Logga in
Logga ut

Eva Johansson

Släktforskarbloggen

Tidigare webbredaktör på VT.
Här bloggar jag om mitt stora intresse släktforskning. Det ägnar jag nästan all min tid åt, både fritid och arbetstid. Både enskilt hemma på kammarn och inom Tjust släktforskarförening. I bloggen tar jag upp allt möjligt som berör släktforskning.

Torpet med många namn

Nu är det vår och här på landet är våren påtaglig på ett annat sätt än i stan, tror jag. Det går inte att gå ut utan att se att marken börjar skimra i grönt. Snödropparna har blommat länge och påskliljorna har knoppar.

Det påminner mig om torpet Nyhägn som vi hyrde några år på Kilmare utanför Västervik. Det ligger på lagom cykelavstånd från stan och i fina omgivningar. Vår och försommar var det extra fint att vara där. När vi flyttade från stan 2009 lämnade vi även torpet, efter fem somrar.

Nyhägn
Nyhägn på våren. Foto från 2005.

Nyhägn
Torpet med sidobyggnader. Foto från 2005.

Nyhägn
Rörspis i kammarn, vedkorg och askhink. Foto från 2005.

Det går ju inte att undvika att fundera över vilka som bott före oss i ett gammalt hus som detta. Av ägaren har jag fått veta att den siste torparen och åretruntboenden ska ha bott kvar till någon gång in på 70-talet, men vem det var vet jag inte. Den yngsta tillgängliga församlingsboken slutar 1935 och då är det en familj Berglund som är torpare och de bor kvar åtminstone till 1941, enligt mantalslängden. Helge Erland Berglund från Odensvi flyttar in 1932 och är då 28 år gammal. Efter två år gifter han sig med Helga Viola Maria Johansson från Frödinge och de får en dotter samma år. Helge Berglund har tagit över sedan den förre torparen Karl Fredrik Johansson dött i april 1932, men flyttat in redan i mars. Karl Fredrik Johanssons hustru Hildur verkar bo kvar fram till sin död 1933 men kanske vistas hon hos någon annan då. Helge Berglund har först en hushållerska med sig från Odensvi men hon flyttar tillbaka dit när Helge gifter sig. Jag tänker mig att änkan troligen inte bor i det lilla torpet tillsammans med ungdomarna eftersom det bara finns en kammare och sovrum på vinden plus en oinredd vind. Torpet är på runt 50 kvadrat och alltså inte så stort.

När Karl Fredrik Johansson har torpet på 1920-talet har han en dräng som heter Axel Helmer Eriksson, som kommer hit 1920 när han är 18 år. Drängen är kvar till 1929 utom tre år när han gör militärtjänst i Svea Livgarde i Stockholm. I Stockholm är han född men växer upp som fosterbarn på Böljerum, ett av många Stockholmsbarn här i trakten i början av 1900-talet. Ibland har det bott mycket folk på det lilla torpet, både två och tre generationer vuxna. Karl Fredrik har med sig sin mor plus att en annan änka från en tidigare familj bor kvar.

I kyrkböckerna heter torpet Kristineberg men har kallats Nyhägn ibland och sedan många år tillbaka står det Nyhägn på kartan. Det allra första namnet var troligen Nyborg. Torpet ligger på gården Kilmares ägor och är inte friköpt utan ett av flera torp under gården. Det går att följa torpet bakåt ända till omkring sekelskiftet 1800 i husförhörslängderna men innan dess är det lite tveksamt med dess existens. Enligt ägaren ska det nuvarande torpet vara byggt vid denna tid och kanske togs det upp då.

Hfl
Hurförshörslängden 1809-16. Bild från Gladhammar (H) AI:5 (1809-1816) Bild 18 / Sida 15, Arkiv Digital.


