Logga in
Logga ut

Eva Johansson

Släktforskarbloggen

Tidigare webbredaktör på VT.
Här bloggar jag om mitt stora intresse släktforskning. Det ägnar jag nästan all min tid åt, både fritid och arbetstid. Både enskilt hemma på kammarn och inom Tjust släktforskarförening. I bloggen tar jag upp allt möjligt som berör släktforskning.

Listan gjordes efter döden

Om du inte har släktforskat med hjälp av bouppteckningar än kan det verkligen rekommenderas. Bouppteckningar kan ge en bild av den dödes liv och familj.

Enligt lag ska en bouppteckning upprättas inom tre månader efter ett dödsfall. Så har det varit sedan 1734 men förr gjordes bouppteckningen oftast betydligt snabbare, ibland bara efter någon vecka. Men då begravdes man också mycket snabbare, ofta inom bara några dagar. Bouppteckningarna registrerades på härads- och rådhusrätterna och finns i dessa arkiv, sorterade någorlunda i tidsordning men inte sockenvis. Ibland finns det register att slå upp i, annars är det många sidor att leta bland. Alla äldre bouppteckningar är inte sparade och alla sparade är inte digitaliserade men det går troligen att att göra nedslag i en del av dina släktingarnas bouppteckningar.

I äldre bouppteckningar  gjorde mycket mer detaljerade listor över ägodelarna än vad som görs idag. Med lite tur kan du till och med få veta vad den dödes kor hette.

Läs mer om bouppteckningar i Rötterbloggen där jag berättar mer omdetta och ger fler exempel.

bouppteckning

Arrendatorn Adam Larsson i Himmelsrum utanför Gamleby dog den 31 juli 1860. Han hade uppenbarligen ägnat en del tid åt fiske och snickeri för i boet fanns flera fisknät och en hyvelbänk med "diverse snickarbråte". Bild från Arkiv Digital, Tjust häradsrätt (H) FIIIa:96 (1861-1861) Bild 68 / Sida 66.

 

bouppteckning

Under rubriken "Den avlidnes gångkläder" finns en detaljerad lista på den dödes kläder. Kyrkväktarens hustru Anna Svensdotter på Brinken i Hummelstad dog den 29 augusti 1829, 71 år gammal. Hon ägde bland mycket annat fyra tröjor, tre livstycken, en svart klänning och en vit klänning, och två förkläden. Bild från Arkiv Digital, Tjust häradsrätt (H) FIIIa:62 (1829-1829) Bild 41 / Sida 38.

 

Sjukvård och död i historien

När det stormar där utanför kan man sitta inne och släktforska och läsa böcker. Det är kanske inte så kul med elände nu inför julen men jag ska ändå tipsa er om några böcker om sjukdomar och farsoter. Vi som släktforskar ägnar ju en del tid och forskarkraft åt att ta reda på vad våra släktingar dog av. De dog ju ofta i förtid av allehanda sjukdomar som vi idag kanske inte har längre eller som med medicinens hjälp är lätta att få bukt med.

böcker

Många av er känner till och har sett kolerakyrkogårdar. De ligger ofta lite avlägset ute i socknarna eftersom man var rädda för smittan. Koleran var mycket smittsam och dödligheten var hög och plågsam.

Detta vet historikern Daniel Larsson som skrivit boken Kolera – Samhället, idéerna och katastrofen 1834. Mycket intressant läsning, tycker jag, trots att vår del av Sverige knappt drabbades alls detta år.

1834 var första gången som man känner till då Sverige drabbats av en koleraepidemi. Att den var på väg visste man för omvärlden hade redan fått påhälsning, till exempel Norge året innan. Trots karantän och hårda restriktioner fick sjukdomen spridning i Sverige, med början i Göteborg. Där insjuknade timmermannen Anders Nyberg i slutet av juli och dog samma dag. Innan hösten var slut hade minst 12 637 personer dött av kolera. De allra flesta var i Göteborgstrakten och utmed Göta Älvdalen men även Jönköping och vissa andra platser förlorade invånare i kolera. Hela familjer utplånades och i vissa socknar stod gårdar öde och barn blev föräldralösa.

Har du anor i dessa trakten och som kanske hör till de drabbade är detta en bok för dig. Den förklarar situationen och ger en bra bakgrund.

