Logga in

Eva Johansson

Släktforskarbloggen

Tidigare webbredaktör på VT.
Här bloggar jag om mitt stora intresse släktforskning. Det ägnar jag nästan all min tid åt, både fritid och arbetstid. Både enskilt hemma på kammarn och inom Tjust släktforskarförening. I bloggen tar jag upp allt möjligt som berör släktforskning.

Lars Perssons gamla bibel vill hem

Det här skrev vi om i Tjust släktforskarförenings medlemstidning Wåra Rötter i vintras. Men ingen har hört av sig så jag gör ett nytt försök.

Är du släkt med Lars Persson Lindgren född den 5 februari 1775 i Vallemåla i Dalhem? I så fall kanske du vill ha den här gamla familjebibeln? Bibeln finns idag hemma hos släktforskaren Bo Rylander i Falkenberg. Han har hört av sig till Wåra Rötter och vill gärna komma i kontakt med efterlevande till denne Lars Persson Lindgren för att lämna tillbaka bibeln.

I husförhörslängden 1774-1783 för Dalhem finns Lars i sin familj i Vallemåla. Föräldrarna hette Per Jonsson och Kerstin Larsdotter. Lars hade flera syskon, bland annat lillebror Per som senare tog över gården. Lars dog den 7 januari 1844.

Han köpte bibeln 1801 av bokbindare Hjorter i Västervik. Den kostade fem riksdaler och Lars verkar ha varit mycket nöjd med sitt köp enligt vad han skrivit på ett försättsblad.

Skriv en kommentar här om du känner till något om familjen.

gammal bibel

gammal bibel
Lars Persson har själv skrivit i sin bibel.

gammal bibel

 

Torpet med många namn

Nu är det vår och här på landet är våren påtaglig på ett annat sätt än i stan, tror jag. Det går inte att gå ut utan att se att marken börjar skimra i grönt. Snödropparna har blommat länge och påskliljorna har knoppar.

Det påminner mig om torpet Nyhägn som vi hyrde några år på Kilmare utanför Västervik. Det ligger på lagom cykelavstånd från stan och i fina omgivningar. Vår och försommar var det extra fint att vara där. När vi flyttade från stan 2009 lämnade vi även torpet, efter fem somrar.

Nyhägn
Nyhägn på våren. Foto från 2005.

Nyhägn
Torpet med sidobyggnader. Foto från 2005.

Nyhägn
Rörspis i kammarn, vedkorg och askhink. Foto från 2005.

Det går ju inte att undvika att fundera över vilka som bott före oss i ett gammalt hus som detta. Av ägaren har jag fått veta att den siste torparen och åretruntboenden ska ha bott kvar till någon gång in på 70-talet, men vem det var vet jag inte. Den yngsta tillgängliga församlingsboken slutar 1935 och då är det en familj Berglund som är torpare och de bor kvar åtminstone till 1941, enligt mantalslängden. Helge Erland Berglund från Odensvi flyttar in 1932 och är då 28 år gammal. Efter två år gifter han sig med Helga Viola Maria Johansson från Frödinge och de får en dotter samma år. Helge Berglund har tagit över sedan den förre torparen Karl Fredrik Johansson dött i april 1932, men flyttat in redan i mars. Karl Fredrik Johanssons hustru Hildur verkar bo kvar fram till sin död 1933 men kanske vistas hon hos någon annan då. Helge Berglund har först en hushållerska med sig från Odensvi men hon flyttar tillbaka dit när Helge gifter sig. Jag tänker mig att änkan troligen inte bor i det lilla torpet tillsammans med ungdomarna eftersom det bara finns en kammare och sovrum på vinden plus en oinredd vind. Torpet är på runt 50 kvadrat och alltså inte så stort.

När Karl Fredrik Johansson har torpet på 1920-talet har han en dräng som heter Axel Helmer Eriksson, som kommer hit 1920 när han är 18 år. Drängen är kvar till 1929 utom tre år när han gör militärtjänst i Svea Livgarde i Stockholm. I Stockholm är han född men växer upp som fosterbarn på Böljerum, ett av många Stockholmsbarn här i trakten i början av 1900-talet. Ibland har det bott mycket folk på det lilla torpet, både två och tre generationer vuxna. Karl Fredrik har med sig sin mor plus att en annan änka från en tidigare familj bor kvar.

