Logga in
Logga ut

Eva Johansson

Släktforskarbloggen

Tidigare webbredaktör på VT.
Här bloggar jag om mitt stora intresse släktforskning. Det ägnar jag nästan all min tid åt, både fritid och arbetstid. Både enskilt hemma på kammarn och inom Tjust släktforskarförening. I bloggen tar jag upp allt möjligt som berör släktforskning.

Pension nu och då

Idag är jag inne på VT och jobbar och har i eftermiddag intervjuat en person som går i pension. Han är brandman och blir 59 till hösten berättade han. Brandmän kan gå i pension vid 58.

Här om dagen var vi några släktforskare som träffades och kom att tala om pensioner förr i tiden, och undantag dess för innan. En hade en ana som i början av 1900-talet hade fått ansöka om pension efter ett långt arbetsliv. Då fick man det inte bara för att man blev gammal.

Tidigare var det undantag som gällde.

Så gott som alla släktforskare lär stöta på anor som är noterade som undantagshjon på ålderns höst. Undantagshjon innebar att man inte längre ägde sin gård eller sitt torp utan att någon annan tagit över. Oftast var det en son med familj, eller en dotter och måg. Då skrevs ett kontrakt där det tydligt anges hur många tunnor säd de gamla skulle ha, hur mycket rovor och annat från trädgården, hur mycket ost med mera. Och givetvis vilken bostad de hade rätt till, plus ved som oftast skulle vara inburen enligt kontraktet. Levde de gamla föräldrarna länge kunde det bli ett stort åtagande.helsingborgs dagblad

På Blekinge museums hemsida finns ett exempel på hur det kunde gå till. Läs också på Helsingsborgs Dagblad om undantagskontrakt. Där finns bilden till höger.

Man kunde också sälja sin gård till någon utomstående och bo kvar på undantag. Då var det de nya köparna som fick ta hand om och sörja för de gamla ägarna. Om en son eller dotter tog över, och sedan sålde gården, följde undantaget med gården. 

pension

Så var det när Karl Oskar och Kristina emigrerade till Amerika, om jag minns rätt. Karl Oskars gamla föräldrar bor kvar på undantag på gården.

Undantaget var gamla tiders pension. 

Allmän folkpension fick vi i Sverige 1913 men den var då så låg att de flesta hade svårt att leva på den. 

Säkert är det många av er som sett den här affischen från valet 1958, då ATP-frågan var stor. 1960 infördes allmän tjänstepension.

Osämjan i Skafte backe

I torsdags kunde ni i VT läsa Bengt Faleijs artikel om Anna Cederflycht som skänkte pengar så att det fina fattighuset kunde byggas i Västervik 1749. Anna Cederflycht som blev så osams med sin ogine make att hon lämnade honom på väg till Göteborg och vämde hemåt igen.

Den händelsen ska ha utspelat sig i Skafte backe, i byn Skaftet som ligger mellen Helgerum och Västrums kyrkby.

Någon gång i början av 1730-talet var de båda makarna på väg från Helgerum för att fara till Göteborg. De åkte förstås häst och vagn på sin resa, och hade förmodligen en del packning med sig. När de kom till den branta Skafte backe ville Anna att de skulle gå ur vagnen och i stället promenera bredvid för att det inte skulle vara så tungt för hästarna. Men det ville inte maken. Då klev Anna ur, förmodligen arg som ett bi, och lämnade maken för tid och evighet. Hon lovade att hon aldrig mer skulle träffa honom, och så blev det också.

Skafte backe är en väldigt brant backe som ingått i den gamla landsvägen från bron i Skaftet mot Västrum. Vid torpet Skaftet gick den dåvarande landsvägen i en krök uppåt, uppför berget. På den tiden var sjön Hjältemaren betydligt mindre och torpet Skaftet låg där bron nu finns. Torpets grund ligger under vatten. Byn hette inte Skaftet då, i stället fanns här gården Falkemåla som låg ovanför Skafte backe.

Skafte backe
Karta från 1943. Här ser vi vägen mellan Skaftet och Helgerum. Precis efter bron fortsätter vägen i sin moderna sträckning, som är den streckade delen. Den gamla landsvägens sträckning är prickad, den kan man följa bakom husen som ligger vid bron.

Skafte backe
Kartan från 1787 visar hur vägen då slingrade sig uppför berget, i stället för som idag gå utmed Skaftetvikens vatten. Då var Hjältemaren en mycket mindre sjö.

Skafte backe
Skaftetbron som det ser ut idag. Precis där husen är gick landsvägen förr.

Skafte backe
Skafte backe. Nu ligger det ett hus precis i backen där vägen gick. Huset är en loppis och ingår i fastigheten där Västrum Konstrum finns idag. Uppfartsvägen till fastigheten är rester av den gamla landsvägen, just i Skafte backe.

Hjältemaren
Sjön Hjältemaren dämdes upp i början av 1900-talet och var på Anna Cederflychts tid betydligt mindre. Så backen upp från sjön då var mycket längre än den är idag.

