Sedan jag kom till Sverige, började två män förfölja mig. De har jagat mig hela tiden, ena stunden så nära mig att jag kände att de skulle slå ihjäl mig, andra stunden gav de sig plötsligt iväg. Sen kom de tillbaka, gång på gång.
Den ena mannen av de två är en vänlig man, en känslosam man, och han har tårar i sina ögon. Den andra mannen ser arg ut, hård, och råbarkad, och hans ögon är förskäckliga. När jag har sett dem blir jag mycket rädd och orolig. Detta har gjort mitt hjärta förskräckt. Under tiden har jag blivit tankspridd, nervös och ledsen. Egentligen var jag trött i min själ, men jag bestämde mig för att ta mig till polisen för att berätta vad som hänt mig.
Där på polisstationen träffade jag en polisman. Han var jättesnäll, såg klok ut och var en sansad människa. Han verkade förnuftig och skötte sitt jobb på stationen med precision och ordning. Polismanen hälsade på mig, och frågade:
– Hur kan jag hjälpa dig?
Jag berättade om min upplevelse, och han frågade mig:
– Känner du dem?
Jag sa:
– Nej, jag träffade dem här i Sverige.
Han sa direkt:
– Jag ska gripa dem.
Polismanen gick ut, men jag stannade kvar. Jag tänkte på de två männen, och frågade mig själv: Vilka är de? Vad vill de ha av mig? Jag hoppades att polismannen skulle kunna lösa detta problem.
Efter drygt en halvtimma kom polismannen tillbaka, och han sa med ett leende:
– Den första mannen, honom ska jag släppa och du måste orka med honom hela ditt liv.
Jag blev förvånad, men jag frågade honom:
– Vem är han?
Polismannen svarade:
– Han är din längtan till ditt hemland.
Jag frågade polismannen:
– Vem är den andra männen?
Polismannen svarade:
– Andra männen är din rädsla för framtiden.
Jag sa snabbt:
– Vad gjorde du med honom?
Polismannen svarade:
– Han har försvunnit.
Jag frågade polismannen:
– Hur kunde det hända?
Polismannen log och sa:
– Sverige är inte en plats för att oroa sig för framtiden.
Jag sade glatt:
– TACK SÅ MYCKET SVERIGE!