personerna i presidiet att e-förslaget inte var något för politiken att besluta om och varför kunde det inte publiceras? Det blev tyst, jag fick inget mer svar.

Efter ett antal dagars väntan skickade jag en påminnelse. Det kom ett svar från en tjänsteman att jag hade ju redan fått ett svar förra onsdagen och detta bifogades på nytt, alltså exakt samma svar. ”Har du fler frågor är du välkommen att höra av dig” avslutades mailet. Det hade jag, eftersom de inte besvarat de frågor som redan ställts. Så dessa skickade jag iväg igen, men åter igen utan att få något svar tillbaka.

Så småningom skickade jag istället över frågorna direkt till kommunfullmäktiges ordförande Sverker Thorén (L). Han svarade per e-post att han i skrivande stund satt i ett telefonmöte med presidiet, att de diskuterade ärendet och att jag snarast skulle få ett svar på mina frågor.

Efter två dagar kom så svaret. Jag hade såklart hoppats att Sverker & co efter telefonmötet skulle komma med några vettiga svar, men icke. Istället fick jag en nästintill identisk upprepning av det ”goddag-yxskaft”-svar jag fått två gånger tidigare. Enda skillnaden var ordet ”fortfarande”, att presidiet fortfarande anser att det inte är en fråga för politiken att besluta om. Inte ett ord om på vilka grunder de anser detta, ingen som helst motivering. Inte heller svarar de på av vilken anledning förslaget inte kan publiceras som e-förslag, så att medborgarna får möjligheten gå in och stödja förslaget.

De trenne presidieledamöterna Sverker Thorén (L), Annette Torstensson (C) och Peter Johansson (M) har alltså godtyckligt beslutat att förslaget ska refuseras och kastas i soptunnan, men tycker sig inte behöva svara på frågan om hur de resonerat, vad de stödjer sig på och hur de motiverar sin bedömning. Detta utan att ge vare sig medborgare eller de politiska församlingarna chansen att ta ställning till det tänkta e-förslaget. Är det transparens? Är det demokrati? Är det rätt sätt att hantera saken?

Godtyckligt och nonchalant skulle jag vilja påstå.

Nu undrar du kanske vad förslaget handlade om. Förslaget handlar om ökad öppenhet, att medborgarna ska få en bättre insyn i vilka kommunpolitiker som är våra företrädare, detta genom att valda ledamöter i kommunfullmäktige samt nämndpresidierna presenteras på kommunens hemsida, där det framgår vilken utbildningsbakgrund och arbetslivserfarenhet de har, CV eller biografi alltså. Ett upplägg liknande det som finns på Riksdagens hemsida, där samtliga 349 ledamöter presenteras.

Personligen tycker jag att det är både intressant och relevant att veta mer om personerna som tar viktiga beslut som påverkar våra liv. Finns det mångfald? Är olika slags yrkesgrupper representerade? Finns det en bred kompetens? Jag tycker att det är en rättighet vi medborgare borde ha, att på ett enkelt sätt kunna ta del av den informationen på kommunens hemsida. Dessutom tror jag det kan öka delaktigheten och intresset för politiken och att det även kan underlätta kontakten med våra företrädare.

Vad tycker du om förslaget? Vill du veta mer om våra politiker? Är det här något du vill ska finnas på kommunens hemsida? Tyvärr har kommunfullmäktiges presidium satt stopp för detta. De tycker det räcker med att lägga ut länkar till partiernas hemsidor, där det oftast inte finns någon information alls om de lokala företrädarna.

Vad gäller e-förslagen så behöver hanteringen bli bättre och framförallt mindre godtycklig. Och beslutar man om något, måste man kunna förklara hur man resonerat. ”Öppenhet och delaktighet” får inte bara vara vackra ord på kommunens hemsida, det måste gälla i verkligheten också.

Skilsmässa

Det är alltid svårt att bryta upp och lämna, men ibland måste man inse att det inte är hållbart att vara kvar i något som inte fungerar. Därför har jag tagit ett beslut. Det blir skilsmässa mellan mig och Moderaterna. Det är ett ganska bra tag sedan jag kände mig bekväm i partiet, av olika anledningar. Den senaste veckan har det varit flera saker som gör att jag absolut inte vill förknippas med vissa företrädare och deras retorik, inte heller deras inställning till hederlighet på olika sätt.

Dessa tungt vägande skäl gör att jag lämnar:

• En osund sektliknande partikultur där egenintressen går före allt annat, där jäv och nepotism har blivit mer regel än undantag. Valberedningar föreslår sig själva och sina närstående. Samma familj har kommit att besitta de flesta tunga uppdrag i kommunen.

