Regionala skillnader är en av de största bristerna i svensk sjukvård idag, både mellan regionerna och inom dem. Allra värst är det på landsbygden, där det kan vara långt till vården och där nästan dubbelt så många dör av behandlingsbara tillstånd jämfört med i storstäderna. Därför krävs det ett ökat nationellt ansvar i valda delar av vården, men inte ett förstatligande, vilket istället riskerar att försämra sjukvården.
Det finns inget som talar för att en sjukvård där all makt utgår från en statlig myndighet med placering i Stockholm skulle minska ojämlikheten inom vården. Idén om att en gigantisk statlig organisation skulle vara den bästa lösningen står i bjärt kontrast till Centerpartiets liberala grundsyn, som istället utgår ifrån hur vården kan utformas utifrån patientens bästa.
Centerpartiet vill se en hälso- och sjukvård som sätter patienten i centrum och där alla, oavsett bostadsort, kan förvänta sig en jämlik och tillgänglig vård av hög kvalitet. Idag håller svensk hälso- och sjukvård en hög medicinsk nivå, men präglas av strukturella utmaningar som ojämlikhet, bristande tillgänglighet och dålig patientcentrering. Lösningen på detta är inte ett förstatligande av vården.
För att åtgärda problemen vill vi istället ha en ökad nationell styrning i väl valda delar. Samordning och dimensionering av utbildningen av hälso- och sjukvårdspersonal är en sådan del där det behövs, så att det nationella behovet av kompetens tillgodoses. Kompetensfrågan är inte minst en ödesfråga för primärvården. Staten behöver också ta större ansvar för läkemedel, vacciner och screening. Liksom för den rättspsykiatriska vården och luftburen ambulanssjukvård.
I andra änden ser vi behovet av att stärka patientens makt och inflytande, och det görs bäst tillsammans med den lokala mottagningen eller kliniken. Patienten ska fritt kunna välja slutenvård – i hela landet. Det krävs inget inrättande av ett stort, byråkratiskt statligt vårdförmedlingskontor för en sådan reform, den går att genomföra här och nu.
Ett argument som förs fram i debatten är att en stor nationell aktör lättare kan omfördela resurser dit där de behövs som mest. Det stämmer att regionerna har olika ekonomi och förutsättningar, men lösningen är inte att förstatliga hela sjukvårdsorganisationen. Lösningen är att inom det kommunala skatteutjämningssystemet genomföra en större omfördelning mellan rika och tätbefolkade regioner till mindre och mer glesbefolkade regioner.
Sverige behöver investera mycket mer i landsbygder, förenkla regelbördan, och satsa på ett kompetenslyft för att inte bostadsorten ska avgöra kvaliteten och tillgängligheten i vården. Regeringen måste nu se till att vården får ett ökat nationellt ansvar i valda delar, men utan ett förstatligande. Då kan vi nå målen om en tillgänglig, jämlik och patientcentrerad vård i hela landet.
Anders W Jonsson, sjukvårdspolitisk talesperson (C) och ledamot i Vårdansvarskommittén
Christofer Bergenblock, omsorgs- och funktionsrättspolitisk talesperson (C)
Emmy Ahlstedt, regionråd Kalmar län (C)
Karin Helmersson, regionråd Kalmar län (C)