I husförhörslängden 1809-1816 har prästen skrivit "Christineberg, även kallat Nyhägn" men redan 1809 står det Nyhägn. Det är första gången vi ser namnet Nyhägn i en husförhörslängd. Då bor här en familj som består av torparna Erik Samuelsson och Maja Jaensdotter som båda är födda i Frödinge i mitten av 1750-talet. De har tre söner: Samuel, Anders och Gustaf, födda 1784-1799, och dottern Stina född 1787. I den första bevarade husförhörslängden hittar vi dem på torpet Linlyckan under Kilmare, det är 1790. De har också hyresgäster där, änkan Maja (utan efternamn) och hennes två små söner. Året därpå bor familjen i torpet Nyborg och Linlyckan ör överstruket. Om torpet bara bytt namn eller om de flyttat framgår inte. Linlyckan finns kvar idag och ligger på andra sidan om huvudgården, vid sjön Kilen. Det är nog ett par kilometer mellan dagens Linlyckan och Nyhägn. Linlyckan finns kvar som torp och sedan som backstuga men stryks i husförhörslängderna på 1840-talet.

Fram till 1808 står det Nyborg och från 1809 Nyhägn. Då försvinner namnet Nyborg i husförhörslängderna. Förklaringen kan vara att Erik och Maja flyttar från Linlyckan 1791 till det nuvarande Nyhägn, som då heter Nyborg. Det är första gången Nyborg nämns. Den här förklaringen tror jag på. I så fall skulle torpet ha tagits upp 1791, vilket är omkring år 1800, det ungefärliga år som gårdsägaren känner till.

hfl
Husförhörslängden 1807, när torpet troligen hette Nyborg. Bild från Gladhammar (H) AI:4 (1801-1812) Bild 143 / Sida 269, Arkiv Digital.

När Erik och Maja kommit upp i åren blir sonen Anders torpare. Föräldrarna lever till 1821 respektive 1827. Efter att Anders dött 1837 kommer senare två torparfamiljer hit och båda familjerna är kvar in på 1860-talet. Kanske har det då funnits två stugor på torpet, men det vet jag inte. Vi har inte sett spår efter någon mer husgrund när vi gått runt på markerna men det kan ju finnas där ändå. En del av dagens uthus kan också vara byggda på gammal grund, så det är svårt att säga. Kanske är de båda familjerna nära släkt med varandra och sambrukar torpet. Hustrun i den ena torpfamiljen blir änka 1862 men hon bor kvar fram till sin död 1903, förmodligen på undantag. Hon är alltså kvar i sju år efter att Karl Fredrik Johansson flyttat in. Kanske vistas hon någon annanstans, hos någon av sina barn, och är bara skriven här. Det var inte ovanligt att äldre bodde kvar på undantag utan att vara släkt. Men det kan också vara så att de flesta är släkt med varandra. Inte i rakt nedstigan led, alltså föräldrar-barn, men på andra sätt. Det har jag inte undersökt. Jag blir lite nyfiken på det och någon dag när det regnar och jag inte vet vad jag ska ta mig till kanske jag tar reda på det.

Nyhägn är ett fint gammalt torp och jag tror att många före oss har trivts där. Jag  hoppas att det får stå kvar länge till.

Nyhägn
Kanske har Erik Samuelsson byggt den här logen i början av 1800-talet.

Nyhägn
När vi hyrde torpet stod de gamla stövlarna efter någon av de sista torparna kvar uppe på logens vind.

 

Besök i en idyllisk bygd

Östantorp
Östantorps by.

Nyss hemkommen från Bråbygden utanför Kristdala. Dit måste ni åka! I Bråbygden ingår 16 mindre byar och gårdar i Kristdala socken. Här är odlingslandskapet bevarat sedan gamla tider och vi kan se hur det såg ut när våra förfäder levde.

En av dessa byar är Östantorp och en annan är Stora Bråbo. De ligger på ömse sidor om landsvägen och vid vägskälet mellan dem ligger en servering med övernattningsmöjligheter. Därför går det att åka dit och få sig något till livs och även stanna till nästa dag.

Vi är ett gäng släktforskare från Tjust Släktforskarförening som träffas två gånger om året, vår och höst, för att diskutera våra släktberättelser som vi håller på att skriva. Ni som släktforskar vet ju att man aldrig blir färdig...

