Logga in

Malin Sjölander (M)

Stort och smått, politik, jobb och fritid. Lite av varje från mitt liv och mina tankar.

Ett fartfyllt år!

Denpasar 
Det är några dagar kvar av 2018 och jag ska snart ta en välbehövlig semester. Men jag tänkte hinna skriva några rader om året som gick.


Det som har präglat mitt 2018 är självklart valrörelsen och alla efterspel till den. För oss politiker startar valrörelsen många månader innan valdagen, den är som ett maratonlopp. Många förberedelser, och många funderingar på om man gjorde rätt val. Mitt absolut största intryck är hur många eldsjälar som finns inom politiken och dessutom vilket fantastiskt län vi bor i. Jag är så tacksam för att mitt uppdrag ger mig möjligheter att se hela Kalmar län.
I efterspelet till valet blev det lite annorlunda utfall än vad vi väntat oss. I landstiget bytte centern och liberalerna konstellation och sitter nu i majoriteten med socialdemokraterna. Vi Moderater och Kristdemokraterna bildade en ny allians, M&KD-alliansen och jag fick chansen att kliva fram och bli vice ordförande i regionstyrelsen, dock i opposition. Nu har vi fyra år på oss att fortsätta föra fram den politik som vi påbörjade i gamla Alliansen. Det behövs och vi kommer jobba hårt för att ge länet bättre förutsättningar

.
På det personliga planet har jag ännu en gång lyckats ta mig runt ett Göteborgsvarv och är åter anmäld till nästa år. Jag har insett att jag behöver en sådan utmaning för att tvinga mig ut på träning och bryta mitt stillasittande jobb. Trots valrörelse så har vi ändå lyckats få bra tid med familjen. Vi har njutit av soliga dagar på Gränsö, på Öland, på Benterud och i fjällen. Dessutom startade vi året med två härliga veckor tillsammans i Dominikanska republiken. Familjen är så viktig, det är så roligt att göra allt detta tillsammans.
Nu väntar två lediga veckor innan nästa år kör igång. Vi har laddat upp med massor av böcker och kortspel. Sen blir det full fart igen!


Tack för i år och gott nytt 2018!


Har vi verkligen tid?

Karlstad

De senaste veckorna har varit riktigt intensiva. Möten i hela länet och i Stockholm har avlöst varandra, men nu kommer en period med lite mer luft i schemat. Tja, luften brukar successivt minska men lite tid för reflektion bör jag nog kunna klämma in. För just det behövs. Som förtroendevald träffar jag så många människor varje dag, människor som bjuder på unika livshistorier, viktiga berättelser och förnuftiga och genomtänkta förslag på hur världen kan bli lite bättre. När vi rusar på och överbokar oss på möten, som de värsta av dagar överlappar varandra, blir vi inte särskilt effektiva. Och frågan är hur mycket vi kan ta in av det som sägs och avhandlas på de möten vi deltar på.