(Fotografierna här tog jag för ett par år sedan, på vårvintern)

Osämjan makarna emellan var känd under deras levnad. I en berättelse av deras samtida Daniel Tilas skriver han ett par decennier senare att "gamle Cederflycht haft galanterier för sig, vilket så småningom åsamkade groll".

När jag ser backen idag förstår jag hennes raseri, att det blev droppen som fick bägaren att rinna över. Att man över huvud taget dragit fram en väg här uppför berget är nästan ofattbart, ännu mer att hästar tog sig upp här med vagn bakefter.

Anna Cederflycht föddes 1684 och ärvde Helgerums egendom av sin far köpmannen Hans Andersson 1726, tillsammans med sin yngre syster Catarina. Hennes make Anders Cederflycht dog bitter, rik och ensam i Göteborg 1747. Anna levde till 1752, då var alla hennes tre barn döda.

Helgerum
Karta från 1691 över Helgerum. Det var här Anna Cederflycht bodde, vid tiden innan slottet fanns. Det byggdes av hennes arvtagare Christopher Cederbaum efter hennes död, ungefär där vi ser bron på den här kartan. Flagen är den avslutande bukten av Landviken och här låg ett skeppsvarv, men det är en annan historia. Hennes hus såg nog inte ut som det på kartan, det är troligen bara en symbol för ett en större gård låg här. Området ovanför huset, med raka stigar, är trädgården som fortsatte vara slottsträdgård långt in på 1900-talet.

Anna Cederflycht
Noteringen i Västrums dödbok för Anna Cederflychts död 1752, 67 år gammal. Bild från Arkiv Digital, Gladhammar C:2 (1708-1764) Bild 215 / sid 419.

Tack till Björn Granberg, ordförande i Västrums Hembygdsförening, för uppgifter om Skafte backe.

 

 

 

 

Otidigt sängalag 1596 och 1642

Trodde du att folk inte skildes förr? Jo, det gjorde de, även om skilsmässorna var betydligt färre än i dag.

Förr var trolovning lika allvarligt som vigsel och hade samma juridiska status. Trolovningen var det världsliga giftermålet och vigseln det kyrkliga. De så kallade trolovningsbarnen hade samma arvsrätt som barn födda inom äktenskapet, medan barn som avlats före en trolovning räknades som utomäktenskapliga, eller oäkta som det sas förr i tiden.

Så tidigt som 1596 finns det dokumenterat en skilsmässa i Hjorteds socken. Det var en flicka som hette Karin som var så from att hon ville bryta sin trolovning för att fästmannen ville gå i säng med henne före vigseln.

Oftast var det nog tvärtom.

När Karin stod på sig gick fästmannen till hennes far som ställde sig på fästmannens sida och menade att dottern borde veta vad som förväntades av henne.

Karin fick lov av dåvarande ärkebiskopen Abraham Angermanus att bryta sin trolovning och slippa ifrån äktenskapet. Denna brytning ansågs då som en skilsmässa. På den tiden avgjordes en skilsmässa av domkapitlet, det vill säga kyrkans egen domstol. Om Karins fall berättar historikern David Gaunt i sin bok "Familjeliv i Norden".

Det finns förstås inga kyrkböcker från den här tiden. Att vi känner till detta beror på att biskopen gjorde räfst och rättarting i socknarna och skrev upp alla fall av otillåtet samliv, trolldom och annan magisk folktro. Hans anteckningar omfattar 200 sidor enbart för Linköpings stift och har bevarats. Många par som levde ihop utan att vara gifta tvingade han att gifta sig vid massvigslar. Den gamle biskopen blev förstås hatad av folket och man sjöng en nidvisa om honom. Men Karin i Hjorted gillade honom säkert, eftersom han godkände hennes skilsmässa från sin trolovade.

Hjorted C1
Det här är den äldsta kyrkboken från Hjorted och den börjar 1633. Här har prästen noterat både födda och döda och kanske finns Karin med här längre fram bland de döda. Bild från Arkiv Digital, Hjorted C:1 (1633-1739) Bild 35 / sid 63.

En del av kyrkans män kunde verkligen vara nitiska i sin strävan att kontrollera församlingbornas moral och sexualitet. Mer än en gång har jag stött på anteckningar om så kallat "otidigt sängalag" i kyrkboken om barn som avlats före äktenskapet, på 1600- och 1700-talet.

Torsås C1
I den äldsta kyrkboken i Torsås i södra Kalmar län har prästen 1642 skrivit att brudparet fått böta 2 daler för "otidigt sängalag". Bröllopsparet hette Måns Larsson och Anna med okänt efternamn. Bild från Arkiv Digital, Torsås CI:1 (1652-1711) Bild 25 / sid 41.

David Gaunts bok är mycket intressant. Den handlar om folkligt liv i de nordiska länderna under historisk tid, om vad vi vet om sedvänjor och hur vardagslivet levdes. Sådant är väldigt intressant för en släktforskare.

