Genom Decemberöverenskommelsen, DÖ, 2014 har det märkliga inträffat att för första gången i den svenska demokratins historia fyra partier avsagt sig inflytande över de viktiga budgetfrågorna och under åtta år om den nuvarande parlamentariska situationen består efter 2018 års val. Detta för att hindra SD från budgetinflytande. Samtidigt måste båda blocken i andra blockåtskiljande frågor ha SD:s stöd för att få igenom sina förslag.
Att politiker i mycket hårda ordalag kritiserar motpartens budgetförslag och sedan passivt stödjer samma förslag har aldrig tidigare förekommit. Kritiken mot DÖ på borgerliga ledarsidor och bland många allianspolitiker år så omfattande att frågan lnte är om utan när den bryts. Den politiska anständigheten kräver dock att man accepterar den nu framlagda vårbudgeten. Detta gäller inte den kommande höstbudgeten för år 2016.
V:s ekonomiskpolitiska talesperson Ulla Andersson har i en intervju i SvD 31/3 sagt att regeringen accepterat att under 2016 förverkliga alla de krav som inte tillgodosetts i vårbudgeten. Det finns ingen anledning att ifrågasätta hennes påstående. V måste få riklig utdelning för sitt stöd till S/MP-regeringen som kompensation för att partiet inte fick ingå i regeringen.
Om allianspartierna accepterar en klart vänsterorienterad budget kommer de sannolikt att överges av en del väljare. Röstskolk eller övergång till SD blir den troliga följden. Det senare kan bli mer lockande om de inre striderna inom SD resulterar i utesluining av personer med mer extrem uppfattning. Den politiska kartan kan under mandatperioden ändras om delar av väljarkåren uppfattar sig svikna av sina förtroendevalda. Detta gäller även S-partiets väljare där många är missnöjda med de många brutna vallöften som samarbetet med V och MP framtvingat.
Under de partiöverläggningar som föregick DÖ försökte Löfven få till stånd en blocköverskridande samverkan som Alliansen avslog då detta skulle ha inneburit att allianssamarbetet åtminstone tillfälligt hade avbrutits. Med kännedom om slutresultatet måste rimligen många alliansväljare fråga sig om inte blocköverskridande samverkan varit att föredra. Löfven är ingen typisk vänsterman och budgeten hade sannolikt fått en annan inriktning än som nu blivit fallet.
Vad kan tänkas hända vid brytning med nuvarande politiska kapitulationen? Statsministern utlyser kanske nyval. Allianspartierna måste då samverka. Utgången år osäker men då sympatierna sedan valet ökat för Alliansen finns större utsikter att återvinna regeringsmakten. Annat mindre troligt alternativ är att Löfven avgår men får uppdrag att bilda S-regering med hoppande majoriteter. En tredje och inte omöjlig
lösning kan vara en S-ledd koalitionsregering med minst ett par borgerliga partier. Detta skulle innebära åtminstone tillfälligt avbrott för borgerlig samverkan men denna börjar redan nu skaka i fogarna. Vissa borgerliga skribenter har förordat en storkoalition mellan S och Moderaterna. En sådan majoritetsregering skulle bli stabil men är i nuläget av historiska skäl omöjlig.