Själv har jag ingen koleradrabbad i släkten vad jag ännu har sett men har i min släktforskning stött på det i dödböckerna. En tragisk familj fanns i Trädeslund i Skallsjö socken. Torparen Lars Olsson och hans hustru Catharina Bryngelsson miste hälften av sin barnaskara under en dryg vecka på sensommaren 1834. De tre sönerna Peter, Olaus och Carl August dog den 21 augusti, den 27 augusti och den 1 september. De var då 4, 13 och 1 år gamla. Systrarna Christina, Johanna och Anna Britta överlevde. Andra familjer drabbades än värre. Ytterligare tre sockenbor dog i kolera till den 9 september i Skallsjö.

Skallsjö
Skallsjö CI:3 sidan 261. Bild från Arkiv Digital.

Kolera var en farsot som förskräckte men många andra sjukdomar var väl så fruktade. Inför många sjukdomar stod man handfallen och kunde bara lägga sig och invänta döden. Vill man veta mer om sjukvården förr i tiden kan man läsa läkaren Nils Uddenbergs verk Lidande och läkedom i två band. Det första sträcker sig till omkring år 1800 och det andra därifrån fram till 1950.

Här handlar det om hur människan på olika sätt försökt bota och bemästra sjukdomar och utvecklat sjukvårdskonsten. Den säger mycket om den föreställningsvärld och de livsvillkor våra förfäder levde med. Till exempel kikhosta orsakade många barns död och på 1700-talet förordade läkarna att den skulla botas och lindras med te på skvattram.

Vi kan också läsa om förlossningar och hur barnmorskorna och jordegummorna arbetade. Utan deras stora kunskap och erfarenhet hade kanske inte så många lyckade förlossningar skett och vi kanske inte hade funnits.

Mest intressant är del 2, tycker jag. Här skriver Nils Uddenberg bland annat om den framväxande socialmedicinen där man började intressera sig för tuberkulosen, fläcktyfusen och andra sjukdomar som främst drabbade de fattiga som bodde trångt och ofta med dåliga hygieniska förhållanden. Vid förra sekelskiftet var lungsoten den värsta sjukdomen som tog flest liv, framför allt bland de unga. Förbättrad hygien var den åtgärd man kom att propagera för först. Renlighet blev ett korståg mot bakterierna.

Långt in på 1800-talet trodde man allmänt att sjukdomar berodde på obalans i kroppsvätskorna, även den dödliga kräftan. Åderlåtning, till exempel med hjälp av blodiglar, var en vanlig behandling. Riktigt äckligt, eller hur? Även om naturvetenskapen vann mark var den länge omstridd och man levde kvar i gamla föreställningar.

Kanske har du sett anteckningen "idiot" eller "sinnessjuk" i husförhörslängden och ibland står det att någon vistas på hospital. Psykiatrin har fått sitt eget kapitel och det är tragisk läsning om hur man gått från fastkedjande på dårhus över iskalla långa bad till senare tiders mer humanistiska inriktning.

I dag är det andra sjukdomar som hotar oss och på andra sätt.

Didrik på Didrikslund

I onsdags var jag inne på VT och jobbade en dag. Bland annat åkte fotografen Karin Hertz och jag till Didrikslundsgatan för att se hur långt det gått med byggplanerna där. Och så klart började jag fundera på varför det heter Didrikslund. Vem var Didrik?

Det finns två kandidater till att ha gett namn åt Didrikslund.

Didrikslund var förr ett torp och backstuga, och det fanns i alla fall kvar för tio år sedan när American Car Club höll till där. VT hade ett reportage om det i augusti 2004 och där sags att torpet varit klubbstuga sedan 1980-talet. Om det varit bostad fram till dess vet jag inte men 1950 bodde ett par där som hette Törngren och som båda var födda 1898.

För att hitta någon Didrik som gett namn åt torpet får vi gå tillbaka nästan 200 år, till 1830-talet.

Den Didrik jag tror mest på var en liten gosse som var född på Klockaretorpet i Törnsfall 1825. 1829 dör både hans far torparen Johan Peter Edholm och hans sjuåriga syster Carolina. Av familjen återstår modern och de två sönerna Axel och Didrik. Didrik är yngst, hans bror Axel är 14 år. Deras mor, änkan Catharina Jansdotter, är född 1781 och 49 år när hon tar med sig yngste sonen och flyttar från Klockaretorpet i Törnsfall till Didrikslund på Västerviks stadsjord. Hon står som ägare, så hon har alltså köpt stugan. Det var nog inte så vanligt att en torparänka köpte sig en fastighet men änkan Catharina Jansdotter vär nog mer välbärgad än de flesta torparänkor vid denna tid. Bouppteckningen efter hennes make visar en behållning på 135 riksdaler, och troligen räckte det för att köpa torpet. Men det är bara ett antagande.

