För 30 år sedan exploderade reaktor fyra i Tjernobyls kärnkraftverk. Samtidigt som mitt andra barn föddes spreds ett moln av radioaktivitet med vindarna över stora delar av Europa.
De båda händelserna sådde ett tvivel i mig. Ett tvivel som inte fick mig att rösta nej 1980, men som med åren vuxit sig starkare och kommit att handla om moral, snarare än apokalyps.
När den brittiske äventyraren George Mallory intervjuades i New York Times 1923 fick han frågan om varför han ville bestiga Mount Everest?
Mallorys svar var lika enkelt som det blivit klassiskt: ”Because it’s there”.
Lämna nu denna debattartikel, googla ”climbing China’s highest tower video”, se på filmen, få svindel och kom sedan tillbaka hit för att läsa vidare.
Dessa livets lindansare kommer att finnas så länge människan finns. Hundratals och tusentals år in i framtiden kommer de att göra saker och ta risker som vi inte ens kan föreställa oss idag.
I en tidigare debattartikel (14 november 2015) skrev jag: ”Det är faktiskt inte främst risken för fler olyckor och härdsmältor som ger mig mest huvudbry, utan snarare det moraliska dilemma som kallas slutförvaring av kärnbränsleavfall. Det avfall som produceras idag måste förvaras nedsprängt i underjorden i minst 100 000 år innan det blivit ofarligt för människor, djur och natur.”
Det var i höstas. Sedan dess har jag haft personlig och trevlig kontakt med företrädare för Svensk Kärnbränslehantering AB (SKB), det bolag som har i uppdrag att ta hand om allt radioaktivt avfall från de svenska kärnkraftverken. SKB har som bekant ansökt om tillstånd att få bygga ett kärnbränsleförvar i Forsmark, där avfallet ska kapslas in och begravas 500 meter under marken.
Sammanfattningen av de besked jag fått i samtal med SKB är – med mina ord – att det är osannolikt att någon i framtiden försöker ta sig ner till avfallet, vilket inte har något ekonomiskt värde och därför inte behöver bevakas.
Är jag ensam om att se att kejsaren är naken?
Just den blotta existensen av en utmaning tycks vara det som drivit våghalsar och adrenalinjunkies genom världshistorien. Tror vi på fullaste allvar att världshistorien tar slut bara för att SKB bedömer att så är fallet? Vad ska kunna hindra framtidens kicksökare att nyfiket gräva sig ner till botten av det svenska slutförvaret där våra tiders kärnbränsleavfall blir morgondagens spännande utmaning? Om bara några hundra år kommer ingen ens veta vad det är för mystiskt som döljer sig där i underjorden.
Redan idag kan avancerade amatörer borra sig hundratals meter ner i marken med utrustning som enkelt kan inhandlas på nätet. Och eftersom SKB inte har budgeterat för dygnet runtbevakning av slutförvaret under de första 100 000 åren, så kan man i framtiden jobba ostört.
Känns resonemanget verklighetsfrämmande och löjligt?
Bra, då är vi överens.
Jag använder adrenalinfyllda kicksökare som ett exempel på möjliga framtida inkränkare i den svenska kärnkraftsgraven. Inte för att det är det mest sannolika. Men för att det inte alls är osannolikt. Because it’s there.