I kyrkböckerna heter torpet Kristineberg men har kallats Nyhägn ibland och sedan många år tillbaka står det Nyhägn på kartan. Det allra första namnet var troligen Nyborg. Torpet ligger på gården Kilmares ägor och är inte friköpt utan ett av flera torp under gården. Det går att följa torpet bakåt ända till omkring sekelskiftet 1800 i husförhörslängderna men innan dess är det lite tveksamt med dess existens. Enligt ägaren ska det nuvarande torpet vara byggt vid denna tid och kanske togs det upp då.

Hfl
Hurförshörslängden 1809-16. Bild från Gladhammar (H) AI:5 (1809-1816) Bild 18 / Sida 15, Arkiv Digital.


I husförhörslängden 1809-1816 har prästen skrivit "Christineberg, även kallat Nyhägn" men redan 1809 står det Nyhägn. Det är första gången vi ser namnet Nyhägn i en husförhörslängd. Då bor här en familj som består av torparna Erik Samuelsson och Maja Jaensdotter som båda är födda i Frödinge i mitten av 1750-talet. De har tre söner: Samuel, Anders och Gustaf, födda 1784-1799, och dottern Stina född 1787. I den första bevarade husförhörslängden hittar vi dem på torpet Linlyckan under Kilmare, det är 1790. De har också hyresgäster där, änkan Maja (utan efternamn) och hennes två små söner. Året därpå bor familjen i torpet Nyborg och Linlyckan ör överstruket. Om torpet bara bytt namn eller om de flyttat framgår inte. Linlyckan finns kvar idag och ligger på andra sidan om huvudgården, vid sjön Kilen. Det är nog ett par kilometer mellan dagens Linlyckan och Nyhägn. Linlyckan finns kvar som torp och sedan som backstuga men stryks i husförhörslängderna på 1840-talet.

Fram till 1808 står det Nyborg och från 1809 Nyhägn. Då försvinner namnet Nyborg i husförhörslängderna. Förklaringen kan vara att Erik och Maja flyttar från Linlyckan 1791 till det nuvarande Nyhägn, som då heter Nyborg. Det är första gången Nyborg nämns. Den här förklaringen tror jag på. I så fall skulle torpet ha tagits upp 1791, vilket är omkring år 1800, det ungefärliga år som gårdsägaren känner till.

hfl
Husförhörslängden 1807, när torpet troligen hette Nyborg. Bild från Gladhammar (H) AI:4 (1801-1812) Bild 143 / Sida 269, Arkiv Digital.

När Erik och Maja kommit upp i åren blir sonen Anders torpare. Föräldrarna lever till 1821 respektive 1827. Efter att Anders dött 1837 kommer senare två torparfamiljer hit och båda familjerna är kvar in på 1860-talet. Kanske har det då funnits två stugor på torpet, men det vet jag inte. Vi har inte sett spår efter någon mer husgrund när vi gått runt på markerna men det kan ju finnas där ändå. En del av dagens uthus kan också vara byggda på gammal grund, så det är svårt att säga. Kanske är de båda familjerna nära släkt med varandra och sambrukar torpet. Hustrun i den ena torpfamiljen blir änka 1862 men hon bor kvar fram till sin död 1903, förmodligen på undantag. Hon är alltså kvar i sju år efter att Karl Fredrik Johansson flyttat in. Kanske vistas hon någon annanstans, hos någon av sina barn, och är bara skriven här. Det var inte ovanligt att äldre bodde kvar på undantag utan att vara släkt. Men det kan också vara så att de flesta är släkt med varandra. Inte i rakt nedstigan led, alltså föräldrar-barn, men på andra sätt. Det har jag inte undersökt. Jag blir lite nyfiken på det och någon dag när det regnar och jag inte vet vad jag ska ta mig till kanske jag tar reda på det.

Nyhägn är ett fint gammalt torp och jag tror att många före oss har trivts där. Jag  hoppas att det får stå kvar länge till.

