Logga in

Eva Johansson

Släktforskarbloggen

Tidigare webbredaktör på VT.
Här bloggar jag om mitt stora intresse släktforskning. Det ägnar jag nästan all min tid åt, både fritid och arbetstid. Både enskilt hemma på kammarn och inom Tjust släktforskarförening. I bloggen tar jag upp allt möjligt som berör släktforskning.

Sjömannen dog i havet

För snart 84 år sedan kunde man läsa denna artikel i Västerviks-Tidningen, närmare bestämt fredagen den 4 mars 1932:

Anledningen till ”Idas” undergång är svårförklarlig

Lasten väl stuvad vid avgången från Visb

STOCKHOLM i dag (Press): Kommerskollegii sjötekniska konsulent kapten M. Frankman har nu verkställt undersökning rörande stockholmsskonerten Idas förolyckande i början av december på resa från Visby till Stockholm, därvid hela besättningen – fem man, hemmahörande i Västervik, Stockholm och Rådmansö – omkom.

Därvid har framgått, att lasten vid avseglingen från Visby bestod av 136 ton potatis i säckar i rummet och 182 tomfat av järn på däck, med vilken last fartyget var jämförelsevis lätt lastad. Den 4 dec. på förmiddagen skedde avgången från Visby. Ett par dagar därefter anträffades en del tomfat och den 9 dec. befälhavaren, kapten L. E. Carlströms lik å holmen Mellsten, belägen öster om ledfyren Måsknuf.

Orsaken till olyckan har ej med säkerhet kunnat utredas. Vittnen från Visby ha förklarat, att däckslasten överhuvudtaget varit ovanligt väl stuvad och att fartyget ej legat djupare än vanligt. Den mest sannolika orsaken torde emellertid få anses ha varit att fartyget under dålig sikt fått grundkänning vid skären öster om Landsort och vattenfyllts samt gått till botten på djupt vatten.

En av de omkomna kom från Västervik. Han hette Sven Gustaf Elis Jansson, var född den 12 januari 1912 och bodde på Kristinelund 2 med sina föräldrar. Hans far var byggnadssnickare och hette Karl Gustaf Arvid Jansson, född 1883 i Lofta. Hans mor hette Konstantia Maria Svensson och var nio år yngre än sin make, född 1892 i Västervik.

Sven var deras enda barn. Tänk att mista sitt enda barn på detta sätt!

Jag föreställer mig hur oroliga föräldrarna kan ha varit när han gick till sjöss 19 år gammal. Det var inte ovanligt att pojkar gav sig ut på havet redan som 15-åringar och jag tror att föräldrarna därhemma alltid gick med en viss oro inombords, fast man kanske inte yppade det.

dödboken Västervik
Prästens notering i Västerviks församlings dödbok. Bild från Västervik (H) F:6 (1926-1938) Bild 115 / Sida 107, Arkiv Digital.

Det dröjde uppenbarligen ett tag innan underrättelsen om sonens död nådde hemorten. Enligt dödboken kom ett meddelande från rederiet så sent som den 15 februari 1932, efter mer än två månader. Men föräldrarna hade helt säkert läst nyheten om S/S Idas förlisning långt innan dess.

Ida var ett litet fartyg, en motorskonert på bara 200 dödvikston. Hon byggdes i Holland 1898 och fick då heta S/S Rensina men efter en försäljning till Tyskland 1909 ändrades namnet till Mathilde. Ett år senare fick hon svensk ägare, Rederi AB Unda i Göteborg, och sitt sista namn Ida. Därefter såldes fartyget inte mindre än tio gånger. Från april 1931 hette redaren Johan Gustaf Johansson och kom från Stockholm. Tyvärr finns det ingen bild på fartyget. Alla uppgifter kommer från Fakta om fartyg.

