Den senaste tiden har frågan om lönsamheten inom svenskt lantbruk varit i fokus. Särskilt mjölkbönder som har gjort stora investeringar för att kunna driva sina företag på ett rationellt sätt har hamnat i svårigheter.
Detta är en fråga som borde beröra varje invånare i vårt land, åtminstone alla som vill ha mat på bordet som är närproducerad och framtagen under kontrollerade former.
När den här debatten kommer upp drar jag alltid paralleller till ett land som jag besökt många gånger och som jag tycker mig ha en del kunskaper om; Kosovo. Under mina resor där har jag blivit beklämd över att den bördiga jord som finns, antingen inte brukas allas, eller med mycket omoderna metoder.
När jag påpekade detta för ungdomar som stod inför ett yrkesval, skrattade de överseende och förklarade att ”lantbruk kan man väl inte ägna sig åt.” De ville alla gå på universitet och skaffa sig fin utbildning.
I samband med ett skolutbyte vi en gång hade mellan Västerviks gymnasium och ett gymnasium i Kosovo tog jag med våra gäster till Lantbruksgymnasiet i Gamleby för att visa att man visst kan utbilda sig för att bli en duglig bonde. Några i gruppen gick in i ladugården, men de flesta stannade utanför därför att ”det luktade så illa.”
Resultatet av den inställningen syns nu tydligt i Kosovo. Landet svämmar över av universitetsutbildade ungdomar som inte får några jobb. I stort sett all mat importeras och den ekonomiska situationen är så dålig att människor flyr i tusental för att finna en ny framtid i ett Europa som omgående skickar dem tillbaka.
Hela skulden för detta ligger förstås inte på bristen på egen matförsörjning, men den är en bidragande orsak.
Respekt för hårt arbetande och duktiga bönder som kan se till att vi kan föda vår befolkning anser jag är livsviktigt. Vi kan alla bidra till detta genom att köpa svensk mat, även om den ibland har ett högre pris än den importerade.