Didrikslund
Husförhörslängden 1836-1839. Änkan Catharina Jaensdotter och hennes son Johan Didrik har flyttat in från Törnsfall 1830. Bild från Arkiv Digital, Västervik AI:27 (1836-1839) Bild 69 / Sida 129.

 

Didrikslund
Grönlunds Mosse är överstruket och kyrkoskrivaren (eller kanske prästen) har skrivit Didricslund. Det är första gången det finns med i någon kyrkbok. Bild från Arkiv Digital, Västervik AI:14 (1807-1833) Bild 80 / Sida 149.

 

I husförhörslängden AI:14 för Västervik åren 1807-1833 är namnet Grönlunds Mosse överstruket och i stället står det Didrikslund. När detta skett framgår inte och jag trodde först att torpet bytt namn. Men Grönlunds Mosse finns kvar och de som bor där kommer på sidan efter. Didrikslund finns inte före denna husförhörslängd, så det uppstår nu. Kanske har det avsöndrats från Grönlunds Mosse, som ligger alldeles intill.

Änkan och sonen är inte ensamma på torpet. De har en piga som heter Maja Stina Jaensdotter och pigan har en liten dotter född 1830. Både änkan Catharina och hennes make är födda i Västervik.

Dessutom bor en annan familj här också, vilket komplicerar saken lite. Den andra familjen är skrivna på Didrikslund fram till 1831, då de flyttar till det närbelägna torpet Ekbäcken och enligt husförhörslängden kommer änkan och hennes son hit redan 1830. Den andra familjen består av arbetskarlen Sven Jaen Didriksson, född 1783 i Västervik, hans hustru Maja Lisa Andersdotter född i Törnsfall 1792 och deras barn Didrik Oscar, Karl Johan, Catharina, Anna Regina, Magnus Wilhelm, Sophia, Johanna Carolina och den yngste lille Allgot som föds 1830. Här finns det alltså också en son Didrik, så frågan är vem av dem som gett namn åt torpet. Denne Didrik är född 1817 och enligt husförhörslängden lämnar han Didrikslund redan 1825 och blir då fosterson hos en familj på Ekbäcken.

Didrikslund
Den andra familjen med en son som heter Didrik på Didrikslund. Bild från Arkiv Digital, Västervik AI:14 (1807-1833) Bild 80 / Sida 149.

Jag misstänker att de båda familjerna är släkt med varandra, men vet inte hur, det har jag inte undersökt. Nu hoppas jag på att det finns någon bland er som läser detta som vet mer, någon som kanske själv har forskat på någon av dessa släkter.  

Änkans son Didrik flyttar hemifrån 1842 och kommer då till Ekbäcken där han blir dräng hos torparen Peter Magnus Andersson. Han kallar sig då Edenholm. Familjen Didriksson är då inte längre kvar på Ekbäcken. De har flyttat till Lofta 1837, sedan fadern dömts till tre dagars fängelse för snatteri.

Änkan bor kvar på sitt Didrikslund till 1850 då hon flyttar till Hellersborg. Då har hon sålt stugan till någon som inte bor där, men jag kan inte läsa till vem. Hellersborg är en backstuga till Gåserum och där bor sonen Didrik med sin familj, han är nu slakteriarbetare. Hans mor dör här 1853.

Didrikslund karta
Här ligger Didrikslund, vid X. Karta från 1858 från Lantmäteriets historiska kartor.

Didrikslund karta
Zoomar vi in på ovanstående karta från 1858 ser vi flera av torpen här, där det nu byggs nya villor.

Efter 1850 är det många olika familjer som bor på Didrikslund i korta perioder. 1880 köper Johan Törn huset. Han är då 53 år och har med sig sin hustru Christina Sofia Elisabet Sand. Hon är 18 år yngre och de har fem gemensamma mindre barn med sig plus hans 18-årige son från första äktenskapet. Johan Törn kommer från Törnsfall och har bytt namn från Hermansson. Den här familjen kommer att stanna längst på Didrikslund, trots att Johan Törn dör redan 1889. Sonen Martinus Malander Törn är född 1870 och tio år när de kommer till Didrikslund. Han bor kvar här tillsammans med sin mor och förblir ogift. I folkräkningen 1910 är han åkare. Modern dör 1926 och Martinus lever till 1935. Då har han bott på Didrikslund i 55 år.

Sedan kommer Oskar Fredrik Törngren och hans hustru Hedvig Kristina Linnea, född Svensson, till Didrikslund och de bor i alla fall kvar vid folkräkningen 1950.

Är det kanske någon som har något gammalt fotografi på huset?