Hur det kommer sig att Sven Jansson blev sjöman ombord på S/S Ida vet jag inte. Han var aldrig inskriven i Västerviks sjömanshus utan står som tegelbruksarbetare enligt församlingsboken. Kanske behövde han inte mönstras för att fartyget var så litet? Eller så var han bara med som någon slags hjälpreda och därför inte mönstrad ombord.

Sven Jansson föddes i Gagersrum i Törnsfall. Då arbetade hans far på tegelbruket. När Sven var fyra år flyttade familjen till Gäddeglo och Karl Gustaf Jansson blev stenarbetare hos Bröderna Flink. 1930 flyttade de in till Västervik. Sonen Sven var då 18 år och följde med. Några fler barn fick de inte, trots att föräldrarna var relativt unga. Maria var bara 19 år när hon gifte sig med Karl Gustaf 1911. Trots att ingen av dem var född i Törnsfall hade de båda två sina föräldrar och syskon där. Maria på Grantorpet, ett torp under Källsåker. Karl Gustaf i Gagersrum där hans far var arrendator.

Törnsfall församlingsbok
Familjen i Törnsfalls församlingsbok på 1910-talet. Bild från Västervik (H) F:6 (1926-1938) Bild 115 / Sida 107, Arkiv Digital.

Det verkar som om Maria dog någon gång mellan 1939 och 1945. Församlingsboken för Västervik tar slut 1939 och i folkräkningen 1950 finns hon inte med. Då är Karl Gustaf omgift sedan december 1946.

Sandalia
Huset ovan är troligen torpet Sandalia i Gäddeglo där familjen bodde från 1916. Foto: Kent von der Geest.

Jag känner inte till den här familjen alls, inte mer än det jag läst från arkivhandlingarna. Kanske är det någon av er läsare som är släkt med dem och vet mer.

Artikeln i Västerviks-Tidningen 1932 har hittats av Håkan Karlsson, ordförande i Klubb Maritim Westervik.

Katalogen över gårdar

Nu kan du se hur släktgården såg ut på 1930- eller 40-talet om du använder Arkiv Digital. Där har man börjat digitalisera bokverket "Svenska gods och gårdar" där de flesta gårdar i Sverige presenteras.
Avfotografering pågår och nu i slutet av november finns 21 volymer tillgängliga, bland annat boken för norra delen av Kalmar län, utgiven 1939. Norra och sydvästra delen av Östergötlands län är också tillgängliga.
För att hitta de olika delarna av bokverket kan du söka på "svenska gods och gårdar" under arkivbildare i sökfunktionen för arkivsökning. De ingår i arkivtypen tryckt litteratur.
Alla gårdar finns inte med i böckerna. Det var de gårdsägare och jordbrukare som betalade för medverkan som togs med i böckerna. Troligen fick man ett fotografi och förband sig att köpa det aktuella bandet. Utgivare var förlaget Svenska gods och gårdar, förlaget fanns i Uddevalla.
Vi får veta hur stor varje gård var och dess taxeringsvärde samt hur marken var uppdelad i åker, skog och betesmark med mera. Dessutom finns uppgifter om när husen byggts och när de renoverats, vilka djur som fanns på gården och när den inköpts eller kom i släktens ägo. Ägarna redovisas, i de flesta fall med både föräldrar och barn. Och så ett fotografi på mangårdsbyggnaden på varje gård, så som det såg ut något år före utgivningen.

gods och gårdar
Så här ser det ut på boksidorna. Bildkälla: Arkiv Digital.

Livsfarligt att föda barn

Anna Greta
Anna Greta Gustafsdotter var bara 23 år gammal när hon dog den 19 maj 1829 i Sothem i Gamleby socken. Hon dog i barnsbörd. Hennes make Jan Jacob Jacobsson var brukare på en av gårdarna i byn och det var deras första barn som skulle fötts. Något barn finns inte inskrivet i husförhörslängden, så antingen var det dödfött eller så framföddes det aldrig. Så både mor och barn dog. Änklingen gifte om sig redan året därpå med Maja Stina Andersdotter och de fick en dotter men det barnet dog innan det fyllt ett år.