Nyhägn
Kanske har Erik Samuelsson byggt den här logen i början av 1800-talet.

Nyhägn
När vi hyrde torpet stod de gamla stövlarna efter någon av de sista torparna kvar uppe på logens vind.

 

Sjömannen dog i havet

För snart 84 år sedan kunde man läsa denna artikel i Västerviks-Tidningen, närmare bestämt fredagen den 4 mars 1932:

Anledningen till ”Idas” undergång är svårförklarlig

Lasten väl stuvad vid avgången från Visb

STOCKHOLM i dag (Press): Kommerskollegii sjötekniska konsulent kapten M. Frankman har nu verkställt undersökning rörande stockholmsskonerten Idas förolyckande i början av december på resa från Visby till Stockholm, därvid hela besättningen – fem man, hemmahörande i Västervik, Stockholm och Rådmansö – omkom.

Därvid har framgått, att lasten vid avseglingen från Visby bestod av 136 ton potatis i säckar i rummet och 182 tomfat av järn på däck, med vilken last fartyget var jämförelsevis lätt lastad. Den 4 dec. på förmiddagen skedde avgången från Visby. Ett par dagar därefter anträffades en del tomfat och den 9 dec. befälhavaren, kapten L. E. Carlströms lik å holmen Mellsten, belägen öster om ledfyren Måsknuf.

Orsaken till olyckan har ej med säkerhet kunnat utredas. Vittnen från Visby ha förklarat, att däckslasten överhuvudtaget varit ovanligt väl stuvad och att fartyget ej legat djupare än vanligt. Den mest sannolika orsaken torde emellertid få anses ha varit att fartyget under dålig sikt fått grundkänning vid skären öster om Landsort och vattenfyllts samt gått till botten på djupt vatten.

En av de omkomna kom från Västervik. Han hette Sven Gustaf Elis Jansson, var född den 12 januari 1912 och bodde på Kristinelund 2 med sina föräldrar. Hans far var byggnadssnickare och hette Karl Gustaf Arvid Jansson, född 1883 i Lofta. Hans mor hette Konstantia Maria Svensson och var nio år yngre än sin make, född 1892 i Västervik.

Sven var deras enda barn. Tänk att mista sitt enda barn på detta sätt!

Jag föreställer mig hur oroliga föräldrarna kan ha varit när han gick till sjöss 19 år gammal. Det var inte ovanligt att pojkar gav sig ut på havet redan som 15-åringar och jag tror att föräldrarna därhemma alltid gick med en viss oro inombords, fast man kanske inte yppade det.

dödboken Västervik
Prästens notering i Västerviks församlings dödbok. Bild från Västervik (H) F:6 (1926-1938) Bild 115 / Sida 107, Arkiv Digital.

Det dröjde uppenbarligen ett tag innan underrättelsen om sonens död nådde hemorten. Enligt dödboken kom ett meddelande från rederiet så sent som den 15 februari 1932, efter mer än två månader. Men föräldrarna hade helt säkert läst nyheten om S/S Idas förlisning långt innan dess.

Ida var ett litet fartyg, en motorskonert på bara 200 dödvikston. Hon byggdes i Holland 1898 och fick då heta S/S Rensina men efter en försäljning till Tyskland 1909 ändrades namnet till Mathilde. Ett år senare fick hon svensk ägare, Rederi AB Unda i Göteborg, och sitt sista namn Ida. Därefter såldes fartyget inte mindre än tio gånger. Från april 1931 hette redaren Johan Gustaf Johansson och kom från Stockholm. Tyvärr finns det ingen bild på fartyget. Alla uppgifter kommer från Fakta om fartyg.

Hur det kommer sig att Sven Jansson blev sjöman ombord på S/S Ida vet jag inte. Han var aldrig inskriven i Västerviks sjömanshus utan står som tegelbruksarbetare enligt församlingsboken. Kanske behövde han inte mönstras för att fartyget var så litet? Eller så var han bara med som någon slags hjälpreda och därför inte mönstrad ombord.

