Igår kom jag hem efter 8 intensiva dagar. Här tänkte jag skriva mina tankar om veckan som gått. 

Jag åkte över till Visby med packad väska och cykel under söndagsmorgonen. Jag har rest tillsammans med min kollega Linus från Kalmar. Mina känslor inför veckan var blandade, glädje över alla intressanta diskussioner jag skulle ha, glädje över att få del av kunskap, argument och klokhet från de många seminarier jag skulle gå på. Men jag hade också en oro, en oro för att nordiska motståndsrörelsen skulle komma att solka ner de värden vi demokrater står för. 

Söndagen och måndagen var nazistfritt, jag gick på massor av seminarier, talade med mängder av folk, och när jag gick till sängs under måndagskvällen hade jag en härlig känsla av att denna veckan kommer att bli fantastisk. Jag reste tillbaka till fastlandet tidig tisdagsmorgon, för att ta emot statsministern till Västervik under onsdagen. Tisdagen ägnade jag tillsammans med partikamrater i Västervik och styrde med allt runt omkring med Stefans besök. Tro mig, det är mycket som ska göras, och mycket planering bakom ett statsministerbesök. Jag har så många fina partikamrater som har ställt upp under veckan för att göra besöket så bra det bara kan bli. Utan att gå in på detaljer, men besöket och det öppna mötet under onsdagen blev toppenbra. 
Publiken ställde många frågor, och fick också bra svar från Stefan. 

Tidigt torsdag morgon åkte vi och hämtade statsministerns stab för att transportera oss till hamnterminalen och båten som skulle föra oss tillbaka till Visby. Man kan ju lugnt säga att han har det hektiskt omkring sig, många intervjuer och inslag som ska spelas in innan avfärd. Väl på båten fanns tid till lugn och ro, och även samtala om politiken, stort som smått. 

Väl på plats i Visby lämnade jag statsministern som blev uppmött av finansministern. Den resan över lär jag nog aldrig få uppleva igen, men det är fantastiskt att få den tiden att samtala med honom och hans kloka medarbetare. 

När jag kom cyklandes in genom söderport i Visby möttes jag av de jag bara läst om tidigare. Sveriges moderna historias största kräk. Nordiska motståndsrörelsen. De stod i en stor klunga och spred sin hatiska propaganda. Jag hade min SSU-tröja på mig, och de såg mig på håll och snabbt kom deras kameraman och följde mig längs min väg ner mot Almedalen. Där och då kände jag direkt olust och obehag. Vetskapen om att dessa människor inte vill annat än att lägga sina kängor över bröstet på en är obeskrivlig. Som tur är så har polisen varit i närheten hela tiden under veckan. Alla hade under veckan inte samma tur som jag, och har då fått känna på nazisternas fysiska hat. 

Fortsättning på min vecka kommer. 

Följer idag riksdagens partiledardebatt. Till skillnad från de tv-sända "underhållningsdebatterna" på de olika kanalerna så får partiledarna prata till punkt och det blir en saklig debatt.

Skiljelinjen är tydlig, valet står mellan investeringar i välfärden och det gemensamma, mot skattesänkningar och satsningar för de som redan har mest. För det är en ren lögn att påstå att sänkta skatter kan kombineras med stora investeringar i välfärden. Jo visst, man gör en del satsningar, flyttar pengar från en del till andra. Och vilka får stryka på foten? Jo de som har det sämst, till förmån för de som har mest.

Vilken vecka det har varit!

I måndags på kommunfullmäktige tog vi äntligen en riktning i hur Bökensvedområdet ska kunna utvecklas i framtiden. Egentligen spelar det för mig ingen roll om var eller vad som ska göras, bara vi gör det. För faktum är, att vi inte gjort några stora investeringar eller framtidsvisioner för föreningslivet på hur länge som helst. Inte under min aktiva tid. 
Visst, det har varit små insatser här och där. Men utan plan framåt. Nu äntligen ser vi hur vi kan utveckla idrotts- och föreningslivet framöver. 
Ridsporten får äntligen sina nya stallar! Hur länge har vi inte stött och blött i den frågan? En befrielsekänsla som går igenom hela kroppen. 

Framåt måste vi även fortsätta arbetet för hela kommunen. En upprustningsplan och fler framtidsutsikter. För ser vi det krasst, så är kommunen full med lokaler med behov av upprustning. Jag kommer under sommaren att återkomma i frågan. Idrott och föreningsliv ska vara tillgängligt och attraktivt. Jag är en produkt av föreningslivet, och hoppas att fler ska få möjligheten att blomma ut och få känna gemenskap och framtidslust. Föreningarna i kommunen är bäst på att bryta utanförskap, bidra till integration och bygga broar mellan människor. 