 

 

 

Osämjan i Skafte backe

I torsdags kunde ni i VT läsa Bengt Faleijs artikel om Anna Cederflycht som skänkte pengar så att det fina fattighuset kunde byggas i Västervik 1749. Anna Cederflycht som blev så osams med sin ogine make att hon lämnade honom på väg till Göteborg och vämde hemåt igen.

Den händelsen ska ha utspelat sig i Skafte backe, i byn Skaftet som ligger mellen Helgerum och Västrums kyrkby.

Någon gång i början av 1730-talet var de båda makarna på väg från Helgerum för att fara till Göteborg. De åkte förstås häst och vagn på sin resa, och hade förmodligen en del packning med sig. När de kom till den branta Skafte backe ville Anna att de skulle gå ur vagnen och i stället promenera bredvid för att det inte skulle vara så tungt för hästarna. Men det ville inte maken. Då klev Anna ur, förmodligen arg som ett bi, och lämnade maken för tid och evighet. Hon lovade att hon aldrig mer skulle träffa honom, och så blev det också.

Skafte backe är en väldigt brant backe som ingått i den gamla landsvägen från bron i Skaftet mot Västrum. Vid torpet Skaftet gick den dåvarande landsvägen i en krök uppåt, uppför berget. På den tiden var sjön Hjältemaren betydligt mindre och torpet Skaftet låg där bron nu finns. Torpets grund ligger under vatten. Byn hette inte Skaftet då, i stället fanns här gården Falkemåla som låg ovanför Skafte backe.

Skafte backe
Karta från 1943. Här ser vi vägen mellan Skaftet och Helgerum. Precis efter bron fortsätter vägen i sin moderna sträckning, som är den streckade delen. Den gamla landsvägens sträckning är prickad, den kan man följa bakom husen som ligger vid bron.

Skafte backe
Kartan från 1787 visar hur vägen då slingrade sig uppför berget, i stället för som idag gå utmed Skaftetvikens vatten. Då var Hjältemaren en mycket mindre sjö.

Skafte backe
Skaftetbron som det ser ut idag. Precis där husen är gick landsvägen förr.

Skafte backe
Skafte backe. Nu ligger det ett hus precis i backen där vägen gick. Huset är en loppis och ingår i fastigheten där Västrum Konstrum finns idag. Uppfartsvägen till fastigheten är rester av den gamla landsvägen, just i Skafte backe.

Hjältemaren
Sjön Hjältemaren dämdes upp i början av 1900-talet och var på Anna Cederflychts tid betydligt mindre. Så backen upp från sjön då var mycket längre än den är idag.

(Fotografierna här tog jag för ett par år sedan, på vårvintern)

Osämjan makarna emellan var känd under deras levnad. I en berättelse av deras samtida Daniel Tilas skriver han ett par decennier senare att "gamle Cederflycht haft galanterier för sig, vilket så småningom åsamkade groll".

När jag ser backen idag förstår jag hennes raseri, att det blev droppen som fick bägaren att rinna över. Att man över huvud taget dragit fram en väg här uppför berget är nästan ofattbart, ännu mer att hästar tog sig upp här med vagn bakefter.

Anna Cederflycht föddes 1684 och ärvde Helgerums egendom av sin far köpmannen Hans Andersson 1726, tillsammans med sin yngre syster Catarina. Hennes make Anders Cederflycht dog bitter, rik och ensam i Göteborg 1747. Anna levde till 1752, då var alla hennes tre barn döda.

Helgerum
Karta från 1691 över Helgerum. Det var här Anna Cederflycht bodde, vid tiden innan slottet fanns. Det byggdes av hennes arvtagare Christopher Cederbaum efter hennes död, ungefär där vi ser bron på den här kartan. Flagen är den avslutande bukten av Landviken och här låg ett skeppsvarv, men det är en annan historia. Hennes hus såg nog inte ut som det på kartan, det är troligen bara en symbol för ett en större gård låg här. Området ovanför huset, med raka stigar, är trädgården som fortsatte vara slottsträdgård långt in på 1900-talet.

Anna Cederflycht
Noteringen i Västrums dödbok för Anna Cederflychts död 1752, 67 år gammal. Bild från Arkiv Digital, Gladhammar C:2 (1708-1764) Bild 215 / sid 419.

Tack till Björn Granberg, ordförande i Västrums Hembygdsförening, för uppgifter om Skafte backe.

 

 

 

 

Otidigt sängalag 1596 och 1642

Trodde du att folk inte skildes förr? Jo, det gjorde de, även om skilsmässorna var betydligt färre än i dag.

