Logga in

Eva Johansson

Släktforskarbloggen

Tidigare webbredaktör på VT.
Här bloggar jag om mitt stora intresse släktforskning. Det ägnar jag nästan all min tid åt, både fritid och arbetstid. Både enskilt hemma på kammarn och inom Tjust släktforskarförening. I bloggen tar jag upp allt möjligt som berör släktforskning.

Sjukvård och död i historien

När det stormar där utanför kan man sitta inne och släktforska och läsa böcker. Det är kanske inte så kul med elände nu inför julen men jag ska ändå tipsa er om några böcker om sjukdomar och farsoter. Vi som släktforskar ägnar ju en del tid och forskarkraft åt att ta reda på vad våra släktingar dog av. De dog ju ofta i förtid av allehanda sjukdomar som vi idag kanske inte har längre eller som med medicinens hjälp är lätta att få bukt med.

böcker

Många av er känner till och har sett kolerakyrkogårdar. De ligger ofta lite avlägset ute i socknarna eftersom man var rädda för smittan. Koleran var mycket smittsam och dödligheten var hög och plågsam.

Detta vet historikern Daniel Larsson som skrivit boken Kolera – Samhället, idéerna och katastrofen 1834. Mycket intressant läsning, tycker jag, trots att vår del av Sverige knappt drabbades alls detta år.

1834 var första gången som man känner till då Sverige drabbats av en koleraepidemi. Att den var på väg visste man för omvärlden hade redan fått påhälsning, till exempel Norge året innan. Trots karantän och hårda restriktioner fick sjukdomen spridning i Sverige, med början i Göteborg. Där insjuknade timmermannen Anders Nyberg i slutet av juli och dog samma dag. Innan hösten var slut hade minst 12 637 personer dött av kolera. De allra flesta var i Göteborgstrakten och utmed Göta Älvdalen men även Jönköping och vissa andra platser förlorade invånare i kolera. Hela familjer utplånades och i vissa socknar stod gårdar öde och barn blev föräldralösa.

Har du anor i dessa trakten och som kanske hör till de drabbade är detta en bok för dig. Den förklarar situationen och ger en bra bakgrund.

Själv har jag ingen koleradrabbad i släkten vad jag ännu har sett men har i min släktforskning stött på det i dödböckerna. En tragisk familj fanns i Trädeslund i Skallsjö socken. Torparen Lars Olsson och hans hustru Catharina Bryngelsson miste hälften av sin barnaskara under en dryg vecka på sensommaren 1834. De tre sönerna Peter, Olaus och Carl August dog den 21 augusti, den 27 augusti och den 1 september. De var då 4, 13 och 1 år gamla. Systrarna Christina, Johanna och Anna Britta överlevde. Andra familjer drabbades än värre. Ytterligare tre sockenbor dog i kolera till den 9 september i Skallsjö.

Skallsjö
Skallsjö CI:3 sidan 261. Bild från Arkiv Digital.

Kolera var en farsot som förskräckte men många andra sjukdomar var väl så fruktade. Inför många sjukdomar stod man handfallen och kunde bara lägga sig och invänta döden. Vill man veta mer om sjukvården förr i tiden kan man läsa läkaren Nils Uddenbergs verk Lidande och läkedom i två band. Det första sträcker sig till omkring år 1800 och det andra därifrån fram till 1950.

Här handlar det om hur människan på olika sätt försökt bota och bemästra sjukdomar och utvecklat sjukvårdskonsten. Den säger mycket om den föreställningsvärld och de livsvillkor våra förfäder levde med. Till exempel kikhosta orsakade många barns död och på 1700-talet förordade läkarna att den skulla botas och lindras med te på skvattram.

Vi kan också läsa om förlossningar och hur barnmorskorna och jordegummorna arbetade. Utan deras stora kunskap och erfarenhet hade kanske inte så många lyckade förlossningar skett och vi kanske inte hade funnits.

