Replik till debattartikeln "Slaget knockade mig. . . " (VT 20/10). Ja, det chockade mig – överfallet. Han slängde mig i väggen och väste: "Jag ska lära dig att inte trotsa mig".
Och jag lärde mig!
Det blev inga mer överfall, slag. Jag lärde mig att lyda, dölja skammen över våldtäkterna, låtsades vara glad, vara trevlig, arbeta, ja göra det så bra för barnen som möjligt. De skulle skonas! Det blev min uppgift i livet. (Dagen efter överfallet sade han: "Du hittar inte på något, för då tar jag barnen ifrån dig").
Ingen på mitt jobb och inga andra heller visste att jag var två personer. Jag var en duktig skådespelare. Den psykiska terrorn var förödande. Jag bröts ner till ett vrak – som ingen såg. Jag var så rädd för honom!
Efter många år, då barnen var vuxna, bröt jag ihop. Jag hade en gång pratat om mitt äktenskap med en kollega. Denne satt tyst, skakade på huvudet och suckade tungt: "detta klarar du aldrig. Du måste ha kontakt med psykiatrin". Först var jag lättad över att ha berättat, men sedan bröt jag ihop och fick tid hos en psykolog. Det blev ändlösa samtal, mest om sådant som inte berörde mitt äktenskap. Jag hamnade till och med på sjukhus och blev anklagad för att ljuga. Det var min make som det var synd om!
Jag accepterade inte de diagnoser som läkarna och psykologerna kom med. Jag visste bäst vad jag varit med om. Det tog mig säkert sex år att forska fram den sjukdom som jag bar på. Fortfarande hade jag svårt att prata om alla hemskheter, såväl med personal (psykiatrin) som med vänner och anhöriga. Personalen tog aldrig upp ordet övergrepp med mig. Det var väl skamligt?!
Dock efter cirka åtta år sade läkaren: "Ja, nu har vi skrivit in rätt diagnos, PTSD, posttraumatiskt stressyndrom". Det drabbar våldtagna, torterade, krigsfångar, soldater och dem som varit med om svåra olyckor. Det är en traumatisk sjukdom som man aldrig blir frisk ifrån, men som man kan då av. Sjukdomen yttrar sig bland annat i ångest, flashbacks (bilder av det man upplevt), mardrömmar och svårigheter att tala om det hemska som hänt.
Ska man då berätta och anmäla övergrepp? Ska man göra det även om det saknas bevis? Ja, ja, ja! Hade jag vågat anmäla många år tidigare, hade livet blivit annorlunda. Nu aktar jag mig för människor och lever mycket ensamt. Jag har svårt att lita på människor, även på psykiatrin, där jag ansågs vara en lögnare i många år, innan de insåg sitt misstag.
Varför anmälde jag inte? Polis vet att det i 99,9 procent av fallen inte finns bevis. Har det gått lång tid sedan övergreppet är det ännu svårare. Säg den man som säger: "Javisst, jag slog min fru gul och blå".
Utfrysningen, som inlägget i VT tar upp, är nog vanlig. Jag har själv mött den i form av avståndstagande, men inte i form av hat och skrämsel. Min make hade dåligt rykte som en översittare med stort behov av kontroll över andra. Jag fick faktiskt under åren åtskilligt stöd från personer som sade att jag måste lämna "psykopaten".
Varför skriver jag detta debattinlägg? Jo, jag hoppas att min berättelse kan hjälpa andra utsatta kvinnor.