Sven Jansson föddes i Gagersrum i Törnsfall. Då arbetade hans far på tegelbruket. När Sven var fyra år flyttade familjen till Gäddeglo och Karl Gustaf Jansson blev stenarbetare hos Bröderna Flink. 1930 flyttade de in till Västervik. Sonen Sven var då 18 år och följde med. Några fler barn fick de inte, trots att föräldrarna var relativt unga. Maria var bara 19 år när hon gifte sig med Karl Gustaf 1911. Trots att ingen av dem var född i Törnsfall hade de båda två sina föräldrar och syskon där. Maria på Grantorpet, ett torp under Källsåker. Karl Gustaf i Gagersrum där hans far var arrendator.

Törnsfall församlingsbok
Familjen i Törnsfalls församlingsbok på 1910-talet. Bild från Västervik (H) F:6 (1926-1938) Bild 115 / Sida 107, Arkiv Digital.

Det verkar som om Maria dog någon gång mellan 1939 och 1945. Församlingsboken för Västervik tar slut 1939 och i folkräkningen 1950 finns hon inte med. Då är Karl Gustaf omgift sedan december 1946.

Sandalia
Huset ovan är troligen torpet Sandalia i Gäddeglo där familjen bodde från 1916. Foto: Kent von der Geest.

Jag känner inte till den här familjen alls, inte mer än det jag läst från arkivhandlingarna. Kanske är det någon av er läsare som är släkt med dem och vet mer.

Artikeln i Västerviks-Tidningen 1932 har hittats av Håkan Karlsson, ordförande i Klubb Maritim Westervik.

De bodde på Änghult

Äntligen har jag sett Änghult! Torpet vars folk jag funderat en del på under årens lopp.

Hösten 2011 skrev jag en artikel om stenhuggarsläkten Styrenius. Med hjälp av kyrkböckerna kunde jag följa släkten bakåt till torpet Änghult i Svartsmörja i Hallingebergs socken. Dit kom den unge Johan Styrenius som torpare sedan han gift sig med Stina Törnlund. De var båda två anställda i hushållet hos majoren Johan Philip Ehrenmark på Dröpshult. Stina hade två döttrar som hon fött som ogift mor. Anna Sophia var född 1798 och Mariana år 1800.

C3
F d herrskapsbetjänten Johan Christopher Styrenius gifte sig med hushållerskan Christina Törnlund den 26 december 1807. Bild från Arkiv Digital, Törnsfall C:3 1751-1810 sid 425.

Efter en tid på torpet dog Stina och Johan Styrenius gifte om sig med Anna Lisa Olofsdotter från Hult. Deras son Olof Magnus blev sedan far till stenhuggarbröderna Styrenius. Stinas dotter Mariana bodde kvar i familjen.

När jag letade efter uppgifter om släkten Styrenius 2011 kom jag inte längre än till Johan Styrenius. Han var betjänt hos major Ehrenmark och kom till Dröpshult från Stockholm och uppgavs vara född 1782. När han kom till Dröpshult framgår inte av husförhörslängden men det ser ut som om han ersatte en betjänt som slutade 1803. Någon inflyttningslängd finns inte från denna tid. Stockholm var stort redan då, med flera församlingar, och jag ägnade några timmar åt att leta efter honom där, men utan resultat.

2015 fyllde Tjust Släktforskarförening 30 år och i vår medlemstidning Wåra Rötter uppmärksammade vi det, bland annat genom att återge några äldre artiklar från tidningens första år. En av dessa är skriven av släktforskaren Ulla-Lena Johansson och handlar om Johan Styrenius. Där för hon fram en teori om att major Ehrenmark var far till Stina Törnlunds barn och att Johan Styrenius övertalats att ta på sig faderskapet mot att få torpet. Det var naturligtvis socialt omöjligt för majoren att gifta sig med sin piga. Hur det är med detta vet vi inte, och kommer troligen aldrig att få veta, om inte ättlingar till båda tar DNA-prov och jämför.

Efter artikeln fick jag mail från en nutida släkting till Johan Styrenius och hon kunde berätta om var han är född, enligt Svensk släktkalender 1978. Där framgår att han föddes 1780 i Tyska församlingen i Stockholm, son till boktryckaren Johan Jacob Styrenius och Fredrika Charlotta Lange. Och det stämmer bra, för där finns han i födelseboken den 10 november 1780. Föräldrarna dog tidigt och Johan Styrenius kom som fosterbarn till en familj i Åtvid och senare till Dröpshult.

