Sveriges skolor får svidande kritik. Det stod klart när Skolinspektionen nyligen granskade skolornas arbete mot nätkränkningar. Enligt rapporten brister det förebyggande arbetet kraftigt och kränkningar på nätet förekommer ofta utan skolpersonalens kännedom.
Resultatet speglar flera andra rapporter. En Novusundersökning vi gjort med 1 200 elever i årskurs 4–9 visar att tre av tio har fått något kränkande skrivet till sig på nätet det senaste året. En kartläggning av Sveriges Radio visar att 28 procent av Sveriges högstadieelever inte duschar efter idrotten av rädsla för att bli fotograferade. Skolinspektionens slutsats är tydlig: Skolorna behöver hitta nya metoder för att jobba mot nätkränkningar.
Att skolan har ett formellt ansvar är tydligt. Enligt lag är den skyldig att aktivt förebygga nätmobbning, men vilka förväntningar är egentligen rimliga att ha på skolan? Föräldrarna har ett minst lika stort ansvar, och även nätleverantörer.
Efter många samtal med lärare, barn och experter vet vi att många skolor verkligen jobbar med de här problemen. Men dels är det svårt att upptäcka kränkningar på platser där personalen inte är närvarande, dels kan nätkränkningar utanför skoltid få effekter i klassrummen och tvärtom, vilket gör det svårt att dra gränsen mellan skolans och föräldrarnas ansvar. Det är omöjligt för skolpersonal att ha koll på vad eleverna gör online på fritiden, däremot ska skolan informera om riskerna och utveckla värdegrundsarbetet.
Vi förstår att många skolor har valt att helt sonika förbjuda mobiler. Självklart kan det gynna ordning och arbetsro, men nätmobbning och otrygghet är problem av mer komplicerad karaktär som kräver ett långsiktigt värdegrundsarbete. Mobilförbud får inte problemen att försvinna.
Istället bör vi ägna oss åt det ibland kanske allra svåraste: dialog. Sju av tio elever vill, enligt vår undersökning, prata mer i skolan om livet på nätet. Nästan en av fyra uppger att deras lärare aldrig har frågat hur man ska bete sig mot varandra online, vad man får och inte får göra eller hur man kan skydda sig på nätet. Här har vi vuxna, som själva inte har vuxit upp med internet, ett stort ansvar. Det gäller både skolpersonal, föräldrar och operatörer. Genom att visa intresse och förståelse blir vi mer närvarande på den digitala skolgården och kan vara ett stöd även där.
Dialog låter abstrakt – men det finns en uppsjö av konkreta verktyg från såväl myndigheter som organisationer. Ett exempel är Vuxenläxan, ett kostnadsfritt material framtaget med elever och lärare i syfte att förebygga nätkränkningar, främja samtal om nätet och hjälpa skolor att engagera föräldrarna mer i barnens digitala vardag. Vuxenläxan är ingen silverkula, men kan tjäna som en pusselbit.
Det finns inga genvägar. För att arbetet mot nätmobbning ska få effekt måste vi vara fler som hjälps åt.