När allmänheten tillfrågas om vilka välfärdfrågor som är viktigast rangordnas sjukvård högst, därefter äldre och skola. Väldigt naturligt, eftersom det är grundläggande frågor om vår trygghet när vi eller våra kära blir sjuka, för omsorgen om våra gamla föräldrar och grunden för våra barns framtid. Välfärd som vi förväntar ska finnas där, som en återbetalning på skatten vi betalar. Vi får dock allt mer oroande rapporter om att välfärden håller på att krackelera.
Landstinget håller vårdavdelningar stängda efter sommaren på grund av sjuksköterskebristen. En representant för Arbetsförmedlingen uttryckte nyligen i media att ”hundra stylister borde vara undersköterskor”.
Men hur många är medvetna om krisen i socialtjänsten och i skolan? Inom den sociala sektorn ökar svårigheten att hitta kompetent personal, såväl inom socialtjänsten som inom omsorgen. Biståndshandläggare och socialsekreterare är på god väg att bli nya bristyrken. En del kommuner känner redan av det. Det är svårt att rekrytera personal som kan utreda när barn misstänks fara illa. Orutinerade studenter får rycka in som semestervikarier i brist på erfarna biståndshandläggare inom äldreomsorgen.
Många skolor har svårt att rekrytera skolledare och behöriga lärare, särskilt inom ämnen som tyska och franska. Å andra sidan är det inte så många elever som vill lära sig moderna språk, trots att näringslivets behov av personer med språkkompetens utöver engelska är mycket stort.
Det kanske finns ett samband?
Är det så att många unga idag väljer ämnen och utbildningar utifrån eget intresse och i vilka ämnen man lättast kan få höga betygspoäng? Är det egna intresset överordnat möjligheten att få jobb och bli självförsörjande? Har samhällets behov av en viss kompetens lägre prioritet?
Svårigheten att få balans på arbetsmarknaden visar att det är dags att börja diskutera dessa frågor. Om vi ska klara framtidens välfärd – vård, skola, omsorg – kan det vara nödvändigt med tydligare styrning av studieval och yrkesutbildningar, baserat på analyser av inom vilka områden det behövs och kommer att behövas arbetstillfällen. Detsamma gäller för övrigt även inom industrin och hantverksyrkena.
Antalet studieplatser på olika lärosäten skulle behöva styras mer än vad som gjorts på flera decennier. Det är exempelvis knappast rimligt att fortsätta utbilda tusentals journalister, samtidigt som många medier har kris och säger upp stora mängder just journalister. Behöver Sveriges skolor verkligen så många idrottslärare som lärarhögskolorna utbildar, medan det råder akut brist på språklärare?
Med ett visst mått av styrning och ledning borde det kunna gå att kombinera. Vi människor sammantaget är utrustade med så många olika egenskaper och förutsättningar, att det borde räcka till för att försörja hela samhällskroppen med alla upptänkliga och nödvändiga kompetenser. Dessutom är våra personliga intresseinriktningar tillräckligt varierade för att var och en borde kunna hitta ett yrke där man får utlopp för både intresse och naturlig fallenhet.
Men först kanske det är dags att polera upp John F Kennedys devis:
“Don’t ask what your country can do for you, but what you can do for your country.”