Miljöpartiet har gjort stora och svåra eftergifter för att framstå som ett regeringsdugligt parti. Turerna kring den avgångne och sannolikt avsatte bostadsministern Kaplan och andra högt uppsatta personer med muslimsk bakgrund ger en annan bild. Till detta kommer de båda språkrörens och då främst Åsa Romsons fadäser i olika sammanhang. Den riksbekanta hälsningsproceduren har upprört särskilt kvinnor både inom och utanför MP och även startat en välkommen debatt om värderingsfrågor.
I svensk parlamentarisk historia finns inte ett enda exempel på att en koalitionspartner tagit avstånd från gemensamt fattade beslut. En regering fattar kollektiva beslut som alla regeringsmedlemmar bär ansvar för. Det har heller aldrig hänt att en statsminister tvingats entlediga ett statsråd från ett koalitionsparti. Till saken hör dessutom att utnämningen av Kaplan var ett krav från Fridolins sida som ett led i partiets mångfaldspolitik.
Kaplans ställning blev ohållbar sedan det blivit känt att han deltagit i middagar med högerextrema och islamistiska organisationer, inbjudit antisemitiska talare och jämfört Iseaels behandling av palestinier med nazisternas judeutrotning med mera. Bara en enda av dessa fadäser hade varit tillräckligt för att en regeringsmedlem med annan partibakgrund tvingats avgå.
Talet om islamafobi som en del miljöpartister däribland Peter Eriksson insinuerat faller på sin egen orimlighet. Det är däremot sannolikt att just det faktum att Kaplan är troende muslim påverkat beslutet att inte på tidigare stadium tvinga honom att avgå. MP har profilerat sig som anhängare av mångfald i samhället och mest inriktat sig mot muslimer i Sverige.
Identitetspolitik har blivit viktigare än att granska en medlems innersta åsikter. Löfven fick kritik för att inte snabbt ha förklarat om han hade förtroende för Kaplan. Med språkrör som visserligen svagt kritiserade men samtidigt uttalade sitt förtroende för Kaplan var det en politisk omöjlighet för Löfven att offentligt uttala att han saknade förtroende för honom.
Forskaren Lars Nicander nämner hur Sovjetkommunismen under Kalla kriget försökte ta över partier i väst. Han tycker sig se samma metodik i MP där folk som sympatiserar med Muslimska brödraskapet sökt sig till MP för att lättast kunna vinna inflytande. Nalin Pekgul, före detta socialdemokratisk riksdagsledmot och troende muslim, hävdar att MP i betydligt större omfattning ån andra partier har problem med islamister.
Det kommer sannolikt att bli motsättningar under MP:s nära förestående kongress inte bara om ovannämnda problemställningar utan även om villkoren för fortsatt regeringssamverkan. Även inom S kommer man noga att väga för-och nackdelar med fortsatt samarbete. Kommande opinionsmätningar kommer inom båda partierna att väga tungt. Det gäller även de båda språkrörens ställning.