Sedan 2003 har Sverige en adoptionslag som sĂ€ger att Ă€ven samkönade par kan prövas som adoptivförĂ€ldrar â men Ă€ndĂ„ trots att det gĂ„tt mer Ă€n 10 Ă„r Ă€r det inte ens en handfull som lyckats. Lagens möjligheter fungerar inte i praktiken.
Det finns mĂ„nga samkönade par som lĂ€ngtar efter en möjlighet att skaffa barn. Det finns naturligtvis olika sĂ€tt att lyckas. För samkönade manliga par borde adoption vara ett alternativ, men Ă€ndĂ„ hĂ€nder det i princip aldrig. Det finns uppenbarligen kvarvarande hinder som behöver röjas undan. DĂ€rför krĂ€vs en översyn och diskussion om hur lagens möjligheter ocksĂ„ ska bli en fungerande verklighet. Vilka Ă€r de kvarvarande praktiska hinder och attityder som i det öppna och det fördolda gör att samkönade par aldrig blir aktuella för adoption? Myndigheter och organisationer som arbetar med adoptionsfrĂ„gor och barn har ett ansvar att vara med i den diskussionen. Det hĂ„ller inte i lĂ€ngden att skylla pĂ„ att andra lĂ€nder inte vill adoptera barn till samkönade par â dĂ„ det finns ett antal lĂ€nder som inte har invĂ€ndningar. Varför samarbetar vi inte mer med sĂ„dana lĂ€nder till exempel?
Det finns ocksÄ möjligheter att fundera över hur vi agerar inom Sverige. Den benÀgenhet som finns att placera barn som far illa, gÄng efter gÄng - Är efter Är, istÀllet för att övervÀga adoption som ett alternativ borde ifrÄgasÀttas mer. Det vore önskvÀrt att fler barn hamnar i livslÄnga och trygga relationer hos sÄvÀl heterosexuella som homosexuella par före skiftande familjehemsplaceringar.