Inte bara visor på Slottsholmen

Visfestival
Visfestivalen i slottsruinen hålls i år för 50:e gången. Foto: Mikael Karlsson.

Nu är det dags för visfestival i Västervik igen, och mängder av folk samlas i den gamla slottsruinen. Även vid andra tider har ruinen en hel del besökare, och går vi längre tillbaka i historien har människor också bott här.

Det gamla slottet Stegeholm las i ruiner i slutet av 1600-talet, efter att danskarna härjat i Västervik sista gången i september 1677. Men historien börjar redan vid mitten av 1300-talet. Slottet tros ha byggts på 1360-talet, på befallning av hertig Albrekt av Mecklenburg och som försvar av inloppet till Gamlebyviken. Omkring 1379 övertogs slottet av den store landägaren Bo Jonsson Grip. Men han bodde inte där, det gjorde i stället en fogde eller befälhavare. Dansken Lage Röd var slottsfogde vid belägringen 1434, ett namn som nog en del Västerviksbor känner igen.

Mer om Stegeholms äldre historia kan vi läsa i Bengt Hjords utmärkta bok "Stegeholm i Västervik" (2001). Där finns t ex den första kända avbildningen av slottet, på en teckning från 1564. Så här kan det ha sett ut då:

1564

1646 var slottet fortfarande i bruk och finns med på en karta hos Lantmäteriet. Det som är mest intressant med den är att den visar flera hus på slottsområdet och beskriver vad de används till. Själva slottet (A) är redan nu förfallet. Hus B ett boningshus. Hus C är köket. Hus D är en smedja. Husen E uppges vara proviantbodar. F, som alltså ligger nedanför Kulbacken på Stickanområdet, kallas "gammal ladugårds stuga". G är fähus och H är stall. De fem prickarna längst ner vid bron anger gränsen mot Västerviks stad.

1646

Platta grisen
Gottfrid Kallstenius målning från 1887 kallas "Platta grisen". Den visar ett rejält hus uppe på ruinen.

Vad hände sedan, efter 1677? På målningar och gamla fotografier från andra halvan av 1800-talet kan man se att det finns hus inne i ruinen. Åtminstone ett verkar vara byggt uppe på muren. Bodde det folk där, tro?

Stegeholm hörde länge till Lofta socken och låg vid dess sockengräns mot Västerviks stad. Inte förrän 1906 kom slottsområdet att tillhöra staden, enligt boken "Västerviks stads historia", del 2, från 1933, skriven av Lars Dalgren. Men Bengt Hjord skriver att staden tog över Slottsholmen 1884, och troligen stämmer det bättre. Trots detta finns Slottsholmen i Västerviks stads husförhörslängder från slutet av 1700-talet.

1850-tal
Detta verkar vara ett fotografi och uppges vara från 1850-talet, där vi troligen ser samma hus som på Kallstenius målning. Frågan är om fotografiet är så gammalt? Bild från Västerviks stads historia, del 2, 1933.

Både Bengt Hjord och Lars Dalgren berättar att Slottsholmen användes för upplag, och småindustri. Bland annat fanns en smedja, som nämns i en tidningsartikel 1847. Smedjan skulle vara inhyst inne i ruinen. Kan det vara det huset vi ser på bilden från 1850-talet och målningen från 1880-talet? På Slottsholmen fanns också varv, ända från 1500-talet. 1833 slogs Slottsholmsvarvet ihop med Stora varvet.

I jakten på vilka som bott på Slottsholmen letar jag först i Lofta husförhörslängder, eftersom Stegeholm låg i Lofta socken. I längden 1811-1815, på sidan 431, finns Stuverum och Stegeholm, med en rättarefamilj. I längden 1866-1876, på sidan 270, står det "Stufverum och Stegeholm 2 hemman, 3dje Majorsboställe". Det verkar alltså som om Stegeholm hörde till Stuverum då. Kanske var det bara marken vid slottsruinen som brukades av arrendatorn här. På 1870-talet hette han Johan Vilhelm Nilsson, och var född 1837 i Hallingeberg. Hustrun hette Christina Lovisa Larsdotter och var tre år yngre. De hade tre barn, Frans Gustaf Vilhelm, Carl Oskar och Anna Sofia. Och flera drängar och pigor. Ägare var konsul Embring.

Stuverum
Bild från Arkiv Digital, Lofta AI:24 (1866-1876) Bild 280 / sid 270.

Lars Dalberg skriver 1933 att Slottsholmen på 1700-talet "var anslagen till löjtnantsbostället av Tjusts kompani av Östgöta Kavalleriregemente". Men här verkar det alltså ha uppgraderats till majorsboställe. Eller är det kanske Stuverum som avses? Det finns kanske någon läsare som vet besked om detta.