Stina Cajsa
Några månader efter Anna Gretas död dog statarhustrun Stina Cajsa Nilsdotter i Skramstad den 26 augusti. Hon var 28 år gammal och hade en son med maken Lars Jonsson. Dagen innan hade hon fött sonen Carl Wilhelm. Han överlevde sin mor men dog den 22 oktober samma år.

Christina
Den 1 maj 1830 dog Christina Svensdotter på Casimirsborg i barnsäng, 40 år gammal och hustru till trädgårdsmästaren Lorenz Törnqvist. Dottern Christina som föddes samma dag levde ända till i mars året efter. Änklingen gifte om sig efter ett år, med en 21 år yngre kvinna. Med henne fick han åtta barn och i det första äktenskapet med Christina föddes minst sex barn.


Så här var det förr i tiden. Flera tusen kvinnoliv gick till spillo när de födde barn. Unga kvinnor på bara 17-18 år ända till de äldre som närmade sig 50, med många förlossningar bakom sig. Så många barn som aldrig fick lära känna sina mödrar.
I min släktforskning kom jag till ett sådant här fall i Skåne för några dagar sedan och blev så berörd av situationen. Så vanligt det var! För kvinnor kunde det verkligen vara förenat med livsfara att få barn.

Bilder från Arkiv Digital.

Läs mer i mitt inlägg i Rötterbloggen.

På kyrkogården

Allhelgonahelgen är en helg som man som släktforskare inte går förbi, tror jag. Vi är vana att gå på kyrkogårdar för att leta framför allt äldre gravar i släkten och den här helgen söker vi upp dem igen för att tända ljus, för dem som finns i närheten, även om det är flera generationer emellan oss och de döda.
Själv besökte jag mina föräldrars grav på västkusten och är glad att jag fick möjlighet till det. Jag följde också med min bror och svägerska till hennes gravar på Skepplanda kyrkogård norr om Göteborg. Där har man sedan länge samlat ihop de äldsta gravstenarna på en plats vid kyrkogårdsmuren. Inte lutat de mot muren, som man gör på många andra kyrkogårdar, utan ställt dem på rad i jorden. Fint tycker jag.

Skepplanda kyrkogård
Så här ser det ut på Skepplanda kyrkogård. Bild från allhelgonahelgen i novembermörkret.

Tuna kyrkogård
Det finns fler kyrkogårdar där man ställt upp gravstenarna. Så här ser det ut på Tuna kyrkogård. Jag har inte sett det själv, bilden kommer från släktforskaren Peter Edvall, som fotograferat där.

Anledningen till att jag befann mig hos bror och svägerska på västkusten var att vi var med och firade vår släkts första hundraåring. Det är min pappas storebror som bor utanför Laholm och som fyllde hundra år i lördags. Ett riktigti fint hundraårskalas blev det.

Blåsigt och regnigt 1853

Har du släkt i Västervik på 1850-talet kanske du är intresserad av hur de hade det? Hur vädret var under året kan vi läsa i förste stadsläkaren Nils Gabriel Forlings årsrapport till Sundhetskollegium.
Alla provinsialläkare och stadsläkare hade till uppgift att lämna in en årsberättelse varje år. Vädret var en av hälsofaktorer som skulle rapporteras om. Annat handlar om vilka sjukdomar som utbröt i distriktet, hur fattigvården fungerade och en hel del annat. Det här är väldigt intressant läsning eftersom det ger en samtida bild av förfädernas levnadsvillkor.
Läkarnas årsberättelser finns digitaliserade på Riksarkivets hemsida men är också sökbara i en databas på Linköpings universitets hemsida.