Vårens utflykt gjorde vi idag till Bråbygden. Morgonens regnskur drog snabbt vidare och när vi kom fram hade vi strålande solsken. Som gjort för att se sig om i denna underbart vackra bygd. Sedan blev det lunch och fika  vid vägskälet.

Vi fick se en rest av det gamla Sverige, så som det såg ut på 1800-talet. De två byarna Östantorp och Stora Bråbo ser vid första anblicken inte ut att vara skiftade. Husen ligger tätt i bykärnan, intill hägnade mindre beteshagar och ängar. Och för Östantorp verkar det stämma, där finns bara en storskifteskarta från 1796. Vid storskiftet skiftades bara marken, inte byggnaderna. I Stora Bråbo genomfördes laga skiftet så sent som 1916 och man verkar då alltså inte ha skiftat ut hus och tomter.

Stora Bråbo
Stora Bråbo bykärna.


Det finns kor i byn.

storskifte
Kartan från storskiftet 1796 finns bland Lantmäteriets historiska kartor.

släktforskare
Släktforskare på utflykt. Vi hittade en mjölkpall i Östantorp att vila vid.

 

Lars Perssons gamla bibel vill hem

Det här skrev vi om i Tjust släktforskarförenings medlemstidning Wåra Rötter i vintras. Men ingen har hört av sig så jag gör ett nytt försök.

Är du släkt med Lars Persson Lindgren född den 5 februari 1775 i Vallemåla i Dalhem? I så fall kanske du vill ha den här gamla familjebibeln? Bibeln finns idag hemma hos släktforskaren Bo Rylander i Falkenberg. Han har hört av sig till Wåra Rötter och vill gärna komma i kontakt med efterlevande till denne Lars Persson Lindgren för att lämna tillbaka bibeln.

I husförhörslängden 1774-1783 för Dalhem finns Lars i sin familj i Vallemåla. Föräldrarna hette Per Jonsson och Kerstin Larsdotter. Lars hade flera syskon, bland annat lillebror Per som senare tog över gården. Lars dog den 7 januari 1844.

Han köpte bibeln 1801 av bokbindare Hjorter i Västervik. Den kostade fem riksdaler och Lars verkar ha varit mycket nöjd med sitt köp enligt vad han skrivit på ett försättsblad.

Skriv en kommentar här om du känner till något om familjen.

gammal bibel

gammal bibel
Lars Persson har själv skrivit i sin bibel.

gammal bibel

 

Gladhammar var största socknen

Att Gladhammar är en gammal socken i Tjust och fanns som församling redan under tidig medeltid, det har jag vetat länge. På 1980-talet bodde jag i Gladhammars församling, på norra sidan om Verkebäcksviken. När vi skulle rösta i valet 1985 eller om det var valet efter, då tog vi båten över viken till Gunnebo för att lägga våra röster i Folkets hus där. Då insåg jag hur man förr färdades lättare över vatten än på land. Idag tycker vi att något är nära om vi kan köra dit relativt snabbbt med bil men några generationer tillbaka var det enklare att ta båten misstänker jag.

Så att Gladhammar är en stor socken förstod jag då, men det var innan jag visste att Västrum hört ihop med Gladhammar och utgjort en ännu större socken en gång i tiden, den största i Tjust. Från början omfattade Gladhammar området ända ut till havet. Västrums socken bröts ur Gladhammar 1622 och bildade egen församling. Även en stor del av det som idag är Västerviks stad ingick i Gladhammars socken.

Gladhammars kyrka
Gladhammars kyrka är väldigt stor för att vara en landsortskyrka. Här är mitt äldsta barnbarn utanför kyrkan föR några år sedan. Eget foto.

De flesta av er har nog sett den stora kyrkan i Gladhammar när ni passerat på E22 söderut. Den kyrkan är förhållandevis ny.
Den gamla kyrkan i Gladhammar var en medeltida träkyrka som ersattes 1886 av den nuvarande. Dagens gravkapell ligger på samma plats som den gamla kyrkan.

tavla Gladhammars kyrka
Inne i kyrkanhänger den här målningen av gamla kyrkan och klockstapeln.