Lars Dalberg skriver också att det fanns ett torp på Slottsholmen på 1700-talet och att torpet "bar namnet Ladugård". Kan det vara det boställe som kallas Ladugård under Stuverum i den första husförhörslängden i Lofta? Den längden sträcker sig från 1768 till 1786. 1776 bodde här en familj som bestod av Jöns Nilsson, som då var 53 år, hustrun Anna (senare noterad som Stina, eller så har han gift om sig) Jansdotter som var 38 år, och sönerna Jan, Nils, Anders och Peter samt dottern Anna. De är uppskrivna mellan Grantorpet och Notholmen, så det verkar väl rimligt att det kan vara Slottsholmsfolk. Familjen bodde kvar åtminstone till 1785.

Ladugård
Den första noteringen från torpet Ladugården i husförhörslängden. Bild från Arkiv Digital, Lofta AI:1 (1768-1786) Bild 77 / sid 121.

Sedan är det ett hopp i husförhörslängderna fram till 1806 och då bodde Jakob Hammarberg, hustrun Sara Jonsdotter och barnen Jonas Petter, Brita Stina, Jaen Magnus, Anna Lena, Kajsa Lisa, Carl Gustaf och Inga Greta på torpet Ladugården. Bröderna Jonas Petter och Jaen Magnus gick till sjöss båda två. Jaen Magnus tog sedan över som torpare när deras far dog 1828. Han hade då gått i land och gift sig med Christina Catharina Vesterström från Västervik. De fick minst åtta barn.

1842-1844 bodde också gårdsskomakaren Adolf Edholm på torpet, med hustrun Maja Lena Brink, dottern Emma Josefina och drängen Johan Fredrik Ankarberg. De flyttade in från Ukna. När både de och torpare Hammarberg flyttade härifrån 1844 kom en ny torpare hit. Flera torpare passerade här under de kommande åren fram till 1855, då det står i husförhörslängden: "Brukas av Osc. Pettersson i Totviken". I längden för åren 1866-1876 står det att tändsticksfabrikens bokhållare Per Johan Bergman bor på Ladugården.

Något som jag funderar på nu är om det är detta torp som senare blev Brovaktarstugan? Några uthus ska ha hört till tidigare, men vara rivna sedan länge. Huset är kulturminnesmärkt och byggt på 1700-talet. I augusti förra året flyttades det från sin plats på Slottsholmen för att ge plats åt det nya bygget och ställdes då på Kulbacken i väntan på ny placering. Står det kvar där fortfarande? Eller är torpet Ladugården ett annat hus? Jag har ett svagt minne av att jag någon gång för flera år sedan sett en karta där det står utskrivet "Ladugård" någonstans i närheten av Kulbacken i stället. Alltså inte på själva Slottsholmen utan på Norrlandetsidan. På 1646 års karta anges ju en byggnad nedanför Kulbacken vara en "gammal ladugårds stuga" men det är svårt att tänka sig att ett hus som var gammalt redan då tjänar som bostad i slutet av 1800-talet. Ett nytt hus kan ju ha byggts och fått det gamla husets namn.

I Västerviks stads husförhörslängder finns Slottsholmen med från sent 1700-tal, trots att staden alltså inte ska ha ägt området då. Det får mig att undra var gränsen egentligen gick. Uppenbarligen hörde Slottsholmen till Lofta socken i mitten av 1600-talet, det ser vi ju på den kartan. Flyttades sockengränsen trots allt därefter, så att Slottsholmen kom att höra till staden och Lofta socken tog slut där Tändsticksvägen ansluter till Slottsholmsvägen idag? Min tidigare kollega Hans Hjertqvist skrev i en artikel 2006 att "Allt på andra sidan Stora strömmen tillhörde förr Lofta socken. Alltså även Slottsholmen." Stora strömmen kallas också Stegeholms kanal och är det vatten som avskiljer Strömsholmen från Slottsholmen. Så varför bokfördes folket på Slottsholmen i stradens husförhörslängder och inte i Lofta sockens? Kanske någon vet hur det förhåller sig med detta?

1700
Karta från tidigt 1700-tal (1711 om jag minns rätt) som har med Slottsholmen och ruinen som tillhörande staden. Bild från Västerviks stads historia, del 2, 1933.

I husförhörslängden för Västervik 1785-1786 finns Slottsvarvet noterat efter Östra kvarteret nummer 9. På varvet bodde då "tracteur" Anders Blomberg med hustrun Stina Törnlöf, dottern Cajsa Greta, sonen Eric Jacob och Maja Lisa Cedersten, som troligen var piga och året efter heter Bohman. Familjen utökades så småningom med barnen Anders Peter och Gustaf Adolf. Innebär tracteur att han var krögare och att de drev en krog på gamla varvsområdet, eller kanske inne i ruinen?