En klok kollega till mig gav mig ett tips när jag blev oppositionsråd i landstinget för fyra år sedan. ”Boka aldrig in mer än tre möten per dag, mer än så klarar inte engagemanget av.” Den regeln försöker jag faktiskt följa, även om man ibland tyvärr blir offer för andra människors kalendervurpor.
Och vurpor blir det. Det verkar som att det går inflation i möteskulturen just nu. Jag vet att många med mig upplever att viktiga träffar krockar, man får ofta prioritera bort möten och dialoger som det faktiskt gör en smula ont i magen att tacka nej till. Men jag tror att i sådan lägen är det bara att acceptera det, och försöka träffa de berörda vid annat tillfälle. Annars riskerar man att bli en ”tidiggångare” eller ”senkommare”.
”Tidiggångare” och ”senkommare” (ofta släkt med ”telefonfluktaren”) är de personer (ett fåtal tack och lov) som fortfarande tror att det går att boka in tre gånger så många möten än vad som är möjligt på en dag. De kommer alltid en bit in på mötet och ursäktar sig när det är en timma kvar med att de måste hasta iväg till nästa. Det är alltid samma personer som verkar ha satt detta i system. Signalen till oss andra som (faktiskt kom till mötet tio minuter innan start och stannar kvar i fem minuter och säger hej då till de andra) blir tyvärr att vi inte är riktigt prioriterade. Är de också ”telefonfluktare” så rusar de in på mötet, sätter sig ner, säger det de ska och ägnar resten av mötet åt att smsa, läsa nyheter eller spela wordfeud i mobilen. För att sen ursäkta sig och rusa vidare till nästa.
Jag förstår nu att jag säkert trampar en och annan på tårna. Det finns giltiga skäl att gå tidigare eller komma för sent. Någon enstaka gång. Tåget kan faktiskt vara försenat. Det kan vara en bilolycka på vägen dit. Ett barn kan tjura ihop vid lämning på förskolan. Och du kan få ett sms från skolan att din sjuåring slagits på rasten. Men detta kan omöjligt inträffa för samma människor varje dag, hela dagarna, vecka ut och vecka in.
Varför skriver jag nu om detta? Mest beroende på frustration. Jag vet att de tjänstemän som förberett mötena ofta lagt ner väldigt mycket tid och resurser på att förbereda. Ta fram material, läsa in sig, producera power point-presentationer och kanske bjuda in gäster. Jag vet hur det känns att stå och prata inför en större eller mindre grupp när folk går ut och in ur rummet, när man bara ser ovansidan på huvuden i rummet för alla sitter med viktigare saker i mobiltelefonerna. Jag är förtroendevald, jag kan ta det. Kanske tycker inte de som lyssnar att jag just då är relevant eller intressant. Men våra tjänstemän är anställda i våra organisationer, vi har gett dem uppdrag att prata om dessa frågor. Då ska vi bete oss korrekt. Eller så har vi åkt på en utbildning eller konferens som vi faktiskt har betalat för. Då är det ju respektlöst att inte delta i full utsträckning – eller hur?
Jag vet inte om det är min gamla yrkesroll som lärare som gör att jag tycker detta är ett oskick. Men jag tänker göra vad jag kan för att få mer effektiva möten, mer delaktighet och ett större värde. Det uppdrag som jag har fått är alldeles för viktigt för att slarvas bort på sena ankomster och slösurfning.
För tid har jag, det gäller bara att disponera den rätt och smart!

Vad är demokrati värt?

Västervik För den som följt nyhetsrapporteringen i mellanlänet så är debatten kring IVA i Oskarshamn väl känd. Majoriteten i regionen (S, C och L), satte igång en utredning om stängning av IVA-platserna innan jul och första veckan i januari presenterades slutsatserna: IVA ska stängas.


Vi i oppositionen har tagit del av underlaget på 70 sidor. Det är ett ganska rörigt dokument och en sammanhållen konsekvensanalys saknas. Dessutom är beläggningssiffrorna väldigt olika personalens uppfattning om patienttrycket. Många i personalen känner inte att de fått komma till tals, och inget vet vad som händer efter nedstängningen.


Vi saknar dessutom helt en medborgardialog med de som bor i och kring Oskarshamn.


Därför yrkade hela oppositionen (M, Kd, V och Sd) på en så kallad minoritetsåterremiss så att vi skulle kunna ta upp ärendet i slutet av mars och alla vi kunde känna att vi har ett beslutsunderlag som vi är trygga med.


Återremissen gick igenom på torsdagens regionfullmäktige. För en kort stund kunde vi känna oss segervissa. Men snart framkom det att majoriteten redan på förhand bestämt att ett nytt fullmäktige ska gå av stapeln reda nu på torsdag! På torsdag!


Jag, och många med mig, blev både beklämda och bestörta. Är inte demokrati värt mer för de styrande partierna? Vad hände med regionens tre ledord "Öppet, engagerat, kunnigt"? Är detta "öppet"? Och varifrån ska de extra 200-250 000 kronorna för ett extra fullmäktige tas? Om vi fått som vi ville hade allt behandlats vid ordinarie fullmäktige.


Vi lever i tider av politikerförakt. Jag tror inte att det har minskat efter de senaste dagarnas händelser. Men vi kommer fortsätta att sätta press, ställa jobbiga frågor och se till att vara pålästa när vi fattar beslut. Det är att vara en stark opposition!