Mest intressant är del 2, tycker jag. Här skriver Nils Uddenberg bland annat om den framväxande socialmedicinen där man började intressera sig för tuberkulosen, fläcktyfusen och andra sjukdomar som främst drabbade de fattiga som bodde trångt och ofta med dåliga hygieniska förhållanden. Vid förra sekelskiftet var lungsoten den värsta sjukdomen som tog flest liv, framför allt bland de unga. Förbättrad hygien var den åtgärd man kom att propagera för först. Renlighet blev ett korståg mot bakterierna.

Långt in på 1800-talet trodde man allmänt att sjukdomar berodde på obalans i kroppsvätskorna, även den dödliga kräftan. Åderlåtning, till exempel med hjälp av blodiglar, var en vanlig behandling. Riktigt äckligt, eller hur? Även om naturvetenskapen vann mark var den länge omstridd och man levde kvar i gamla föreställningar.

Kanske har du sett anteckningen "idiot" eller "sinnessjuk" i husförhörslängden och ibland står det att någon vistas på hospital. Psykiatrin har fått sitt eget kapitel och det är tragisk läsning om hur man gått från fastkedjande på dårhus över iskalla långa bad till senare tiders mer humanistiska inriktning.

I dag är det andra sjukdomar som hotar oss och på andra sätt.

På kyrkogården

Allhelgonahelgen är en helg som man som släktforskare inte går förbi, tror jag. Vi är vana att gå på kyrkogårdar för att leta framför allt äldre gravar i släkten och den här helgen söker vi upp dem igen för att tända ljus, för dem som finns i närheten, även om det är flera generationer emellan oss och de döda.
Själv besökte jag mina föräldrars grav på västkusten och är glad att jag fick möjlighet till det. Jag följde också med min bror och svägerska till hennes gravar på Skepplanda kyrkogård norr om Göteborg. Där har man sedan länge samlat ihop de äldsta gravstenarna på en plats vid kyrkogårdsmuren. Inte lutat de mot muren, som man gör på många andra kyrkogårdar, utan ställt dem på rad i jorden. Fint tycker jag.

Skepplanda kyrkogård
Så här ser det ut på Skepplanda kyrkogård. Bild från allhelgonahelgen i novembermörkret.

Tuna kyrkogård
Det finns fler kyrkogårdar där man ställt upp gravstenarna. Så här ser det ut på Tuna kyrkogård. Jag har inte sett det själv, bilden kommer från släktforskaren Peter Edvall, som fotograferat där.

Anledningen till att jag befann mig hos bror och svägerska på västkusten var att vi var med och firade vår släkts första hundraåring. Det är min pappas storebror som bor utanför Laholm och som fyllde hundra år i lördags. Ett riktigti fint hundraårskalas blev det.

Blåsigt och regnigt 1853

Har du släkt i Västervik på 1850-talet kanske du är intresserad av hur de hade det? Hur vädret var under året kan vi läsa i förste stadsläkaren Nils Gabriel Forlings årsrapport till Sundhetskollegium.
Alla provinsialläkare och stadsläkare hade till uppgift att lämna in en årsberättelse varje år. Vädret var en av hälsofaktorer som skulle rapporteras om. Annat handlar om vilka sjukdomar som utbröt i distriktet, hur fattigvården fungerade och en hel del annat. Det här är väldigt intressant läsning eftersom det ger en samtida bild av förfädernas levnadsvillkor.
Läkarnas årsberättelser finns digitaliserade på Riksarkivets hemsida men är också sökbara i en databas på Linköpings universitets hemsida.