Efter att en sjöman och lite annat folk sedan bott här flyttade smeden Jacob Zetterström hit från Tryserum 1814. Det är den förste smeden jag hittar i längderna. Han föddes 1765 i Lofta. Hustrun Catharina Köhler föddes 1769 i Risinge i Östergötland. Deras barn hette Maja Lena, Stina Cajsa, Anna Lisa, Carl Fredric och Johan Christian och var födda mellan 1794 och 1804. Med sig hade de drängen Anders Löfström, död 1817. I husförhörslängden finns en intressant anteckning: "Inflyttade med policens tillstånd på Beskedt antecknade". Jag undrar vad det innebär? Varför behövde de polisens tillstånd? Frågan är också om "policen" i detta sammanhang betydde det vi idag menar med polis? Poliser fanns knappast då, utan ordningen upprätthölls med hjälp av brandväktare och liknande, enligt Polismuseets hemsida om polishistoria. Just nu har jag inte fördjupat mig i detta, kanske hittar jag svaren en dag.

Västrvik AI25
Noteringen i Västerviks husförhörslängd. Bild från Arkiv Digital, Västervik AI:15 (1810-1815) Bild 23 / sid 25.

Samtidigt med smedfamiljen bodde här också skeppare Lagerbergs änka Catharina Rising med sonen Anders Fredric, hon var född i Västrum 1775. Våren 1818 blev smeden Zetterström änkling och miste också en dotter och inom några år flyttade resten av barnen hemifrån. 1825 var han ensam kvar och flyttade till Södermalm. Skeppsbyggmästaren Petter Blomqvist flyttade in med sin familj, liksom varvssmeden Nils Petter Norgren. Inga Greta Hammarberg, som föddes i torpfamiljen på torpet Ladugården, kom till Slottsholmen 1825 som piga hos skeppsbyggmästaren. Hennes syster Brita Christina var skeppsbyggmästare Blomqvists andra hustru, och troligen var det ett kliv uppåt på samhällsstegen att som torpardotter bli skeppsbyggmästarhustru.

Nästa smed på Slottsholmen var Julius Esping från Gärdserum, troligen lillebror till förre smedens dräng Gustaf Esping. Esping ersattes 1846 av smeden Jöns Dahlberg från Eljaröd i södra Skåne, som alltså bör vara den smed som omnämndes i tidningsartikeln 1847. Jöns Dahlberg stannade här ända till sin död 1879, då han var 61 år gammal och förmodligen verksam som smed då. Han verkar ha blivit den siste smeden på Slottsholmen.

En bit in på 1800-talet och framåt bodde en hel del folk på Slottsholmen, liksom på Strömsholmen. I familjerna fanns som regel flera barn och både lärlingar, gesäller, drängar och pigor. Även några varvsarbetarfamiljer var bosatta på Slottsholmen. En arbetskarl var Sven Erik Persson. Den 11 november 1858 dog hans hustru Anna Lovisa Simonsdotter, då 28 år gammal. De hade inga barn. Enligt dödboken dog hon av fallandesjuka, dvs epilepsi, men kanske misstänkte man dråp eller vållande till annans död för i husförhörslängden finns en lapp med notering att rådhusrätten konstaterar den 4 december att man funnit att det inte finns något hinder för hennes begravning. Något liknande har jag aldrig sett tidigare.

Simonsdotter
Anteckningen om Anna Lovisa Simonsdotters död och begravning. Bild från Arkiv Digital, Västervik AI:50 (1855-1861) Bild 42 / sid 31.

Från 1839 heter det Slottsholmsvarvet och från 1850 Slottsholmen i husförhörslängderna. När siste smeden gått ur tiden blev Slottsholmen så småningom ett rekreationsområde för stadsborna. Bengt Hjord berättar i sin bok om Västerviks försköningssällskap som var verksamt 1857-1903, och 1884 köpte Slottsholmen. 1887 hade sällskapet fått de gamla tomtinnehavarna att riva sina gamla hus i och på ruinen och sedan ställdes den i ordning med utfyllnader och planteringar. En idé fanns att bygga en restaurang inne i ruinen, men riksantikvarien sa till slut nej till detta och restaurangen byggdes 1913 strax söder om ruinen. 1924 gjordes utgrävningar och då fann man resterna av nio människoskelett i ruinens nordvästra hörn, plus ytterligare tolv utspridda i och kring ruinen. De var inte begravda utan låg ovanpå det gamla slottet marknivå och de anses komma från den sista striden 1677.

1966 hölls den första visfestivalen i slottsruinen.

Nu blev detta ett väldigt långt inlägg men historia är ju så intressant. Eller hur?

