Vad veganer inte vill får man ofta höra eller läsa. Inte döda djur, inte äta kött, inte använda produkter som kommer från djur, till exempel skinn, ull eller honung. Motiveringen är att människor och djur är lika mycket värda. Slutsatsen är att människor inte på något sätt har rätt att utnyttja andra arter.
Så långt är idéerna lättbegripliga, även för den som inte håller med och kanske, som jag själv, reagerar starkt på det veganska sättet att uttrycka sig. Veganer tycks tro att all uppfödning av djur sker i en sorts hemska jättefabriker och kallar all djurhållning för djurplågeri – utom förstås om det gäller veganer som bryter mot de egna principerna och håller sig med hund eller häst. Men vi andra som har tamdjur/husdjur ”förslavar” dem för att så småningom ”mörda” dem. Ett sådant språkbruk svartmålar meningsmotståndarna och omöjliggör alla konstruktiva samtal – men det är kanske meningen?
Min egna erfarenheter av djurhållning skiljer sig mycket från veganernas idéer och därför är en kort presentation nödvändig. Jag är vad veganerna föraktfullt kallar ”köttätare”, fast i likhet med många andra sådana äter jag betydligt mer grönsaker, rotfrukter, bönor med mera än kött.
Allätare med andra ord, just som vi människor varit sen urminnes tider. De matvanorna har sett till att vi överlevt.
Under drygt 40 år har jag och min man haft en gård i Västervikstrakten. Där har vi i liten skala fött upp får och hästar, haft hundar och kattor. Förr eller senare har alla avlivats. Lamm har slaktats på hösten, de andra djuren har avlivats då det varit nödvändigt av djurskyddsskäl. Och ja, då har jag varit med, inte vid alla tillfällen, men med alla sorters djur.
Min bestämda åsikt är att alla husdjur har rätt till en snabb och smärtfri död, något som också stadgas i svensk lag. När det gäller djur som ägaren har en extra personlig relation till, som hundar, hästar eller kattor, då ser jag det som en självklar skyldighet att vara med sitt djur ända till slutet, hur svårt det än känns.
Får skiljer sig från hundar bland annat på så sätt att de har sin trygghet i flocken. Därför är jag noga med att ta reda på att de tillsammans får en lugn resa till slakteriet och ett snabbt slut då de väl kommit dit. Vad som sen händer är för djuret totalt likgiltigt. Både för dem och för mig är livet viktigast.
Jag har samma krav som uppfödare och som konsument: allt kött jag äter ska komma från djur som haft ett bra liv.
För våra egna får innebär detta att de betar hela somrarna fritt i naturhagar vid en insjö och vintertid utfodras och har tillgång till ett utestall. Inför lamningen på våren klipps de och tas sedan in i stall någon månad, så att vi har god uppsikt över dem och kan skicka efter en veterinär om det uppstår problem.
Nu till min viktiga fråga. Vad vill egentligen veganer göra med alla husdjur som nu finns hos oss människor? Det gäller både lantbrukets djur och alla hundar och kattor. De sistnämnda får naturligtvis inte heller utnyttjas, eller hur?
Ska alla dessa djur, som inte får finnas i ett veganskt samhälle, jagas ut skogen för att självdö? Och när detta är klart vad ska då hända med alla naturbeten och hagmarker där det inte går att odla bönor? Ska de växa igen eller planteras med gran?