Tack Anne-Marie Norman för din insändare ”Ordning och reda i skolan”. Du skriver om respektlöshet, ointresse och mobiler och kepsar som stör och drar paralleller till Finland och undrar vad politikerna missat. Jag tolkar det som att du vill stötta mig och andra lärare i vårt arbete och även om jag inte håller med om din bild och dina slutsatser är jag glad över stödet.
Jag är dock mer oroad över brister i svensk skolpolitik än eventuella brister hos eleverna. Jag tycker det är direkt orättvist och en överdriven generalisering att säga att ”dagens elever saknar ordning och fasta regler samt respekt sina lärare”. Du menar att som lärare ”möts man av ungar som vill ”ingenting”. Bråkar, pratar i mobilen, kepsen på, kommer och går som de vill...”
Jag möter elever som är glada, vänliga, hälsar, lyssnar, vill lära sig och som visar mig och mina kollegor respekt. Inte alltid, det är individer under utveckling vi pratar om som håller på att lära sig hur det ska gå till här i livet, men till absolut största delen.
Din insändare fokuserar på bristen på respekt, ordning och reda som den avgörande skillnaden mellan svensk och finsk skola. Finlands goda skolresultat beror på att där finns ”fasta regler” och respekt för läraryrket. Vi ska självklart ha regler och respekt för lärarna, inte bara från elever utan även från föräldrar och politiker. Men det finns mer bakom Finlands skolresultat:
Längre och mer forskningsanknuten lärarutbildning.
Speciallärare och specialpedagoger finns i större utsträckning för de elever som behöver stöd och stödet ges tidigare.
Politiker som litar på lärarna. Man övervakar inte fram utan man skapar det genom likvärdiga förutsättningar och stöd efter behov.
Nationella prov är stickprov, inte något som lärare lägger veckor på att genomföra och bedöma.
Reformer sker med försiktighet och långsiktighet. -
Många vill bli lärare men alla får inte. Något som vi med politisk vilja kan få även i Sverige om man satsar på bra lön och bättre förutsättningar för lärarna.
Vad har politikerna missat? Jag tycker att man under lång tid har använt skolan som slagträ i debatten om väljarna där billiga poäng och att skylla problem på någon annan ibland är viktigare än att hjälpas åt att lösa dem. Vi har quickfix-metoder utan forskningsstöd, det senaste är förslag om betyg i årskurs 4 som är tvärt emot vad forskningen säger, och reformer som ska lösa problem skapar istället nya svårigheter.
Det finns också alltför många beslut, på både lokal nivå och riksdagsnivå, som baseras på egenupplevda erfarenheter (som inte sällan kommer från den egna skolgången ett antal decennier tillbaka) som har fått väga tyngre än att lyssna på forskare och lärare.
Kanske har man missat ”fasta regler” i svensk skolpolitik? Jag tycker faktiskt att den största och allvarligaste bristen på ordning och reda finns där, inte hos eleverna.