Källor:

Västervik AI:5 (1785-1786) Bild 79 / sid 133

Västervik AI:15 (1810-1815) Bild 23 / sid 25

Västervik AI:22 (1825-1830) Bild 22 / sid 23

Västervik AI:24 (1831-1835) Bild 26 / sid 35

Västervik AI:26 (1836-1839) Bild 18 / sid 21

Västervik AI:50 (1855-1861) Bild 42 / sid 31

Västervik C:9 (1858-1861) Bild 80 / sid 282

Västervik AI:70 (1876-1880) Bild 32 / sid 28

Lofta AI:1 (1768-1786) Bild 77 / sid 121

Lofta AI:1 (1768-1786) Bild 202 / sid 371

Lofta AI:24 (1866-1876) Bild 280 / sid 270

http://www.polismuseet.se/Samlingar/Polishistoria/Framvaxten-av-ett-polisvasende/

http://samla.raa.se/xmlui/bitstream/handle/raa/6136/13_09_slottsholmen.pdf?sequence=1

 

 

 

Magnus Härenstams härstamning

 

Skådespelaren Magnus Härenstam har gått bort, alldeles för tidigt. Kanske visste du som är från Västervik att han också är från Västervik? Han föddes på Västerviks lasarett den 19 juni 1941. På midsommarafton skulle han alltså ha fyllt 74 år.

SCB 1941
Magnus Härenstams födelse på Västerviks lasarett den 19 juni 1941. Han fick också namnen Johan och Herbert, som finns i hans släkt. Källa: Statistiska Centralbyrån (SCB) - samlingspost, Utdrag ur födelse-, vigsel- och dödböcker 1860-1949, SE/RA/420401/01/H 1 AA/3240 (1941).

Genom sin mor Elsa Malmberg har han sina rötter i Gamleby, åtminstone till mitten av 1700-talet. Elsa Malmberg föddes 1907 i Gamleby, dotter till Herbert Malmberg och hans hustru Sigrid Andersson. Fortfarande finns släkten Malmbergs möbelaffär kvar i Gamleby. Magnus Härenstams morbror Uno Malmberg donerade för länge sedan en stor summa pengar till kommunen för att bygga ett utsiktstorn vid museet. Det dröjde så länge innan det byggdes att Uno Malmberg hunnit gå ur tiden men Magnus Härenstam kom till Västervik och invigde det, i maj 1997 om jag minns rätt.

Vilka släktingar Magnus Härenstam har kvar i Gamleby i dag vet jag inte, men jag har följt hans släkt bakåt en tid. När Elsa föddes 1907 var hennes far målare och familjen bodde i fastigheten nr 39 Fridebo i köpingen. Hon hade en äldre syster och tre yngre bröder, födda mellan 1905 och 1917. Uno var hennes näst yngste bror.

Någon gång mellan 1926 och 1931 blev hennes far möbelhandlare. Man kan ana att han var framgångsrik för Elsa och hennes syskon studerar. Det var betydligt vanligare i välbärgade än i fattiga familjer. Två av syskonen blev tandläkare, storasyster Vanda Linnea och lillebror Uno. Elsa själv tog tre examina, först teolige kandidat 1933, sedan filosofie kandidat 1938 och slutligen filosofie magister. Efter sina studier i Lund arbetade hon som lärare, bland annat på folkhögskolan i Gamleby och som adjunkt vid Norrköpings Småskoleseminarium. 1939 gifte hon sig med Kurt Härenstam i hans hemförsamling Värnamo. Han var också filosofie kandidat och blev senare filosofie doktor och lektor. Två år senare föddes sonen Magnus i Västervik. Även Kurt Härenstams far var möbelhandlare.

vigsel 1939
Magnus Härenstams föräldrar vigdes 1939. Källa: Gamleby EI:5 (1927-1940) Bild 540 / sid 46, Arkiv Digital. Trots att de  gifte sig i Värnamo är det uppskrivet i Gamleby vigsellängd eftersom Elsa Malmberg var skriven här då.

Följer vi Elsa Malmbergs familj bakåt och håller oss till Gamlebyspåret så hamnar vi i torpet Jansbo under Rumma i Gamleby socken 1767. Det verkar vara första gången torpet är uppskrivet i husförhörslängden i Gamleby och kanske är det nytt då. Här bodde torparen Johan Nilsson och hans hustra Anna Bengtsdotter. Uppgifterna är sporadiska och några noteringar om födelseår och födelseplats finns inte så det är svårt att få fram varifrån de kom. Möjligen kan de vara 31 och 25 år gamla 1767. Året därpå, den 25 augusti 1768, föddes deras son Niclas, eller Nils som han senare kallades. När han bara var några år gammal dog hans far Johan. Nils blev så småningom också torpare i Jansbo och gifte sig med Maja Stina Karlsdotter från Lofta. De fick minst fyra barn mellan 1803 och 1815. Yngst var sonen Anders Peter, som 20 år gammal gifte sig med den två år äldre Brita Cajsa Lidberg från Åhagen i Ullevi. Hennes föräldrar var båtsmannen Nils Lidberg i Tjust båtsmanskompani och dennes hustru Katharina Månsdotter från Odensvi. Nils Lidberg var född i Horn 1770 och hade varit gift tidigare men hustrun dog 1811 efter ett som det verkar barnlöst äktenskap. Katharina Månsdotter kom som piga till båtsmannen efter hustruns död.

jansbo
Äldsta förekomsten jag hittat nu är i husförhörslängden 1767, Johan Nilsson och Annika (Anna) Bengtsdotter i Jansbo under Rumma. De är Magnus Härenstams morfars farfars fars föräldrar. Källa: Gamleby AI:3 (1758-1785) Bild 31 / sid 39, Arkiv Digital.