Förr var trolovning lika allvarligt som vigsel och hade samma juridiska status. Trolovningen var det världsliga giftermålet och vigseln det kyrkliga. De så kallade trolovningsbarnen hade samma arvsrätt som barn födda inom äktenskapet, medan barn som avlats före en trolovning räknades som utomäktenskapliga, eller oäkta som det sas förr i tiden.

Så tidigt som 1596 finns det dokumenterat en skilsmässa i Hjorteds socken. Det var en flicka som hette Karin som var så from att hon ville bryta sin trolovning för att fästmannen ville gå i säng med henne före vigseln.

Oftast var det nog tvärtom.

När Karin stod på sig gick fästmannen till hennes far som ställde sig på fästmannens sida och menade att dottern borde veta vad som förväntades av henne.

Karin fick lov av dåvarande ärkebiskopen Abraham Angermanus att bryta sin trolovning och slippa ifrån äktenskapet. Denna brytning ansågs då som en skilsmässa. På den tiden avgjordes en skilsmässa av domkapitlet, det vill säga kyrkans egen domstol. Om Karins fall berättar historikern David Gaunt i sin bok "Familjeliv i Norden".

Det finns förstås inga kyrkböcker från den här tiden. Att vi känner till detta beror på att biskopen gjorde räfst och rättarting i socknarna och skrev upp alla fall av otillåtet samliv, trolldom och annan magisk folktro. Hans anteckningar omfattar 200 sidor enbart för Linköpings stift och har bevarats. Många par som levde ihop utan att vara gifta tvingade han att gifta sig vid massvigslar. Den gamle biskopen blev förstås hatad av folket och man sjöng en nidvisa om honom. Men Karin i Hjorted gillade honom säkert, eftersom han godkände hennes skilsmässa från sin trolovade.

Hjorted C1
Det här är den äldsta kyrkboken från Hjorted och den börjar 1633. Här har prästen noterat både födda och döda och kanske finns Karin med här längre fram bland de döda. Bild från Arkiv Digital, Hjorted C:1 (1633-1739) Bild 35 / sid 63.

En del av kyrkans män kunde verkligen vara nitiska i sin strävan att kontrollera församlingbornas moral och sexualitet. Mer än en gång har jag stött på anteckningar om så kallat "otidigt sängalag" i kyrkboken om barn som avlats före äktenskapet, på 1600- och 1700-talet.

Torsås C1
I den äldsta kyrkboken i Torsås i södra Kalmar län har prästen 1642 skrivit att brudparet fått böta 2 daler för "otidigt sängalag". Bröllopsparet hette Måns Larsson och Anna med okänt efternamn. Bild från Arkiv Digital, Torsås CI:1 (1652-1711) Bild 25 / sid 41.

David Gaunts bok är mycket intressant. Den handlar om folkligt liv i de nordiska länderna under historisk tid, om vad vi vet om sedvänjor och hur vardagslivet levdes. Sådant är väldigt intressant för en släktforskare.

Inte bara visor på Slottsholmen

Visfestival
Visfestivalen i slottsruinen hålls i år för 50:e gången. Foto: Mikael Karlsson.

Nu är det dags för visfestival i Västervik igen, och mängder av folk samlas i den gamla slottsruinen. Även vid andra tider har ruinen en hel del besökare, och går vi längre tillbaka i historien har människor också bott här.

Det gamla slottet Stegeholm las i ruiner i slutet av 1600-talet, efter att danskarna härjat i Västervik sista gången i september 1677. Men historien börjar redan vid mitten av 1300-talet. Slottet tros ha byggts på 1360-talet, på befallning av hertig Albrekt av Mecklenburg och som försvar av inloppet till Gamlebyviken. Omkring 1379 övertogs slottet av den store landägaren Bo Jonsson Grip. Men han bodde inte där, det gjorde i stället en fogde eller befälhavare. Dansken Lage Röd var slottsfogde vid belägringen 1434, ett namn som nog en del Västerviksbor känner igen.

Mer om Stegeholms äldre historia kan vi läsa i Bengt Hjords utmärkta bok "Stegeholm i Västervik" (2001). Där finns t ex den första kända avbildningen av slottet, på en teckning från 1564. Så här kan det ha sett ut då:

1564

1646 var slottet fortfarande i bruk och finns med på en karta hos Lantmäteriet. Det som är mest intressant med den är att den visar flera hus på slottsområdet och beskriver vad de används till. Själva slottet (A) är redan nu förfallet. Hus B ett boningshus. Hus C är köket. Hus D är en smedja. Husen E uppges vara proviantbodar. F, som alltså ligger nedanför Kulbacken på Stickanområdet, kallas "gammal ladugårds stuga". G är fähus och H är stall. De fem prickarna längst ner vid bron anger gränsen mot Västerviks stad.