TyskaCI2
Johan Styrenius födelse noterades i Tyska församlingens födelsebok i Stockholm den 10 november 1780. Faderns efternamn ser ut att stavas Sterenius. Bild från Arkiv Digital, Tyska församlingen CI:2 sidan 395.

Man kan ju undra varför jag gått och tänkt på den här mannen som levde för tvåhundra år sedan. Jag har ingen koppling till släkten Styrenius och har aldrig bott på Änghult. Ändå har jag inte kunnat släppa tanken på honom. Kanske för att det var ett olöst släktforskningsproblem för mig, jag var ju inte färdig med det. Men jag har inte ägnat någon tid åt det sedan 2011. Inte förrän nu.

Torpet Änghult var bara kvar i Styreniussläkten i två generationer. Johan Styrenius son Carl Georg tog över vid mitten av 1800-talet. Då blev Johan Styrenius torpare på Kristianslund i stället, ett torp som låg några hundra meter från Änghult.

Änghult låg mycket vackert vid den lilla gölen Eskegöl. Idag är det rivet men det finns rester kvar från husgrunden, en syrénberså och en jordkällare. Hembygdsföreningen har gjort en torpinventering och satt upp en skylt.

Änghult

Änghult

Änghult

Det finns en del lämningar kvar som visar var torpet legat, bland annat stenar från husgrunden.


Det är inte bara släkten Styrenius som bott på Änghult, utan även många andra. Den sista familjen blev Klemming Nilsson och hans föräldrar och syskon. Däremellan bodde här flera statarfamiljer på Svartsmörja, sedan sockenskomakaren Johan August Nilsson och så en rad statarfamiljer till.

Klemming Nilsson föddes 1917 och bor sedan länge på Brotorp på andra sidan Hummelstad. Hans familj, som blev den sista på Änghult, flyttade därifrån 1946. Han har berättat att torpet revs någon gång efter andra världskriget och virket blev ved till mejeriet i Hummelstad. Även Kristianslund revs då och blev ved.

Klemmings far hade också Kristianslund och använde det som snickarverkstad och hade såg där. "Det var fint på Änghult" sa Klemming till oss i höstas när han berättade om sin barndom på torpet. Huset tror han var från 1700-talet men själva torpet fanns redan på 1600-talet, för det är med på en karta från 1691. Kanske byggdes ett nytt hus någon gång då.

1691
På kartan från 1691 finns Änghult med. Karta från Lantmäteriets historiska kartor.

Änghult
Från den äldsta bevarade husförhörslängden i Hallingebergs socken. Det ser ut som om torparen heter Hans Thomas Larsson men är lite svårläst. Bild från Arkiv Digital, Hallingeberg AI:1 (1730-1763) Bild 24 / sid 33.

I husförhörslängderna kan vi följa folket på torpet ända från 1730. Då bodde Hans Thomas Larsson (?) med hustru och tre söner här. Fram till 1740 utökades familjen med tre barn till. Sedan verkar torpet ha bytt torparfamiljer sex gånger innan skogvaktaren Johan Lund slår sig ner på 1790-talet med sin hustru Greta Lisa Wikman Hesselgren. 1801 antecknas han som "förlupen" men kommer tydligen tillbaka för när Johan Styrenius flyttar in med sin familj 1809 ersätter de skogvaktarfamiljen. Det verkar också som om det bor en familj till på Änghult, kanske kunde torpet ge bärgning åt två familjer.

En av statarfamiljerna som bodde här kring förra sekelskiftet var Johan Alfred Lönngren, hans hustru Karolina Josefina Olofsdotter och barnen Josefina Amalia, Edit Sofia, Alfred Edvin Harald, Karl Edvard och Johan Emil Waldemar. Föräldrarna var födda 1862 och 1864 och barnen under 1880- och 1890-talet. 1892 flyttade familjen hit. Johan Alfred blev statkarl på gården Svartsmörja och i husförhörslängden står det om torpet att det ”brukas under gården”. Jag tolkar det som att torpets mark ingick i gårdens och att torpet bara var en bostad för familjen. Var man torpare odlade man sin egen mark runt torpet och gjorde dagsverken på gården. En statare var en anställd lantarbetare som fick en del av lönen i stat, det vill säga förnödenheter av olika slag.

