Decemberöverenskommelsen (DÖ) mellan S, MP och Alliansen kan ses från olika synvinklar. Uppgörelsen bidrar till välbehövlig ekonomisk och politisk stabilitet då extraval med möjligt åtföljande kaos kan undvikas.
Stabiliteten hade i högre grad säkrats med ett omfattande blocköverskridande samarbete. En eventuell splittring mellan allianspartierna i denna fråga torde inte ha omöjliggjort framtida samarbete om den parlamentariska situationen skulle ändras till Alliansens fördel.
Vinnare under denna mandatperiod men kanske även under nästa 2018 –2022 blir de rödgröna och då främst Vänsterpartiet vars stöd S/MP-regeringen måste förhandla fram för att bli större än Alliansen. MP är förloraren på rödgröna sidan.
Det märkliga är att Allianspartierna accepterat en överenskommelse som innebär att V får stort inflytande över de viktiga budgetfrågorna. Detta för att bevara en i dagens läge dålig blockpolitik. Alliansen hoppas kunna bli största block 2018 och därigenom enligt regelöverenskommelsen kunna återta regeringsmakten. SD:s väljarstöd kommer troligen att öka. Vi vet att SD:s nytillkomna väljare främst tas från Alliansen. Hittills har även opinionsstödet för S ökat. Mycket tyder på att blir det svårt för Alliansen att återta makten 2018. Vad har man då uppnått med att i nuläget envist hålla fast vid blockpolitiken?
Före det preliminära beslutet om extraval förekom möten mellan regeringen Löfven och alliansledarna om möjligheterna till samarbete.
Båda parter skyller misslyckandena på varandra. Löfven har velat ha blocköverskridande samverkan. Om detta inneburit krav på fortsatt samarbete med V är Alliansens negativa inställning förståelig. Om han däremot varit beredd att helt avbryta samarbetet med V borde inga hinder från Alliansens sida ha rests.
Sverige har en negativ parlamentarism som innebär att det räcker med att regeringsbildaren inte har en riksdagsmajoritet emot sig. Detta för att underlätta bildandet av minoritetsregeringar som inte har en folkmajoritet bakom sig. Vi borde pröva det tyska systemet med positiv majoritet.
Regeringsbildaren måste då ha aktivt stöd av en riksdagsmajoritet och får utan problem igenom budgeten i riksdagen.
Efter höstens val hade det troligen blivit lättare att styra landet antingen med en renodlad S-regering som i många viktiga frågor kunnat få alliansstöd eller en koalitionsregering mellan S och minst två allianspartier. Löfven är ingen typisk vänsterman. Problemen hade blivit betydligt mindre än med det nuvarande beroendet av V och MP.
Viktiga frågor som ekonomin, tillväxtmöjligheter, energin, pensions- och försvarsfrågor och de under senare tid allt mer uppmärksammade migrations/integrationsfrågorna löses i nuläget bäst genom lämpliga former av blocköverskridande samverkan. Sett utifrån dessa svårlösta frågeställningar var det ett misstag av Löfven att inleda nära samarbete med MP. Kritik har öven framförts från både tidigare statsministern Göran Persson och delar av fackföreningsrörelsen. Alliansens ogenomtänkta och alltför snabba godkännande av DÖ tvingar dessutom Löfven att mot sin vilja ge V ett i förhållande till partiets styrka oproportioneligt stort inflytande.