Så nu, med ett bra utbyggt föreningsstöd och en första framtidsplan, finns det förutsättningar för att börja jobba. Men vi har en bit kvar innan jag känner att alla är med på banan. 

Fick i fredags frågan om min ställning om religiösa friskolor. Tråkig som jag är så svarade jag att jag är emot religiösa friskolor, och följer därmed partilinjen. Rubriksättningen blev då "Religion har inte i skolan att göra". 

Jag fick sedan frågan av några som inte öppnat artikeln utan bara läst rubriken. De hade uppfattat att jag var emot religion. Det är jag absolut inte. Däremot är jag emot att huvudmän ska vara religiösa samfund. Jag anser att man tar ifrån barn och unga sin rätt att själv välja väg. Det är inte lätt att som barn kunna ha en klar uppfattning om sin omvärld eller kunna göra aktiva val emot sina föräldrars goda vilja. Därför anser inte jag att man som förälder ska äga rätten att placera sina barn i dessa friskolor. 

Ytterliggare en aspekt är att religiösa friskolor hotar att spä på den redan ökade segregationen. Resultatet kan bli katastrofalt om vi i skolsystemet tillåter en segregering och är med och skapar paralellsamhällen. 

Därför är jag emot religiösa samfund som huvudmän inom skola. 

Jag är för en ökad kunskap om olika religioner, då jag tror att det är nyckeln till samförstånd och samexistens. Min generation och yngre har vuxit upp med att läsa bred religionskunskap, vilket jag är glad över. Kunskap är frihet. 

Min minnesbild kan vara oklar, men omkring årskurs 2 eller så, då hade jag en lärarinna av den äldre skolan, där vi skulle stå vid sidan om bänken och sjunga vid varje dags slut. Ofta en psalm. Jag blev inte skadad av det, men inte heller blir jag idag klok över vad jag skulle med det till. Jag har aldrig fått chansen att fråga varför vi gjorde så, men om jag stöter på henne, så vill jag gärna veta varför, av ren nyfikenhet. 

Under ett par år nu har riksdagspartierna tävlat i olika politiska förslag vad gäller förbud. Tiggeri, dieselbilar i centrum, heltäckande klädsel, religösa utrop mfl. Nu senast i raden lägger vi till mobiltelefon i skolan. 

Jag måste säga att jag blev ganska förvånad av att det var mitt eget parti som visslat fram detta Liberal-förslag och tvättat till det lite. Frågar man runt lite, vilket även olika media har gjort så är en stor majoritet för ett mobilförbud i skolan. Jag misstänker att det är samma personer som på min grundskoletid skrek sig hesa över att förbjuda mössor och kepsar under 90- och 00-talet. Att samhällsförändring sker är skrämmande för en del, och inte ofta hör man frasen: det var bättre förr. Var det bättre förr skulle vi lägga ner patent- och registreringsverket. 

Jag tror absolut att ett förbud i klassrummet skulle öka prestationen hos en del, ge studiero åt andra och läraren auktoritet. Men är det verkligen så lätt? Självklart inte.
För mig personligen är detta jättekluvet. Jag själv är uppvuxen med musik i öronen, mp3-spelaren var alltid proppad med musik och jag kunde stänga in mig och koncentrera mig på arbetet, precis som andra vill att det ska vara knäpptyst för att ens kunna skriva en mening. När strömningstjänster och smarta telefoner blev vanligare blev det övergången från den gamla mp3-spelaren. 

Idag är smarttelefonen ett naturligt inslag för barn och ungdomar. Och jag tror att en del behöver ha den runt sig för att ens känna sig som en "normal" människa. Tänk dig själv, att ta snuttefilten från ett litet barn, där den har sin trygghet, lite så tror jag att det är för många ungdomar idag. De smarta telefonerna är också bra komplement för kommunikation i skrift med sina kompisar, så man slipper sitta o viska och vara högljudda i klassrummet för de som ska planera eftermiddagsaktiviteterna ihop. 

Fördelarna är många, men det är också nackdelarna. Och det måste man ha i tanke innan ett eventuellt förbud. Därför är jag också glad över att man tvättat och putsat på förslaget innan det lades fram. För i förslaget står också att hänsyn ska tas till de elever med behov av särskilda hjälpmedel, musik skulle kunna vara en sån sak, och hade varit fallet för min skolgång. Rektorer och lärare ska med sin egen bedömning även kunna göra undantag från förbudet. 

Så, kluven, men absolut inte totalmotståndare.
Däremot är jag djupt bekymrad över alla förbudsförslag som läggs runt om i landet av olika partier. Jag tror på ett fritt och öppet samhälle, där det är möjligheter och frihet som styr, med ömsesidig respekt, rättigheter och skyldigheter. Inte en massa förbud.