Fler bilder från Änghult:

Änghult

Änghult

Änghult

Änghult

Änghult

Änghult
Bilderna är tagna i höstas, den 18 oktober, då jag första gången fick tillfälle att se var Änghult låg.


Kartan från 1846 visar markerna kring torpet Änghult. Från lantmäteriets historiska kartor.


1944
På den ekonomiska kartan från 1944 ser vi både Änghult och Kristianslund. Från lantmäteriets historiska kartor.

Några av de familjer som bott på Änghult:
1875–1882: Frans Oskar Johansson född 1850 i Blackstad, hustrun Mathilda Svensdotter född 1843 i Hallingeberg, barnen Axel Albert född 1872, Patrik Ernst född 1875 och Gustaf Gottfrid Tycho född 1879.
1895–1899: Johan Alfred Wittlock född 1861 i Odensvi, hustrun Selma Matilda Karlsdotter född 1865 i Locknevi, barnen Karl Ivar Johan Albert född 1889, Alfrida Maria född 1894, Sigrid Ellen Matilda född 1896 och Otto Waldemar Severin född 1898. De två yngsta barnen är födda i torpet.
1905–1906: Anders Magnus Nilsson född 1848 i Blackstad och död 1906, hustrun Maria Charlotta Svensson född 1865 i Hjorted, barnen Ernst Lambert född 1892, Hedvig Ingeborg född 1898, Albertina Eugenia född 1900, Elsa Maria född 1902 och Karin Linnea född 1905.
1907–1909: Karl Petter Karlsson född 1857 i Blackstad, hustrun Anna Sofia Ottosdotter född 1860 i Kalmar, barnen Karl Gottfrid Herman född 1893, Frans Ludvig född 1886, Hjalmar Gottfrid född 1895, Walter Harry född 1898, Estrid Maria född 1901 och Gulli Linnea född 1904.
1918–1921: Axel Fabian Andersson född 1884 i Odensvi, hustrun Hulda Maria Svensdotter född 1874 i Odensvi, barnen Gunborg Elisabeth född 1905, Axel Harald född 1908, Karl Evert född 1909, Erik Joel född 1912 och Svea Maria Viola född 1915.

Det olösta torpmysteriet

Ängstugan

Min arbetskamrat Caroline på VT har ett sommartorp som också är vintertorp ibland. Ett riktigt rart litet hus ute på landet. I somras lovade jag henne att ta reda på vilka som bott där tidigare, när det var bebott permanent. Det är sådant som en släktforskare lätt säger när det finns en chans att rota i historien.

Nu är det gjort men det är fortfarande ett olöst mysterium. Jag har fått fram vilka som helt säkert bott i huset från 1919 till 1944. Och kyrkböckerna berättar också vilka som bott på platsen, men kanske inte exakt i detta torp, från 1700-talet och framåt. Det som ställer till det mest är att torpet byter namn. Inte bara en gång utan två gånger, fast inte samma torp. Ja, det här är nog det mest kluriga jag stött på någon gång. Och säkert finns det en enkel förklaring, fast jag inte ser den.

Så här är det:
Torpet heter Ängstugan sedan mitten av 1800-talet och ligger i Hummelstad. Från åtminstone 1893, kanske tidigare, fanns ett annat hus bredvid. Det huset var skolhus från 1893 till minst 1910, kanske längre, och revs 1917.

Följer man Ängstugans folk bakåt i församlingsböcker och husförhörslängder visar det sig att Ängstugan bytte namn på 1850-talet och hette tidigare Sjöstugan. Men enligt en karta från 1784 hette huset på Ängstugans plats i stället Liljenäs. Sjöstugan var ett torp några kilometer längre bort, inte alls på platsen för den senare Ängstugan.