Så här var vädret i Västervik 1853 enligt doktor Forling:
Januari månad: Sydliga och Ostliga vindar mest, mulet och regnigt, samt dimma; under sednare hälften af månaden skarp köld med lite snö; vattnet i sjön den 14:de i starkt stigande öfver det vanliga vattenståndet, då det under förledne sommar och höst 1852 varit ovanligt lågt.
Februarii: Nordliga och Ostliga vindar med omväxlande stormar och stark snöyra, mycket snö.
Mars: under första hälften af månaden Ostliga och Nordliga vindar med skarp köld ända till -20 grader och mycket snö, på sina ställen 9 alnar höga drifvor; under sednare dagarna Westlig vind med varm och mild luft.
April: Ostliga och Westliga vindar med regn och snöslask.
Maj: Ostliga och Sydliga vindar med mycket regn under första hälften, men under sednare stark värme ända till +25 grader i skuggan den 24:de och klar luft.
Junii: Ostliga vindar omväxlande en och annan gång med Westliga och Sydliga, stark torka och värme, nästan beständigt klar himmel, blott ett par dagar regn.
Julii: Westliga vindar med tryckande stark värme och en och annan gång häftiga regnskurar.
Augusti: Ostliga och Westliga vindar med stark värme, rökig horizont, tvära temperaturförändringar, lite regn.
September: Ostliga vindar med stark värme, men kallare samt frost om nätterna under sednare hälften af månaden med Westlig vind och då regnigt. Den 20:de var en Nordvestlig storm med orkaner under för öfrigt klar himmel och qvaf luft.
Oktober: Ostliga och Westliga vindar, blåsigt, mulet, regnigt och kallt.
November: Sydostliga och Nordliga vindar, mulet, kallt och regnigt, de sista dagarna klart, jemn köld och stelfrusen mark.
December: Sydostliga och Nordliga vindar, under förra hälften mulet, mildt, sedan jemn vinter med snö. Årsväxten medelmåttig å stadsmarken.

Nils Gabriel Forling enligt Svenskt Porträttgalleri.

Leta upp de gamla torpen

Att leta efter gamla torpställen är något som många släktforskare gör. Eftersom så många av oss har rötter bland torpare och så många av dessa gamla torp är borta idag. Många finns ju kvar som fritidshus, och då blir man glad, men de flesta är nog rivna och borta.

Även om huset inte längre finns kvar så finns oftast grundstenarna på plats, torpargrunden. Kansske revs huset och virket togs till vara, men stora stenar är ju svårare att flytta bort.

Så det man får rikta in sig på är att hitta stenarna från torpargrunden. Du ser dem när du upptäcker stenar på rad, med tydliga hörn. Ibland är det svårt att se, om de är överväxta.

Oftast är det en lite högra ansamling i ena hörnet eller änden av huset, där spismuren funnits. Det är inte ovanligt att det växer  träd just där, växtlighet trivs väl i aska.

Förra helgen var jag i Västergötland och letade efter torplämningar från min farfars släkt. När vi bodde på Helgerum hittade jag torplämningar på flera ställen där. Det var ju inte så att jag upptäckte dem, för några ingår i den torpinventering som hembygdsföreningen gjorde i slutet av 1900-talet, och de har fått skyltar, andra finns på platser som är kända. Men det är roligt att själv hitta sådana lämningar i skogen eller på ett öppet fält och fundera över de som bott där en gång i tiden.

Flivikedal
Resterna av grunden till Flivikedalstorpet på Helgerum.

Mörkvik
Mörkvikstorpet på Helgerum revs på 30-talet men plåthinken har nog hamnat där senare. Vid det här torpet finns en skylt uppsatt vid torpinventeringen.

Eva Johansson är tidigare webbredaktör på Västerviks-Tidningen. Nu frilansar hon och skriver böcker. Intressen förutom släktforskningen är det sociala internet, litteratur och bakning. Bor utanför Västervik. Är sambo och har två vuxna söner och barnbarn. Hemsidor: www.slaktforskaren.se och www.evagun.se

Bloggar

Sport

Politikerbloggar