• Företrädare som ohederligt slänger sig med ”fake news” och presenterar egenpåhittade(?) fakta för att vinna gillanden på Facebook. Som håller på med populistiskt trams på ett anti-intellektuellt sätt.

• Framträdande M-politiker som inte drar sig för att förfalska offentliga handlingar, som fortsätter ljuga trots avslöjande, som inte verkar tycka det är ett problem. Som inte inser allvaret med att brott har begåtts och som manipulerar omgivningen för att klamra sig kvar.

• Den interna sekteristiska mobbingkulturen där konkurrenter förtalas och förgörs. Allt sker i egenintresse i jakten på pengar och prestige. Kompetenta personer jagas bort och den som fulspelar bäst håller sig kvar.

• Den totala fegheten där ingen längre törs opponera sig mot ovanstående. Rädslan för repressalier och att själv att hamna i kylan gör att befogad kritik uteblir. I slutänden leder det till ett parti helt utan ryggrad och principer.

För partiets skull hoppas jag att det sker en förändring, gudarna ska veta att vi är några som verkligen försökt. Men under rådande förhållanden kan jag inte längre vara kvar.

 

Värt att uppmärksamma 9/12

Igår den 9 december var det den internationella dagen mot korruption, en dag värd att uppmärksamma. Jag har tidigare skrivit blogginlägg som berört ämnet korruption, men eftersom det är så oerhört viktigt kan inte frågan diskuteras mycket nog. Korruption gör mycket skada i ett samhälle, det innebär negativa samhällsekonomiska konsekvenser, det undergräver förtroendet för det offentliga, vilket i sin tur skapar misstänksamhet och uppgivenhet hos medborgarna.

”Men, vaddå det berör väl inte mig, och vad kan jag göra åt saken?” tänker säkert någon. Jag hävdar att alla kan bidra till att motverka korruption, i stort och i smått. Till att börja med kan man sätta sig in i ämnet, öka sin medvetenhet om vad korruption innebär och lära sig mer om vilket elände korruption kan ställa till med i ett samhälle. Det är också viktigt att ha en levande diskussion om vad som är lagligt och lämpligt. Allt som är lagligt behöver inte nödvändigtvis vara lämpligt. (Väldigt få av oss anser t ex att kusingifte är speciellt lämpligt, även om inte lagen säger nej, och det finns såklart otaliga andra och bättre exempel).

När det gäller vad som är lämpligt eller ej så går det i sammanhanget att lyfta hur det går till i föreningar och samfund, där det brukar finnas stadgar att rätta sig efter. I dessa stadgar brukar det ofta finnas en hel del tolkningsutrymme, dvs ordet ”bör” eller ”bör inte” används frekvent. Ibland händer det därför att man väljer att tolka innebörden lite som man vill, ibland på ett sätt som gynnar beslutande personers egna intressen. Någon som har en etisk och moralisk inre kompass måste protestera i sådana situationer, annars kan det glida iväg rätt ordentligt. Föreningen kan då komma att få problem med en föreningskultur där jäv, nepotism och korrupt beteende blir normaliserat och accepterat. När gränserna flyttats, när korruptionen och jävet accepteras i de ”små” sammanhangen, är det då inte rimligt att tro att det smittar av sig även till andra, större sammanhang?

Vi har därför alla ett ansvar att säga ifrån i alla sammanhang där jäv och korruption förekommer. Säger vi inte ifrån, då är vi medskyldiga till att osund kultur får lov att fortsätta, vi medverkar faktiskt till ett mer korrupt samhälle. Själv så har jag alldeles nyligen protesterat i ett sammanhang där en valberedning föreslog sig själva och sina närstående till toppositioner och välarvoderade uppdrag. Tyvärr var det ingen i beslutandeposition som ville hörsamma protesterna, utan man tyckte tydligen att detta uppenbara jäv var helt i sin ordning. Så man röstade igenom förslaget utan någon som helst vilja att reflektera över lämpligheten i att flera uppdrag hamnade inom en och samma familj på ett mycket olämpligt sätt, ej heller att det kan vara mindre lämpligt att sitta på flera stolar samtidigt.

Att protestera på det här sättet innebär dessvärre att man inte blir populär i vissa kretsar, man kan också bli betraktad som en besvärlig person. Du riskerar att bli tillintetgjord. Det är såklart inte så angenämt att utsätta sig för detta. Men, jag lovar att jag ändå kommer att fortsätta ta avstånd ifrån jäv, nepotism och korruption i alla sammanhang. Jag kommer att fortsätta protestera, även om det har ett högt pris ibland. Annars kan jag inte se mig själv i spegeln.