Följer vi torpet Liljenäs i husförhörslängderna från 1700-talet och framåt byter det namn till Nynäs på 1820-talet. Men det fanns redan ett Nynäs, och har funnits ända från 1784. Det ligger en bit bort på andra sidan landsvägen. Efter namnbytet fanns det fortfarande bara ett Nynäs i husförhörslängden. Frågan är därför vilket hus som är vilket.

karta 1784
Kartan från 1784 visar att torpet på platsen för Ängstugan då hette Liljenäs. Nynäs låg då som nu en bit norrut.

Hänger ni med?

Min tanke är att namnbytet kan vara att folk flyttade men att prästen inte skrev in det utan bara bytte namn på torpet där folket bodde. Jag har inte sett något sådant förut så jag är ändå lite skeptisk till detta.

Om vi börjar bakifrån så bodde torparen Jöns Eriksson och hustrun Catharina Olofsdotter på Liljenäs på 1780-talet. Jöns dog där 1783. Änkan Catharina stannade kvar och tog senare hand om två barnbarn som växte upp hos henne. Hon gifte om sig med soldaten och änkemannen Sven Widman. Honom överlevde hon också. Jöns Eriksson och Catharina Olofsdotter är förfäder till författaren och konstnären Albert Engström, närmare bestämt hans farmors morfars far och mor.

1818 kom torparen Jonas Flink till Liljenäs med hustrun Christina Johansdotter Winström och barnen Jaen Magnus, Brita Maria och Anders Fredrik. Jonas är född 1791 och Christina 1778. Sonen Anders Fredrik var då ett år gammal och sedan föddes Nils Gustaf 1815 och Anna Lovisa 1819.

I husförhörslängden 1806-1812 finns en backstuga under Nynäs. Kanske är detta det ena av de två hus som funnits på platsen och som idag heter Ängstugan?

Jonas Flink bodde kvar på Liljenäs. Ovanför den familjen ändras namnet från Liljenäs till Nynäs i husförhörslängden 1823-1828. De flyttade härifrån 1835, om inte namnändringen på 1820-talet betyder att de flyttade från Liljenäs till Nynäset.

Samtidigt bodde torparen Jaen Andersson och hustrun Ingrid Stina Larsdotter på Sjöstugan. De hade fyra barn men tre dog som spädbarn och bara sonen Anders Peter växte upp. Han gifte sig med Brita Maja Jaensdotter och de tog över torpet. I husförhörslängden 1856-1860 ändrades namnet från Sjöstugan till Ängstugan. Sedan följer detta nya namn med ända in i vår tid.

Klurigt, eller hur? Kanske någon av er läsare vet något om detta?

För att få lite mer klarhet har jag pratat med Klemming Nilsson i Brotorp, vars farföräldrar bodde i Ängstugan i början av 1900-talet. Enligt Klemming ska Ängstugan vara en avsöndring från Nynäs, och då skulle det kunna stämma med teorin om backstugan. Det är också Klemming som vet att skolhuset revs 1917.

Nu har ni något att fundera på i julhelgen. God Jul!

Ängstugan

Sjukvård och död i historien

När det stormar där utanför kan man sitta inne och släktforska och läsa böcker. Det är kanske inte så kul med elände nu inför julen men jag ska ändå tipsa er om några böcker om sjukdomar och farsoter. Vi som släktforskar ägnar ju en del tid och forskarkraft åt att ta reda på vad våra släktingar dog av. De dog ju ofta i förtid av allehanda sjukdomar som vi idag kanske inte har längre eller som med medicinens hjälp är lätta att få bukt med.

böcker

Många av er känner till och har sett kolerakyrkogårdar. De ligger ofta lite avlägset ute i socknarna eftersom man var rädda för smittan. Koleran var mycket smittsam och dödligheten var hög och plågsam.

Detta vet historikern Daniel Larsson som skrivit boken Kolera – Samhället, idéerna och katastrofen 1834. Mycket intressant läsning, tycker jag, trots att vår del av Sverige knappt drabbades alls detta år.