Med ny kraft

Västervik Nu har vi landat i vardagen efter en skön och välbehövlig semester.
Det Sverige som vi kom hem till befinner sig nu i en helt ny politisk verklighet och jag kan tycka att stämningsläget är oerhört skakigt. Inombords bubblar jag av slagkraftiga och lite raljanta skämtartade fraser om politiska motståndare. Men efter en stunds eftertanke så väljer jag att hålla dem för mig själv. Min energi ska från och med nu gå till det politiska arbetet. Mina uppdrag som oppositionsråd och förbundsordförande handlar om att upptäcka och beskriva samhällsproblem och att finna lösningar på dem. Mina uppdrag handlar om att föra samtal med människor om hur de ser på vården, skolan, infrastrukturen, hedersvåld och företagande många andra frågor. Och det handlar om att fokusera på hur vårt parti ska kunna bli en stark röst i ett allt mer kaotiskt politiskt landskap. Är det någon gång vårt land behövt en stark och slagkraftig opposition så är det nu, när vi har fått den svagaste regeringen genom tiderna.
Jag vet att många, även jag, är frustrerade, ledsna, besvikna och förbaskade över den senaste tidens skeenden, både i rikspolitiken men även på det lokala och regionala planet. Men om vi ska kunna få något gott att växa upp ur allt detta så måste vi använda vår samlade kraft och energi på rätt saker, på aktiviter som stärker oss som politiker och vårt Moderata parti.
I morgon börjar en ny arbetsvecka, men också en ny epok i vårt parti. Nu måste vi snabbt komma igång med att fortsätta utveckla vår politik på såväl nationell som regional och kommunal nivå. Där kommer mycket av mitt fokus ligga nu, samtidigt som vi måste föra en stark oppositionspolitik i regionen.
Nu lägger jag frustrationen åt sidan och fokuserar på framtiden! Ni hänger väl med?

Två olika böcker om en galen värld

Denpasar Jag har nu läst ut ytterligare två böcker här i Indonesien, men jag ska ärligt erkänna att läshastighet minskar när temperaturen stiger. Böckerna kan sägas vara ett slags samtidsdokument från två fundamentalt olika tidsperioder.


Den första boken heter "Aldrig mer" av Sara Larsson. Det är en spänningsroman som kretsar kring de ligor som säljer unga flickor på en cynisk sexmarknad här i Sverige. Man får följa dels den unga flickan Andrea från Bukarest som luras till prostitution först i Spanien, sen i Sverige. Man får också följa den svenske torsken Ted som har fru och barn hemma i Göteborg men ändå köper oskyddat sex med omyndiga småflickor. Och man får följa Patrik som är terapeut som jobbar med sexköpare för att bryta deras onormala och olagliga beteende. Sara Larsson väver ihop deras livsöden och deras liv kommer att ta en drastisk vändning.


Boken är mycket obehaglig, man får en smutsigt realistisk inblick i de utsatta flickornas värld, med våld, våldtäkter, övergrepp och droger. Man får också en bild av hur det rumänska "distributionsnätvetket" är uppbyggt och vilka hjärtlösa brottslingar som skor sig på dessa olyckliga flickor. Om du orkar ska du verkligen läsa denna bok. Jag lovar dig att du kommer att påverkas. Och att bilden av den "lyckliga horan" och den "frivillige tiggaren" kan försvinna för gott. Detta är människohandel och slaveri, något som vi hade hoppats slippa se i vårt land.


Den andra boken har några år på nacken, faktiskt är den ett år yngre än jag. Den heter "Tärningsspelaren" och är skriven av Luke Rhinehart. Någon har jämfört den med Moment 22. Och jag är benägen att hålla med. Den är, som sagt, skriven i början på sjuttiotalet och skildrar en rätt vanlig gift man med barn och ett bra jobb, som helt plötsligt bestämmer sig för att tärningarna ska ta kommando över hans liv. Stort som smått, för kort och lång tid. Han uppfattas rätt snart som vansinnig med en hel del absurda förvecklingar. Boken är riktigt rolig, med en smart och humoristisk dialog. Men också väldigt "sjuttiotal" - droger, sexuell frigjordhet och ett ständigt ifrågasättande av... allt.


Jag valde att läsa den som ett tidsdokument, men också just för språket. Att fnissa sig igenom en bok hör inte till vanligheterna. Senast det hände var nog när jag läste "Liftarens guide till galaxen" av Douglas Adams.