Så här var vädret i Västervik 1853 enligt doktor Forling:
Januari månad: Sydliga och Ostliga vindar mest, mulet och regnigt, samt dimma; under sednare hälften af månaden skarp köld med lite snö; vattnet i sjön den 14:de i starkt stigande öfver det vanliga vattenståndet, då det under förledne sommar och höst 1852 varit ovanligt lågt.
Februarii: Nordliga och Ostliga vindar med omväxlande stormar och stark snöyra, mycket snö.
Mars: under första hälften af månaden Ostliga och Nordliga vindar med skarp köld ända till -20 grader och mycket snö, på sina ställen 9 alnar höga drifvor; under sednare dagarna Westlig vind med varm och mild luft.
April: Ostliga och Westliga vindar med regn och snöslask.
Maj: Ostliga och Sydliga vindar med mycket regn under första hälften, men under sednare stark värme ända till +25 grader i skuggan den 24:de och klar luft.
Junii: Ostliga vindar omväxlande en och annan gång med Westliga och Sydliga, stark torka och värme, nästan beständigt klar himmel, blott ett par dagar regn.
Julii: Westliga vindar med tryckande stark värme och en och annan gång häftiga regnskurar.
Augusti: Ostliga och Westliga vindar med stark värme, rökig horizont, tvära temperaturförändringar, lite regn.
September: Ostliga vindar med stark värme, men kallare samt frost om nätterna under sednare hälften af månaden med Westlig vind och då regnigt. Den 20:de var en Nordvestlig storm med orkaner under för öfrigt klar himmel och qvaf luft.
Oktober: Ostliga och Westliga vindar, blåsigt, mulet, regnigt och kallt.
November: Sydostliga och Nordliga vindar, mulet, kallt och regnigt, de sista dagarna klart, jemn köld och stelfrusen mark.
December: Sydostliga och Nordliga vindar, under förra hälften mulet, mildt, sedan jemn vinter med snö. Årsväxten medelmåttig å stadsmarken.

Nils Gabriel Forling enligt Svenskt Porträttgalleri.

Leta upp de gamla torpen

Att leta efter gamla torpställen är något som många släktforskare gör. Eftersom så många av oss har rötter bland torpare och så många av dessa gamla torp är borta idag. Många finns ju kvar som fritidshus, och då blir man glad, men de flesta är nog rivna och borta.

Även om huset inte längre finns kvar så finns oftast grundstenarna på plats, torpargrunden. Kansske revs huset och virket togs till vara, men stora stenar är ju svårare att flytta bort.

Så det man får rikta in sig på är att hitta stenarna från torpargrunden. Du ser dem när du upptäcker stenar på rad, med tydliga hörn. Ibland är det svårt att se, om de är överväxta.

Oftast är det en lite högra ansamling i ena hörnet eller änden av huset, där spismuren funnits. Det är inte ovanligt att det växer  träd just där, växtlighet trivs väl i aska.

Förra helgen var jag i Västergötland och letade efter torplämningar från min farfars släkt. När vi bodde på Helgerum hittade jag torplämningar på flera ställen där. Det var ju inte så att jag upptäckte dem, för några ingår i den torpinventering som hembygdsföreningen gjorde i slutet av 1900-talet, och de har fått skyltar, andra finns på platser som är kända. Men det är roligt att själv hitta sådana lämningar i skogen eller på ett öppet fält och fundera över de som bott där en gång i tiden.

Flivikedal
Resterna av grunden till Flivikedalstorpet på Helgerum.

Mörkvik
Mörkvikstorpet på Helgerum revs på 30-talet men plåthinken har nog hamnat där senare. Vid det här torpet finns en skylt uppsatt vid torpinventeringen.

Äntligen!

Äntligen har jag hittat en fängelskund i släkten! Bara ingift, men ändå. Annars har jag bara skötsamma torpare och bönder i min släkt, både på min mors och min fars sida.

Hos en kusin finns några bevarade brev till min farfar från hans syskon och hans far, sedan farfar blivit vuxen och gift sig med farmor. Hans mor var död men hans far och flera av syskonen bodde kvar i Vänersborgstrakten medan farfar flyttat ner till mellersta Halland, så de sågs inte så ofta. I ett av dessa brev berättar ena systern om den äldsta systerns död. Och nämner i förbifarten hennes make, som "sitter på Härlanda".