1834 var första gången som man känner till då Sverige drabbats av en koleraepidemi. Att den var på väg visste man för omvärlden hade redan fått påhälsning, till exempel Norge året innan. Trots karantän och hårda restriktioner fick sjukdomen spridning i Sverige, med början i Göteborg. Där insjuknade timmermannen Anders Nyberg i slutet av juli och dog samma dag. Innan hösten var slut hade minst 12 637 personer dött av kolera. De allra flesta var i Göteborgstrakten och utmed Göta Älvdalen men även Jönköping och vissa andra platser förlorade invånare i kolera. Hela familjer utplånades och i vissa socknar stod gårdar öde och barn blev föräldralösa.

Har du anor i dessa trakten och som kanske hör till de drabbade är detta en bok för dig. Den förklarar situationen och ger en bra bakgrund.

Själv har jag ingen koleradrabbad i släkten vad jag ännu har sett men har i min släktforskning stött på det i dödböckerna. En tragisk familj fanns i Trädeslund i Skallsjö socken. Torparen Lars Olsson och hans hustru Catharina Bryngelsson miste hälften av sin barnaskara under en dryg vecka på sensommaren 1834. De tre sönerna Peter, Olaus och Carl August dog den 21 augusti, den 27 augusti och den 1 september. De var då 4, 13 och 1 år gamla. Systrarna Christina, Johanna och Anna Britta överlevde. Andra familjer drabbades än värre. Ytterligare tre sockenbor dog i kolera till den 9 september i Skallsjö.

Skallsjö
Skallsjö CI:3 sidan 261. Bild från Arkiv Digital.

Kolera var en farsot som förskräckte men många andra sjukdomar var väl så fruktade. Inför många sjukdomar stod man handfallen och kunde bara lägga sig och invänta döden. Vill man veta mer om sjukvården förr i tiden kan man läsa läkaren Nils Uddenbergs verk Lidande och läkedom i två band. Det första sträcker sig till omkring år 1800 och det andra därifrån fram till 1950.

Här handlar det om hur människan på olika sätt försökt bota och bemästra sjukdomar och utvecklat sjukvårdskonsten. Den säger mycket om den föreställningsvärld och de livsvillkor våra förfäder levde med. Till exempel kikhosta orsakade många barns död och på 1700-talet förordade läkarna att den skulla botas och lindras med te på skvattram.

Vi kan också läsa om förlossningar och hur barnmorskorna och jordegummorna arbetade. Utan deras stora kunskap och erfarenhet hade kanske inte så många lyckade förlossningar skett och vi kanske inte hade funnits.

Mest intressant är del 2, tycker jag. Här skriver Nils Uddenberg bland annat om den framväxande socialmedicinen där man började intressera sig för tuberkulosen, fläcktyfusen och andra sjukdomar som främst drabbade de fattiga som bodde trångt och ofta med dåliga hygieniska förhållanden. Vid förra sekelskiftet var lungsoten den värsta sjukdomen som tog flest liv, framför allt bland de unga. Förbättrad hygien var den åtgärd man kom att propagera för först. Renlighet blev ett korståg mot bakterierna.

Långt in på 1800-talet trodde man allmänt att sjukdomar berodde på obalans i kroppsvätskorna, även den dödliga kräftan. Åderlåtning, till exempel med hjälp av blodiglar, var en vanlig behandling. Riktigt äckligt, eller hur? Även om naturvetenskapen vann mark var den länge omstridd och man levde kvar i gamla föreställningar.

Kanske har du sett anteckningen "idiot" eller "sinnessjuk" i husförhörslängden och ibland står det att någon vistas på hospital. Psykiatrin har fått sitt eget kapitel och det är tragisk läsning om hur man gått från fastkedjande på dårhus över iskalla långa bad till senare tiders mer humanistiska inriktning.

I dag är det andra sjukdomar som hotar oss och på andra sätt.

Eva Johansson är tidigare webbredaktör på Västerviks-Tidningen. Nu frilansar hon och skriver böcker. Intressen förutom släktforskningen är det sociala internet, litteratur och bakning. Bor utanför Västervik. Är sambo och har två vuxna söner och barnbarn. Hemsidor: www.slaktforskaren.se och www.evagun.se

  • Senaste blogginläggen
  • Mest lästa bloggar

Bloggar

Sport

Politikerbloggar