1646

Platta grisen
Gottfrid Kallstenius målning från 1887 kallas "Platta grisen". Den visar ett rejält hus uppe på ruinen.

Vad hände sedan, efter 1677? På målningar och gamla fotografier från andra halvan av 1800-talet kan man se att det finns hus inne i ruinen. Åtminstone ett verkar vara byggt uppe på muren. Bodde det folk där, tro?

Stegeholm hörde länge till Lofta socken och låg vid dess sockengräns mot Västerviks stad. Inte förrän 1906 kom slottsområdet att tillhöra staden, enligt boken "Västerviks stads historia", del 2, från 1933, skriven av Lars Dalgren. Men Bengt Hjord skriver att staden tog över Slottsholmen 1884, och troligen stämmer det bättre. Trots detta finns Slottsholmen i Västerviks stads husförhörslängder från slutet av 1700-talet.

1850-tal
Detta verkar vara ett fotografi och uppges vara från 1850-talet, där vi troligen ser samma hus som på Kallstenius målning. Frågan är om fotografiet är så gammalt? Bild från Västerviks stads historia, del 2, 1933.

Både Bengt Hjord och Lars Dalgren berättar att Slottsholmen användes för upplag, och småindustri. Bland annat fanns en smedja, som nämns i en tidningsartikel 1847. Smedjan skulle vara inhyst inne i ruinen. Kan det vara det huset vi ser på bilden från 1850-talet och målningen från 1880-talet? På Slottsholmen fanns också varv, ända från 1500-talet. 1833 slogs Slottsholmsvarvet ihop med Stora varvet.

I jakten på vilka som bott på Slottsholmen letar jag först i Lofta husförhörslängder, eftersom Stegeholm låg i Lofta socken. I längden 1811-1815, på sidan 431, finns Stuverum och Stegeholm, med en rättarefamilj. I längden 1866-1876, på sidan 270, står det "Stufverum och Stegeholm 2 hemman, 3dje Majorsboställe". Det verkar alltså som om Stegeholm hörde till Stuverum då. Kanske var det bara marken vid slottsruinen som brukades av arrendatorn här. På 1870-talet hette han Johan Vilhelm Nilsson, och var född 1837 i Hallingeberg. Hustrun hette Christina Lovisa Larsdotter och var tre år yngre. De hade tre barn, Frans Gustaf Vilhelm, Carl Oskar och Anna Sofia. Och flera drängar och pigor. Ägare var konsul Embring.

Stuverum
Bild från Arkiv Digital, Lofta AI:24 (1866-1876) Bild 280 / sid 270.

Lars Dalberg skriver 1933 att Slottsholmen på 1700-talet "var anslagen till löjtnantsbostället av Tjusts kompani av Östgöta Kavalleriregemente". Men här verkar det alltså ha uppgraderats till majorsboställe. Eller är det kanske Stuverum som avses? Det finns kanske någon läsare som vet besked om detta.

Lars Dalberg skriver också att det fanns ett torp på Slottsholmen på 1700-talet och att torpet "bar namnet Ladugård". Kan det vara det boställe som kallas Ladugård under Stuverum i den första husförhörslängden i Lofta? Den längden sträcker sig från 1768 till 1786. 1776 bodde här en familj som bestod av Jöns Nilsson, som då var 53 år, hustrun Anna (senare noterad som Stina, eller så har han gift om sig) Jansdotter som var 38 år, och sönerna Jan, Nils, Anders och Peter samt dottern Anna. De är uppskrivna mellan Grantorpet och Notholmen, så det verkar väl rimligt att det kan vara Slottsholmsfolk. Familjen bodde kvar åtminstone till 1785.

Ladugård
Den första noteringen från torpet Ladugården i husförhörslängden. Bild från Arkiv Digital, Lofta AI:1 (1768-1786) Bild 77 / sid 121.

Sedan är det ett hopp i husförhörslängderna fram till 1806 och då bodde Jakob Hammarberg, hustrun Sara Jonsdotter och barnen Jonas Petter, Brita Stina, Jaen Magnus, Anna Lena, Kajsa Lisa, Carl Gustaf och Inga Greta på torpet Ladugården. Bröderna Jonas Petter och Jaen Magnus gick till sjöss båda två. Jaen Magnus tog sedan över som torpare när deras far dog 1828. Han hade då gått i land och gift sig med Christina Catharina Vesterström från Västervik. De fick minst åtta barn.