Vill du ha ett samhälle där det är avgörande vem du känner eller vem du är släkt med för att du ska få chanser? Vill du ha ett samhälle där vissa företag gynnas och andra missgynnas, beroende på ”rätt kontakter” eller ej? Där konkurrensen snedvrids? Vill du ha ett samhälle där det råder olikhet inför lagen beroende på vem du är eller vilka kontakter du har? Vill du vara tvungen att fjäska för ”rätt personer” för att nå framgång?

Eller vill du ha ett samhälle där det råder sund konkurrens, där alla behandlas lika, där du kan lita på att det råder rättssäkerhet? Ett samhälle där kompetens, flit och förkovran belönas, där drivkrafter, företagsamhet och entreprenörsskap är mer avgörande än vilka kontaktnät du har.

Vi behöver alla bestämma oss för vilket samhälle vi vill ha, det är vi som skapar framtiden. Hur vill du ha det?

Krav och krafttag!

Trygghet och studiero är en förutsättning för god inlärning, därom är nog de flesta överens. Ändå är det precis just det som saknas på så många skolor och i så många klassrum runtom i Sverige. Det är ett utbrett problem med stora konsekvenser. På vissa håll råder kaos. Ett kaos som vuxenvärlden inte längre klarar att hantera, där skolpersonalen tycks ha resignerat, där föräldrarna abdikerat, och där mängder av elever inte får kunskaper eller förutsättningar för att så småningom kunna skapa sig en bra framtid.

Hur har det kunnat glida iväg såpass? Varför tillåter vi det? Och hur ska vi kunna göra någonting åt det?

Den här texten av Anna Dahlberg i Expressen tycker jag att du ska läsa.

https://www.expressen.se/ledare/anna-dahlberg/lar-av-rektor-hamid-hur-man-raddar-en-skola-i-kaos-/?utm_medium=link&utm_campaign=social_sharing&utm_source=facebook&social=fb

Det handlar om en skola i ett av de mest utsatta områdena i Göteborg, som vänt en skola i kaos och fritt fall till att bli en skola där det faktiskt har börjat fungera. Fokus har varit på ordning och reda, att ställa krav, men även på färdighetsträning och snabba stödinsatser till elever som halkar efter.

För att minska skadegörelse har man gjort föräldrarna ersättningsskyldiga för det som deras barn har förstört. Ibland belopp på många tusenlappar. Man har även skickat ut skriftliga varningar, genomfört omplaceringar och avstängningar, gjort tydliga markeringar för att visa vad som inte är acceptabelt. Brott har polisanmälts, vilket man tidigare inte alltid gjort. På det stora hela kan man säga att man har skärpt upp hela miljön, ställt krav på ett sätt som egentligen borde ha varit självklart från första början. Resultatet har varit mycket gott.

Jag är övertygad om att det är sådana krafttag som behövs för att skapa en trygg skola där det råder studiero och där det finns en rimlig chans för eleverna att tillgodogöra sig kunskaper.

Att ställa krav och att upprätthålla ordning och reda borde vara självklart ända från första början, från förskolan. Sedan gäller det att hålla i och aldrig låta saker glida iväg åt fel håll. Att markera mot oacceptabelt beteende, att anmäla skadegörelse och andra brott, att aldrig acceptera att elever halkar efter utan att snabbt ge rätt stöd. Tidiga insatser på alla plan helt enkelt.

 

Hyfsa debatten, Marcus Fridlund (S)!

Hej Marcus Fridlund!

Vi är inte vänner på Facebook, men jag blev ikväll tipsad om ditt inlägg apropå mitt debattsvar i dagens VT.

http://www.vt.se/asikter/debatt/trovardighet-kraver-finansierade-loften-om5396256.aspx

Jag känner att jag vill bemöta din formulering. Jag tänkte att jag gör det här på VT-bloggen, så kan du efteråt passa på att läsa mina tidigare blogginlägg som bl. a belyser olika sorts problematik i skolans värld.

Du skrev:
Vem är trovärdigast, en som är väl insatt, uppdaterad och närvarande eller en som typ varit på 2 max 3 sammanträden under hela mandatperioden? Komigen oppositionen, kan ni inte bättre än såhär?

Jag utgår ifrån att det är mig du menar. Det är spännande att läsa att du anser dig mycket mer trovärdig än jag.

