De strängt religiösa sunnimuslimska Saudiarabien och shiamuslimska Iran år regionens två huvudaktörer. Kristna och andra minoriteter fördrivs från sina bosättningsområden. Konflikten har även en politisk dimension. Ryssland under president Putin har redan militära baser vid Syriens medelhavskust. Tillsammans med de shiamuslimskt styrda Iran, Irak och libanesiska Hizbollah ger Ryssland sitt fulla stöd till Syriens diktator al-Assad. Detta av politiska skäl som ett led i Putins strävan att få Ryssland erkänt som en global stormakt.
På andra sidan står USA-alliansen med de sunnimuslimska Saudiarabien, mindre Gulfstaterna, Turkiet och de mot Assadregimen stridande rebellerna som ofta strider inbördes.
Sedan något år tillbaka härskar den strängt islamistiska Islamiska Staten över delar av norra Syrien och Irak med målsättningen att först upprätta ett muslimskt kalifat med stränga sharialagar i Mellanöstern för att sedan etappvis skapa ett världskalifat. Då IS strider mot alla andra borde övriga parter i konflikten ha gemensamt intresse av att bekämpa IS.
Assad ser dock de sedan 2011 upproriska rebellerna främst representerade sv Fria syriska armén som sin huvudmotståndare. När Putin nyligen lät insätta ryska attackplan till stöd åt Assad riktades anfallen främst mot rebellerna och inte mot IS helt enligt Assads önskemål. Putin betraktar alla motståndare till Assad som terrorister, medan president Obama samarbetar med moderata regimkritiker. Detta försvårar allt samarbete mellan USA och Ryssland.
Kurderna i norr bosatta främst i Syrien, Irak och sydöstra Turkiet har som långsiktigt mål att bilda en självständig stat. Detta i sin tur gör att Turkiet ser kurderna som ett större hot än IS då en självständig kurdisk stat skulle innebära förlust av landets sydöstra delar.
Konflikten i Mellanöstern med stora flyktingströmmar in mot EU-området har orsakat stora motsättningar främst mellan unionens västra och tidigare kommunistiska östra delar. Tyskland, Österrike och Sverige är de stora mottagarländerna, men fortsätter konflikterna i Mellanöstern en längre tid med ännu större flyktingströmmar blir det svårare att integrera flyktingar i EU-länderna. Tyskland, EU:s största mottagarland, har redan börjat antyda högsta möjliga flyktingtal och nödvändigheten av att göra en grovgallring av vilka asylsökande som bedöms ha flyktingstatus. Närliggande länder med stort antal flyktingar som Jordanien, Libanon och Turkiet ska genom EU:s försorg få stora ekonomiska bidrag för att mildra flykten till EU-området.
Utvecklingen i främst Mellanöstern, villigheten att jämnare fördela asylsökande mellan EU-länderna, den ekonomiska kommande utvecklingen och att betydligt snabbare än nu avgöra vilka som har asylskäl är några av de faktorer som avgör hur många asylsökande EU kan ta emot.