I skenet av de tragiska händelserna i Västervik där människor under en lång tid har fallit offer för grovt våld, väljer några lokalpolitiker att ge sin syn på saken i sociala medier och press.
Malin Sjölanders (M) universallösning är hårdare tag mot brottsligheten. Anna Bodjo (MP) tror att en legalisering av narkotikabruket är en del av lösningen och Angelica Katsanidous (S) enda svar är att kommun och landsting kan samverka bättre. Gemensamt för dessa lokalpolitiker är att de konsekvent vägrar att se resultatet av sin egen partipolitik på både lokal- och riksnivå.
Jag förstår att de inte gör det, för det är ingen vacker bild av ett samhälle som vi nu har att titta på. Åratal av hög ungdomsarbetslöshet, nedmontering av skolan, fritidsgårdarna, vården och omsorgen. Åratal av bristande resurser till de unga som växer upp och riskerar att hamna i samhällets marginal med våld och missbruk. Åratal av försämringar av de sociala skyddsnäten och en exkluderande politik med omfattande nedskärningar, massuppsägningar och rekordstora skattesänkningar, som den enda vägens politik.
Vad tror våra lokalpolitiker att vi har skapat för ett samhälle med den politiken och vad tror de att vi har skapat för människor?