Lidberg
Födelsenotisen för Brita Cajsa Lidberg den 5 januari 1813. Källa: Gamleby C:4 (1795-1827) Bild 106 / sid 205, Arkiv Digital.

Anders Peter Nilsson och Brita Cajsa Lidberg bodde i Nystugan under Baldersrum när sonen Johan Alfred föddes i februari 1835. Det var han som i tjugoårsåldern tog sig namnet Malmberg. Vid den här tiden var det vanligt att ta sig ett nytt efternamn och det bestämde man själv, det var bara att säga till prästen att "nu heter jag Malmberg i stället". Vilket alltså Johan Alfred gjorde. Efter ett par år i Västervik kom han hem till familjen i Nystugan  1860, samma år som han gifte sig med Kristina Olofsdotter från Lofta. Paret fick sex barn fram till 1878. Näst äldst var sonen Herbert som föddes 1864, och som så småningom blev Magnus Härenstams morfar. Både Herbert och hans far Johan Alfred var målare. När Elsa Malmberg föddes 1907 bodde familjen på samma adress i Gamleby som hennes farföräldrar. Hos dessa finns också två av Elsas fars syskonbarn som fosterbarn hos sina morföräldrar. Två av hennes fars systrar hade fött barn utom äktenskapet.

Johan Alfred
Johan Alfred, som senare tog sig namnet Malmberg, föddes den 21 februari 1835. Källa: Gamleby C:5 (1828-1864) Bild 48 / sid 89, Arkiv Digital.

Herbert 1835
Magnus Härenstams morfar Herbert föddes den 28 maj 1864. Källa: Gamleby C:7 (1861-1868) Bild 35 / sid 61, Arkiv Digital.

Gamleby
Målaren Johan Alfred Malmberg i Gamleby och hans familj i husförhörslängden på 1890-talet. Källa: Gamleby AI:26 (1891-1895) Bild 198 / sid 455, Arkiv Digital.

Släkttrådarna i Lofta, Odensvi och Horn har jag inte följt ikväll, det får anstå till en annan gång. Jag undrar om Magnus Härenstam kände till det här, om någon i hans familj släktforskat? Kanske har han t o m varit med någon gång i "Vem tror du att du är?" på tv? Det vet jag inte. Själv har jag tittat i kyrkböckerna och när jag väl börjar är det svårt att sluta, för sådant här är ju så intressant.

 

Folket i båtsmansstugorna

När jag i måndags arbetade på tidningen och skrev en artikel om engagemanget för att rädda kvar verksamheten i Båtsmansgränd kom jag också att fundera på vilka som bott här en gång i tiden, och båtsmansstugornas historia. Det jag sett i husförhörslängderna förvånade mig lite.

Båtsmansstugorna ligger i de gamla östra kvarteren i Västervik, på tomterna nummer 102-106 och 109-113.

Båtsmansgränd
På den här bilden ser vi hus nr 113 längst till höger och hus nr 103 längst till vänster. Hus 113 följs in i gränden av nr 112, 111 osv. Kaféhuset är hus nr 110 om jag räknat ut detta rätt. Efter hus 103 följer hus 104 osv. Längst in i gränden fanns förr, där det nu är kryddgård, några hus som inte ingick i båtsmansstugorna. Bild från Wikimedia Commons.

 

AI5
Husen i Båtsmansgränd kallades båtsmansstugor men det bodde inte båtsmän här 1785-1786.

På 1780-talet kallas husen för båtsmansstugor i kyrkboken, men då bor fortfarande inga båtsmän här. I stället hittar vi timmermännen Jan Persson, Mårten Hammargren, Carl Andersson Åström, Jan Alexandersson, Per Persson och Sven Larsson med sina hustrur och barn. Dessutom flera sjömän, men de var väl inte där särskilt mycket. Kan timmermännen ha tjänstgjort i Flottan? Annars var timmerman yrkesbeteckningen för den som byggde hus.

De första båtsmännen var på plats först 1788. I nummer 102 bodde då båtsmannen Gabriel Fröberg "nu Wångström" skriver prästen, född 1758 och gift med Catharina Andersdotter. De hade två små söner som hette Henric Peter och Anders Jaen. Där sprang de i gränden, de små pojkarna på fem och två år.

Nu hade fler båtsmän flyttat in. Mårten Hammargren, Jöns Norgren, Carl Söderberg, Anders Persson Westerberg och Anders Persson Törnvall, Eric Jönsson Friberg, Anders Henricsson Berg, Carl Söderbom. Nästan alla var runt 30-40 år, hade fruar och flera barn. 65 personer, vuxna och barn, får jag ihop i båtsmansstugorna 1788.