1842-1844 bodde också gårdsskomakaren Adolf Edholm på torpet, med hustrun Maja Lena Brink, dottern Emma Josefina och drängen Johan Fredrik Ankarberg. De flyttade in från Ukna. När både de och torpare Hammarberg flyttade härifrån 1844 kom en ny torpare hit. Flera torpare passerade här under de kommande åren fram till 1855, då det står i husförhörslängden: "Brukas av Osc. Pettersson i Totviken". I längden för åren 1866-1876 står det att tändsticksfabrikens bokhållare Per Johan Bergman bor på Ladugården.

Något som jag funderar på nu är om det är detta torp som senare blev Brovaktarstugan? Några uthus ska ha hört till tidigare, men vara rivna sedan länge. Huset är kulturminnesmärkt och byggt på 1700-talet. I augusti förra året flyttades det från sin plats på Slottsholmen för att ge plats åt det nya bygget och ställdes då på Kulbacken i väntan på ny placering. Står det kvar där fortfarande? Eller är torpet Ladugården ett annat hus? Jag har ett svagt minne av att jag någon gång för flera år sedan sett en karta där det står utskrivet "Ladugård" någonstans i närheten av Kulbacken i stället. Alltså inte på själva Slottsholmen utan på Norrlandetsidan. På 1646 års karta anges ju en byggnad nedanför Kulbacken vara en "gammal ladugårds stuga" men det är svårt att tänka sig att ett hus som var gammalt redan då tjänar som bostad i slutet av 1800-talet. Ett nytt hus kan ju ha byggts och fått det gamla husets namn.

I Västerviks stads husförhörslängder finns Slottsholmen med från sent 1700-tal, trots att staden alltså inte ska ha ägt området då. Det får mig att undra var gränsen egentligen gick. Uppenbarligen hörde Slottsholmen till Lofta socken i mitten av 1600-talet, det ser vi ju på den kartan. Flyttades sockengränsen trots allt därefter, så att Slottsholmen kom att höra till staden och Lofta socken tog slut där Tändsticksvägen ansluter till Slottsholmsvägen idag? Min tidigare kollega Hans Hjertqvist skrev i en artikel 2006 att "Allt på andra sidan Stora strömmen tillhörde förr Lofta socken. Alltså även Slottsholmen." Stora strömmen kallas också Stegeholms kanal och är det vatten som avskiljer Strömsholmen från Slottsholmen. Så varför bokfördes folket på Slottsholmen i stradens husförhörslängder och inte i Lofta sockens? Kanske någon vet hur det förhåller sig med detta?

1700
Karta från tidigt 1700-tal (1711 om jag minns rätt) som har med Slottsholmen och ruinen som tillhörande staden. Bild från Västerviks stads historia, del 2, 1933.

I husförhörslängden för Västervik 1785-1786 finns Slottsvarvet noterat efter Östra kvarteret nummer 9. På varvet bodde då "tracteur" Anders Blomberg med hustrun Stina Törnlöf, dottern Cajsa Greta, sonen Eric Jacob och Maja Lisa Cedersten, som troligen var piga och året efter heter Bohman. Familjen utökades så småningom med barnen Anders Peter och Gustaf Adolf. Innebär tracteur att han var krögare och att de drev en krog på gamla varvsområdet, eller kanske inne i ruinen?

Efter att en sjöman och lite annat folk sedan bott här flyttade smeden Jacob Zetterström hit från Tryserum 1814. Det är den förste smeden jag hittar i längderna. Han föddes 1765 i Lofta. Hustrun Catharina Köhler föddes 1769 i Risinge i Östergötland. Deras barn hette Maja Lena, Stina Cajsa, Anna Lisa, Carl Fredric och Johan Christian och var födda mellan 1794 och 1804. Med sig hade de drängen Anders Löfström, död 1817. I husförhörslängden finns en intressant anteckning: "Inflyttade med policens tillstånd på Beskedt antecknade". Jag undrar vad det innebär? Varför behövde de polisens tillstånd? Frågan är också om "policen" i detta sammanhang betydde det vi idag menar med polis? Poliser fanns knappast då, utan ordningen upprätthölls med hjälp av brandväktare och liknande, enligt Polismuseets hemsida om polishistoria. Just nu har jag inte fördjupat mig i detta, kanske hittar jag svaren en dag.

Västrvik AI25
Noteringen i Västerviks husförhörslängd. Bild från Arkiv Digital, Västervik AI:15 (1810-1815) Bild 23 / sid 25.