Två olika böcker, den ena gör dig ledsen och stundtals uppgiven,den andra berättar en galen historia om en tid för länge, länge sen!
Håll tillgodo! Malin


Bokslukartid

Pemuteran Normalt sett så lyssnar jag mest på böcker. Oftast när jag kör bil eller promenerar. Men vad gäller att läsa så blir det mest nyheter och stora mängder inläsning av diverse handlingar. Så när jag tar semester, helst utan bra wi-fi då är det den stora bokslukartiden. På den hör resan har nog Fredrik och jag med oss runt femton böcker av helt olika karaktär. I ett tidigare blogginlägg skrev jag om Christian Unges bok "Har jag en dålig dag..." som jag läste klart för någon vecka sedan.


Nu har jag kunnat njuta av ytterligare tre, helt olika, böcker till.


Den första heter "Mannen som lekte med dockor" av Magnus Jonsson. Riktigt spännande deckare som utspelar sig på Södermalm i nutid. Ett bisarrt mord leder till att Stockholmspolisen måste ta hjälp av en doktorand på KTH som dessutom är fler detta AFA-aktivist. Intressant och kul persongalleri och otroligt spännande intrig. Om du saknar Sahlander-böckerna så har du här en ny, yngre och faktiskt lite modernare variant. Fler böcker i serien kommer.


Nästa bok är faktiskt också skriven av Christian Unge - "Turkanarapporten". Den handlar om en läkare som liksom författaren själv arbetat inom Läkare utan gränser. Men denna bok är en deckare som utspelar sig i Kenya.En antropolog som forskar i en bys försvinnande korsar hans väg och efter att hon tillfångatagits så börjar jakten på sanningen. Vad har hänt med byns invånare? Och varför är CIA så intresserade. Boken har en bra intrig, flera färgstarka personer och en inte alltför smickrande bild av den kenyanska huvudstaden Nairobi. En väl läsvärd bok om du gillar internationella thrillers och är intresserad av att läsa om ett land med stora skillnader på fattig och rik. Inte minst Unges skildringar av livet i kåkstaden Kibera, där mer än en miljoner människor lever i stor misär.


Sista boken för denna gång är skriven av vår före detta partiledare Anna Kinberg Batra, den heter "Inifrån". Jag är medveten om att jag är något som skulle kunna kallas "politisk nörd", men jag tycker boken var riktigt bra. Särskilt som jag själv har uppdrag som ofta kräver snabba beslut, mod och magkänsla. I början konstaterar hon att det är svårare att veta vad som är rätt mitt i en process än efter. Något som många proffs- och hobbytyckare drar stor nytta av. Visst är det lätt att recensera någon när man vet hur det gick och på lagom håll kan summera alla bra och dåliga beslut. Väldigt mycket finns att lära i den här boken, dels för mig personligen men också för alla som arbetar i en organisation där det då och då kan knaka lite i fogarna. Hur jobbar man med att förbättra en parti-/företagskultur när de negativa rösterna dominerar? Hur klarar man själv av att leda en sån organisation? Och hur överlever man?
Jag tycker Anna Kinberg Batra lyckas balansera bra i boken, den kunde ha blivit ett bittert testamente, istället tycker jag att det finns både värme och humor i den - och den personliga sidan av henne. Självklart kan det finnas en eller annan person som känner sig uthängd på ett negativt vis men många andra får beröm och klappar på axeln. Om du är intresserad av ledarskap och/eller politiska skeenden ska du definitivt ägna den här boken några timmar, och dessutom en stunds reflektion.


Nu är det några bokläsardagar kvar, förhoppningsvis kommer något mer boktips!


Jag har varit politiskt aktiv i Moderaterna sedan 2005. Men intresserad medlem i många år. Just nu är jag oppositionsråd för Moderaterna i landstinget här i Kalmar län. Dessutom sitter jag i Västerviks kommunfullmäktige. Det blir många roliga, spännande och lärorika resor runt omkring i vårt län och många härliga möten med människor i olika livssituationer.

I min blogg tänker jag självklart försöka beskriva hur mina tankar går rent politiskt, men det kan även dyka upp tankar och små rapporter från livet i övrigt. Kanske rentav någon reseskildring eller en bok recension?

Självklart tar jag med glädje emot kommentarer eller synpunkter från er som läser.
  • Senaste blogginläggen
  • Mest lästa bloggar

Bloggar

Sport

Politikerbloggar