Båtsmansstugorna verkar inte ha varit bebodda av båtsmän särskilt mycket. Mest är det sjömän som bor här, eller hantverkare. En hel del änkor finns i husförhörslängderna som boende i båtsmansstugorna. Om en soldat i Indelningsverket, t ex en båtsman, dött fick änkan och barnen normalt inte bo kvar längre än några månader, kanske upp till ett år. Sedan skulle nästa båtsman från roten in i torpet. Men så verkar det inte ha gått till i dessa stugor i Västervik.

Kanske har husen ganska snart sålts till staden och därefter bebotts av vem som helst? Själv har jag trott att husen var båtsmansbostäder så länge det fanns båtsmän, men husförhörslängderna visar något annat. Man skulle kunna tro att sjömännen är båtsmän, men det är jag ganska säker på att de inte är. En soldat har alltid sin rätta yrkestitel i husförhörslängderna, något annat har jag aldrig sett. Och båtsmän finns det gott om i Västervik, fast i andra hus.

Det har förstås bott hundratals människor under alla dessa år som passerat sedan husen byggdes. Nedslag i husförhörslängderna visar att de varit bebodda hela tiden.

 

AI2
Skräddare Strömberg i hus nr 110.

Kaféet ska så vitt jag förstått vara hus nr 110. I början av 1770-talet bodde här skräddaren Peter Strömberg med hustrun Anna Lisa Enberg och deras familj. 1797 har sjömannen Johan Enman flyttat in med sin hustru Anna Carlsdotter och barnen Cajsa Lisa, Lotta och Anders Peter.

hus 110
Bilden är länkad och finns publicerad på www.vastervik.com

Samtidigt med skräddaren bodde sjömannen Lars Törnvall med hustrun Catarina Carlsdotter i tvåvåningshuset, tillsammans med skoflickaren Peter Forsberg och hans hustru Maria Greta Catarina Rumph, och sjömannen Sven Lönström med hustrun Stina Andersdotter och dottern Anna Maria. 30 år senare hittar vi Brita Jansdotter i samma hus, änka efter ringkarlen E. Kihlström. Jag undrar vad en ringkarl gjorde? Förmodligen ringde han i kyrkklockorna.


Ringkarlens änka bodde i tvåvåningshuset i Båtsmansgränd

I husförhörslängderna är de flesta kvinnor bara noterade som hustrur, änkor, döttrar eller pigor, dvs i förhållande till mannen i hushållet, husbonden. Men det finns undantag. Ett sådant är segelsömmerskan änkan Anna Jonsdotter Andersson som bodde i hus nr 106 från 1846 till sin död 1852. Hon var då 54 år. I hushållet hade hon också sin dotter Johanna Fredrika Isaksdotter och pigan Anna Lovisa Brunberg plus hyresgästen varvsarbetaren Carl Johan Eriksson.

AI45

I den sista husförhörslängden för Västervik (1888-1899) står det att staden äger husen. Kanske finns det en sådan notering tidigare också. Då är de boende i Båtsmansgränd två skrädderiarbetare, fem sjöman, skräddare, byggmästare, tornväktare, stenslipare, arbetare, två skoarbetare, hamndräng, bagerska, sockerbagare, eldare och sjökapten. Och så deras makar och barn, flera änkor men i stort sett ingen piga eller dräng.

Det finns så mycket intressant att berätta om människorna i Båtsmansgränd men det ska jag inte trötta er med. Kanske är det någon av er släktforskare i Västervik som gjort en inventering av dessa? Berätta gärna om det i så fall.

Alla bilder på kyrkböckerna kommer från Arkiv Digital, se källor.

Källor:
Västervik rådhusrätt och magistrat HVa:47 (1747-1747) Bild 22
Västervik AI:2 (1770-1776) Bild 62 / sid 105
Västervik AI:5 (1785-1786) Bild 102 / sid 179
Västervik AI:6 (1787-1789) Bild 80 / sid 137
Västervik AI:6 (1787-1789) Bild 81 / sid 139
Västervik AI:10 (1797-1799) Bild 44 / sid 71
Västervik AI:13 (1800-1807) Bild 67 / sid 115
Västervik AI:18 (1816-1820) Bild 109 / sid 199
Västervik AI:24 (1831-1835) Bild 144 / sid 269c
Västervik AI:40 (1845-1850) Bild 194 / sid 177
Västervik AI:45 (1850-1855) Bild 342 / sid 326

 

 

 

Eva Johansson är tidigare webbredaktör på Västerviks-Tidningen. Nu frilansar hon och skriver böcker. Intressen förutom släktforskningen är det sociala internet, litteratur och bakning. Bor utanför Västervik. Är sambo och har två vuxna söner och barnbarn. Hemsidor: www.slaktforskaren.se och www.evagun.se

  • Senaste blogginläggen
  • Mest lästa bloggar

Bloggar

Sport

Politikerbloggar