Samtidigt med smedfamiljen bodde här också skeppare Lagerbergs änka Catharina Rising med sonen Anders Fredric, hon var född i Västrum 1775. Våren 1818 blev smeden Zetterström änkling och miste också en dotter och inom några år flyttade resten av barnen hemifrån. 1825 var han ensam kvar och flyttade till Södermalm. Skeppsbyggmästaren Petter Blomqvist flyttade in med sin familj, liksom varvssmeden Nils Petter Norgren. Inga Greta Hammarberg, som föddes i torpfamiljen på torpet Ladugården, kom till Slottsholmen 1825 som piga hos skeppsbyggmästaren. Hennes syster Brita Christina var skeppsbyggmästare Blomqvists andra hustru, och troligen var det ett kliv uppåt på samhällsstegen att som torpardotter bli skeppsbyggmästarhustru.

Nästa smed på Slottsholmen var Julius Esping från Gärdserum, troligen lillebror till förre smedens dräng Gustaf Esping. Esping ersattes 1846 av smeden Jöns Dahlberg från Eljaröd i södra Skåne, som alltså bör vara den smed som omnämndes i tidningsartikeln 1847. Jöns Dahlberg stannade här ända till sin död 1879, då han var 61 år gammal och förmodligen verksam som smed då. Han verkar ha blivit den siste smeden på Slottsholmen.

En bit in på 1800-talet och framåt bodde en hel del folk på Slottsholmen, liksom på Strömsholmen. I familjerna fanns som regel flera barn och både lärlingar, gesäller, drängar och pigor. Även några varvsarbetarfamiljer var bosatta på Slottsholmen. En arbetskarl var Sven Erik Persson. Den 11 november 1858 dog hans hustru Anna Lovisa Simonsdotter, då 28 år gammal. De hade inga barn. Enligt dödboken dog hon av fallandesjuka, dvs epilepsi, men kanske misstänkte man dråp eller vållande till annans död för i husförhörslängden finns en lapp med notering att rådhusrätten konstaterar den 4 december att man funnit att det inte finns något hinder för hennes begravning. Något liknande har jag aldrig sett tidigare.

Simonsdotter
Anteckningen om Anna Lovisa Simonsdotters död och begravning. Bild från Arkiv Digital, Västervik AI:50 (1855-1861) Bild 42 / sid 31.

Från 1839 heter det Slottsholmsvarvet och från 1850 Slottsholmen i husförhörslängderna. När siste smeden gått ur tiden blev Slottsholmen så småningom ett rekreationsområde för stadsborna. Bengt Hjord berättar i sin bok om Västerviks försköningssällskap som var verksamt 1857-1903, och 1884 köpte Slottsholmen. 1887 hade sällskapet fått de gamla tomtinnehavarna att riva sina gamla hus i och på ruinen och sedan ställdes den i ordning med utfyllnader och planteringar. En idé fanns att bygga en restaurang inne i ruinen, men riksantikvarien sa till slut nej till detta och restaurangen byggdes 1913 strax söder om ruinen. 1924 gjordes utgrävningar och då fann man resterna av nio människoskelett i ruinens nordvästra hörn, plus ytterligare tolv utspridda i och kring ruinen. De var inte begravda utan låg ovanpå det gamla slottet marknivå och de anses komma från den sista striden 1677.

1966 hölls den första visfestivalen i slottsruinen.

Nu blev detta ett väldigt långt inlägg men historia är ju så intressant. Eller hur?

Källor:

Västervik AI:5 (1785-1786) Bild 79 / sid 133

Västervik AI:15 (1810-1815) Bild 23 / sid 25

Västervik AI:22 (1825-1830) Bild 22 / sid 23

Västervik AI:24 (1831-1835) Bild 26 / sid 35

Västervik AI:26 (1836-1839) Bild 18 / sid 21

Västervik AI:50 (1855-1861) Bild 42 / sid 31

Västervik C:9 (1858-1861) Bild 80 / sid 282

Västervik AI:70 (1876-1880) Bild 32 / sid 28

Lofta AI:1 (1768-1786) Bild 77 / sid 121

Lofta AI:1 (1768-1786) Bild 202 / sid 371

Lofta AI:24 (1866-1876) Bild 280 / sid 270

http://www.polismuseet.se/Samlingar/Polishistoria/Framvaxten-av-ett-polisvasende/

http://samla.raa.se/xmlui/bitstream/handle/raa/6136/13_09_slottsholmen.pdf?sequence=1

 

 

 

Eva Johansson är tidigare webbredaktör på Västerviks-Tidningen. Nu frilansar hon och skriver böcker. Intressen förutom släktforskningen är det sociala internet, litteratur och bakning. Bor utanför Västervik. Är sambo och har två vuxna söner och barnbarn. Hemsidor: www.slaktforskaren.se och www.evagun.se

Bloggar

Sport

Politikerbloggar