Till att börja med har jag deltagit på fler än 2-3 möten i Barn- och utbildningsnämnden sedan våren -17 då jag gick in som ny ersättare. Ibland har jag varit frånvarande pga arbetssituation, jag är trots allt bara ersättare i nämnden. Men på flera möten som jag varit på har du själv varit frånvarande. Varför slänger du ur dig osanningar/ felaktigheter? Och oavsett frekvensen på mitt mötesdeltagande; varför vill du göra gällande att jag inte är insatt?

Siffror och statistik talar för sig själva. Det är lätt för vem som helst att kolla upp, det krävs inga BUN-möten eller dragningar av tjänstemän för att sätta sig in i saker. Jag är lika insatt som du i siffror som visar hur många elever som misslyckas i skolan i kommunen.

Jag var med i BUN hela mandatperioden 2006-2010 och har följt utvecklingen sedan dess. Jag har mängder med kontakter med personer som jobbar i skolan, det händer också att personer kontaktar mig. Jag har också ett stort kontaktnät av föräldrar med barn i skolåldern. Jag har själv fyra barn i åldern 6-16 år och vid det här laget har jag därför en ganska god erfarenhet av skolan ur ett föräldraperspektiv. De senaste fyra åren har jag bloggat här på VT om just skolan. Jag utger mig inte för att vara expert på skolfrågor, men jag är genuint intresserad, följer och deltar gärna i debatten. Det skulle aldrig falla mig in att försöka tävla i trovärdighet baserat på antalet BUN-möten du deltagit på. Det är inte seriöst, det är väl ändå helt andra saker som räknas?

Jag ser fram emot ditt svar i VT, Marcus, men jag hoppas att du då håller en högre nivå än vad du gjorde i ditt Facebookinlägg. Det är inte första gången jag sett dig jobba med fulretorik. Vill du vara trovärdig framledes så kan du börja med att hålla dig till sanningen och korrekta uppgifter.

Vänliga hälsningar
Magdalena Lidestam

Facebookinlägget i sin helhet: 

Makt och total kontroll

VT:s ledarskribent Jakob Styrenius skrev den 30/4 en både underhållande och upplysande ledartext som handlade om socialdemokraten Dan Nilsson och alla stolar denne sitter på samtidigt. Herr Nilsson är ordförande och ledamot både här och där, i sammanhang där det kan uppstå både intressekonflikter och jävsituationer. Dessvärre är han inte unik, det förekommer på fler håll bland kommunpolitikerna. Hur kan det komma sig att det blir så?

Berörda personer förklarar gärna det hela med att ”det är ju så få som vill ställa upp, det är nästan omöjligt att hitta personer som kan och vill ta de här positionerna”. Köp inte den förklaringen! Visst finns det en viss sanning i att det är svårt för alla partier att rekrytera nya medlemmar som är beredda att lägga ner tid och engagemang, men att det skulle vara så skralt att det måste vara samma personer som innehar samtliga ledande positioner stämmer faktiskt inte.

Att det har blivit en maktkoncentration där några få har allt inflytande beror på att det är några personer som VILL ha all makt och besitta alla viktiga positioner för upprätthålla total kontroll. Man ser också till att bita sig kvar vid makten. Ofta är det en mycket liten krets människor inom partierna som utgör de valberedningar som tar fram förslagen när positioner ska tillsättas. Det förekommer till och med att man i en valberedning utser en närstående eller sig själv till uppdrag, trots att det är solklart jäv.

Den lilla gruppen av personer som vill besitta all makt ser sedan till att göra upp om vem som ska ha vad redan innan de interna valen sker. Sedan sluter man upp och röstar på varandra, man hjälps åt och mobiliserar så att utfallet blir precis som man vill. Sedan hävdar man att demokrati har fått råda, vilket är en halvsanning när processerna i själva verket ofta är väldigt riggade och ofräscha.

Visst är det bra att våra politiker vill vara engagerade och att de vill åta sig politiska uppdrag. Man kan bara hoppas att det är ett äkta engagemang som är drivkraften, så att det inte handlar om makthunger, prestige och arvoden.

(Det vore intressant om VT följde upp Styrenius ledare från 30/4 och gjorde en kartläggning av hur det ser ut med maktfördelningen och uppdragen bland Västerviks kommunpolitiker).

Magdalena Lidestam är utbildad hälsocoach som även studerar folkhälsovetenskap. Är intresserad av konst, film politik och mycket annat. Bor i Överum med sin sambo Jörgen och deras fyra barn. Familjen består även av tre vuxna bonusbarn och två bonusbarnbarn.
  • Senaste blogginläggen
  • Mest lästa bloggar

Bloggar

Sport

Politikerbloggar