Samhället propagerar för mer jämställdhet, vilket är viktigt och bra. När det gäller pappors värde för barn efter föräldrars separation är vi fast i föråldrade synsätt. ”Pappor är bra att ha, men bara om mamman vill”. Då föräldrar separerar och har meningsskiljaktigheter om barnens vårdnad, boende och umgänge med föräldrarna, är jämställdhet ofta ingen realitet. De myndigheter som hanterar dessa frågor ger i många fall mammor tolkningsföreträde.
Moderna pappor vill vara lika delaktiga i sina barns uppväxt som mammor, men vi blir motarbetade och ifrågasatta av socialtjänsten (lyssnar mer på mammas önskemål, förordar ofta att barnet är mer med mamma än pappa), BUP, Försäkringskassan (ersättningar), Skattemyndigheten (mantalsskrivning, sekretessmarkering) och av domstolarna. Den föråldrade synen på pappors ringa värde för barn leder till tragiska följder för deras utveckling och därmed i förlängningen för hela samhället.
Barn utan en pappa, och dennes manliga värderingar, får ett sämre liv. Statistiskt sett hamnar oftare barn som växer upp med bara en förälder, vilket vanligtvis är en mamma, i ”dåligt sällskap”, drogmissbruk, blir överrepresenterade i självmordstatistik och får sämre social förmåga. Man gör alltså barn en björntjänst genom att ta bort papporna ur deras liv! Mammor och pappor är olika, vilket är en tillgång för barnen och därmed lika viktiga för barnen.
2006 ändrades lagstiftningen på familjeområdet. Man införde flera konfliktskapande ändringar som att det räcker med att visa på oenighet för att man ska få ensam vårdnad och att barn skulle tillfrågas om vilken förälder de föredrog. Det senare har inneburit en explosion vad gäller att få barn att tycka illa om den andra föräldern. Den av föräldrarna som kan få barnet att inte tycka om den andra föräldern ”vinner”. Lagändringen såldes in med argumenten att rättsprocesserna skulle minska. Det har istället blivit precis tvärtom. När vi pappor berättar för vänner, kollegor och bekanta om våra upplevelser vid kontakten med myndigheter om våra barn får vi ofta höra – ”men så kan det ju inte vara, så får de väl inte göra, de måste väl lyssna på dig också, förstår de inte att barnet behöver dig som pappa också”. De blir riktigt chockade. Vi pappor önskar varken mer eller mindre än hälften av tiden med våra barn och hälften av ansvaret. Vi tycker det är rimligt, modernt och jämställt. Det är inte kvinnors egenintresse som ska styra barns liv efter föräldrarnas separation utan barnens behov av sina båda föräldrar.