Härlanda var ju ett fängelse i Göteborg, i drift ända till 1997. Min fars faster Karin bodde i Göteborg och var gift med Robert Englund. Han dömdes den 21 juni 1928 till två år och två månaders fängelse för bedrägeri och förfalskning. Jag undrar vad han egentligen hade gjort? Kanske har någon i min släkt hört talas om detta och vet mer.

Tre veckor efter att domen fallit och han tagits in på Härlanda dog hans hustru Karin. Så vitt jag förstår av brevet fick inte maken permission till begravningen. Det dröjde till 1930 innan han blev fri. Hur det gick för honom sedan vet jag inte. Han levde till 1960 och gifte aldrig om sig.

Härlanda
Härlandafängelsets kyrkbok har digitaliserats av Arkiv Digital och där hittar jag min farfats svåger. Bildkälla: Arkiv Digital.

Hans fängelsetid hade jag aldrig fått veta om det inte nämnts i brevet. I församlingsböckerna i Göteborg på 1920-talet finns inga anteckningar om domen, annars är ju det vanligt i många kyrkböcker. Kanske slutade prästerna anteckna sådant när vi kommit in i mer moderna tider på 1900-talet.

Elli Pihlavas heroiska insats

Idag kom jag att tänka på Elli Pihlava. Ni som är sjöfartsintresserade känner kanske igen hennes namn. Det var Elli Pihlava som var kocka på kanalbåten Nils vid förlisningen innanför Stedsholmen i Västerviks skärgård 1929. Hon gjorde en heroisk insats och bidrog till att nästan alla ombord överlevde. Tack vare sitt mod och sin rådighet lyckades hon få sina arbetskamrater att hålla sig i rörelse ute på skäret dit de lyckatgs ta sig, och därmed överlevde alla utom en. En kvinna väl värd att minnas och påminnas om.


VT den 21 januari 1929.

På Klubb Maritims hemsida kan du läsa hela historien om förlisningen. Jag skrev artikeln 2009, när det hunnit gå 80 år. Nu är det mer än 90 år sedan den här dramatiska och förfärliga januarinatten.

Nu har jag hittat henne i Härnösands sjömanshusarkiv. Kvinnor blev inte inskrivna i sjömanshusen förrän efter 1934, men de mönstrades (registerades som arbetande ombord) och finns i mönstringsliggarna. Det är i mönstringsliggaren för 1926 som jag hittat henne:


Bildkälla: Arkiv Digital. Se bilden i större format här.

Den 29 april blev hon påmönstrad på motorfartyget Rikard från Oskarshamn. Hon arbetade som förestånderska, alltså tog hand om hushållet ombord, med 125 kronor i månadslön. Där arbetade hon hela sommaren och mönstrade av i Gävle den 3 september.

Befälhavare ombord var Per Wickenberg. Han var far till hennes son som fötts i december 1925. Elli var född 1906 i Esbo i Finland och bara 19 år när hon fick barn.  Barnet togs om hand av en familj i Stockholm när Elli arbetade till sjöss har hennes barnbarn berättat för mig. När jag arbetade med artikeln för tio år sedan blev jag mycket gripen av den unga Elli och letade upp hennes barnbarn. Då hade jag inte börjat släktforska men fick hjälp att hitta hennes familj.

Elli Pihlava hade börjat arbeta till sjöss när hon kom till Stockholm som 18-åring, berättade hennes barnbarn. Men i Finska församlingens församlingsbok står det att hon var modist.

Vid förlisningen 1929 var hon 22 år gammal. Tre år senare dog hon, i juli 1932, av tuberkulos. Sonen växte upp i fosterfamiljen och hade kontakt med sin far befälhavaren. Elli Pihlava är begravd på Skogskyrkogården i Stockholm.

Eva Johansson är tidigare webbredaktör på Västerviks-Tidningen. Nu frilansar hon och skriver böcker. Intressen förutom släktforskningen är det sociala internet, litteratur och bakning. Bor utanför Västervik. Är sambo och har två vuxna söner och barnbarn. Hemsidor: www.slaktforskaren.se och www.evagun.se

Bloggar

Sport

Politikerbloggar