Gladhammars gamla kyrka
Kyrkan och dess omgivning med klockstapel 1634. Foto efter teckning ur Rhezelius: Ölandz Runstenar 1634.

Ada Rydströms böcker

Ada Rydström

Ada Rydström känner nog många av er till. Hon bodde på Segersgärde på Norrlandet och är känd för sina lokalhistoriska böcker om Tjustbygden, som hon skrev i början av 1900-talet. Sju böcker blev det, utgivna 1907-1928. De heter "Boken om Tjust, del 1", "Boken om Tjust, del 2" osv.

Böckerna har jag läst i en del, de finns på biblioteket. Men det är först ganska nyligen som jag upptäckte att de har digitaliserats av Projekt Runeberg. Så nu kan du läsa allihop.

Även några andra av hennes andra böcker finns också hos Projekt Runeberg. Det är en skatt.

Ada Rydström föddes 1856 och dog 1932. Hon ärvde gården Segersgärde efter sina föräldrar, trots att hon hade flera bröder. De ville nog ägna sig åt annat. Gården hade hennes farfar ärvt 1849. Efter Ada Rydströms död kom den i familjen Elltorps ägo.

Segersgärde
Segersgärde på Ada Rydströms tid. Bild från "Boken om Tjust, del 1.

graven
Ada Rydström är begravd på gamla kyrkogården i Västervik, tillsammans med andra ägare av Segersgärde.

Gravstenar prövas

För ett par veckor sedan tittade jag till mina svärföräldrars grav på nya kyrkogården i Västervik. Allt var som det skulle, gravstenen stod kvar. Anledningen till att jag funderade på detta var att vi fått brev om att gravstenarnas stabilitet skulle prövas och att det kunde hända att vissa gravstenar inte skulle få stå kvar. Men makens föräldrars gravsten var alltså intakt.

Däremot var det andra gravstenar som tagits ner. Och så här verkar ske på många kyrkogårdar runt om i Sverige. Säkert minns också ni den tragiska olyckan på kyrkogården i Bollebygd 2011. I höstas inträffade en ny olycka där, men som tur var utan dödlig utgång.

Västerviks nya kyrkogård
Västerviks nya kyrkogård för ett par veckor sedan. Här har uppenbarligen gravstenarna inte varit säkra nog.

Västerviks nya kyrkogård
Det är nästan att man ser att en del gravstenar kanske inte står helt upprätt.

För släktforskare är gravstenarna ovärderliga och vi är många som både inventerar kyrkogårdarnas gravstenar och letar upp våra sedan länge döda släktingars gravar. Samtidigt har jag full förståelse för att säkerheten måste gå först.

Anna-Lena Hultman är en erfaren och kunnig släktforskare i Hössna i Västergötland (bl a författare till släktforskarförbundets handbok i emigrantforskning). Hon berättar i ett blogginlägg i förra veckan om hur hembygdsföreningen i Hössna tagit över skötseln av en del äldre gravar som står utan gravrättsinnehavare, så att gravarna kan finnas kvar även i framtiden. Hon visar också hur man där har lagt de riskfyllda gravstenarna på marken men ändå låter dem vara kvar. Kanske kommer man att göra så även på kyrkogårdarna i Tjust? Ett annat alternativ är att luta gravstenarna mot kyrkogårdsmuren. Då finns i alla fall gravstenarna kvar även om graven tagits i bruk vid en ny begravning.

Svartrå kyrkogård
Så här kan man också göra. Här är det gamla gravstenar som ställts upp mot kyrkogårdsmuren vid stigluckan till Svartrå kyrka i Halland.

Eva Johansson är tidigare webbredaktör på Västerviks-Tidningen. Nu frilansar hon och skriver böcker. Intressen förutom släktforskningen är det sociala internet, litteratur och bakning. Bor utanför Västervik. Är sambo och har två vuxna söner och barnbarn. Hemsidor: www.slaktforskaren.se och www.evagun.se

  • Senaste blogginläggen
  • Mest lästa bloggar

Bloggar

Sport

Politikerbloggar