I vårt land härskar bilden av kringresande familjer som driver runt landet utom myndigheternas kontroll. Cirkus anses även vara för barn.
På kontinenten är vintern en stor cirkussäsong. I år besökte jag julcirkusen i Amsterdam och Internationella cirkusfestivalen i Monte Carlo.
I Amsterdam spelas cirkus i den kungliga teatern Carré. Den kan närmast jämföras med kungliga operan i Stockholm. Cirkusfestivalen i Monte Carlo startades för snart 50 år sedan av furst Rainer III av Monaco. Furstefamiljen är stora cirkusvänner och prinsessan Stephanie cirkuskonstens beskyddare.
Monaco är intressant även ur ett annat perspektiv. Det är till ytan världens näst minsta internationellt erkända land med jordens i särklass högsta befolkningstäthet. Mark är en skriande bristvara. Ändå står där ett gigantiskt cirkustält året om med plats för 3 000 åskådare.
Sveriges kommuner är i jämförelse ödebygder. Trots det påstår många av dem att det inte finns plats för en cirkus.
I Monaco och övriga Europa är cirkus viktig och anrik kultur som intresserar människor av alla sorter. Barnfamiljer, tonåringar och fina damer i dyra pälsar. Cirkus är något så unikt som kultur som bygger broar mellan socioekonomiska grupper och generationer.
I Sverige har kultur och i synnerhet cirkus förlorat sitt egenvärde. Kultur är marknadsföring för besöksnäringen. Turnerande cirkusar bidrar inte till försäljningen av öl, vin och sprit på de lokala krogarna. Därför är kommunerna kallsinniga inför kulturarvet. Just det, cirkus är ett officiellt kulturarv i Sverige och finns med på förteckningen enligt Unescokonventionen om bevarande av immateriella kulturarv.
Under mina resor i Europa har jag även fått möjligheten att diskutera den mest infekterade frågan, vilda djur, med företrädare för cirkusar som har sådana. Det är alltför dyrt för svenska cirkusar att hålla elefanter, tigrar och så vidare. Bara de största i Europa har råd, exempelvis tyska Krone och franska Bouglione. För dem är Sverige ett land i marginalen med liten befolkning, höga kostnader och långa avstånd. Varför ska de ta sig hela vägen till Sverige, där en cirkus måste flytta varenda natt, när de kan ligga stilla en månad i Stuttgart och spela för fulla tält?
Samtidigt har de tre kvarvarande svenska cirkusarna bra renommé utomlands. De anses seriösa och uppskattas för ett enträget arbete med att hålla kulturarvet vid liv.
I Sverige finns även en uppfattning att klassisk cirkus är förlegad. Den anses vara gammelcirkus som borde ersättas av modernare uttryck. Gäller samma sak gammelmusik, gammelteater och gammelbalett? Borde gammeloperan ersättas av till exempel hiphop?
Vad det handlar om är klassförakt baserat på fantasier om kringresande sällskap. Vilket kan förklara varför Moderaterna är ett av de partier som hårdast attackerat den klassiska cirkuskonsten i kommuner och riksdag.
Det minsta man kan begära är att den klassiska cirkusens kritiker tar reda på fakta och besöker en föreställning. Vad de får se är storslagen underhållning som det är tunnsått med utanför storstäderna, utan att det kostar skattebetalarna ett öre. Det är ytterst få evenemang i Sverige, oavsett kategori, som kommer upp till den höga nivå som jag under vintern fick uppleva i Amsterdam och Monaco.
Hur har det kunnat bli så fel i Sverige?