Sedan den 1 juli 2010 skall polisen som huvudregel alltid inleda en brottsutredning när barn under 15 år misstänks för brott där det lägsta straffet är ett års fängelse. Det gäller till exempel mord och dråp, grov misshandel, våldtäkt och mordbrand. Dessutom ska polisen kunna utreda även andra brott som icke straffmyndiga misstänks för, om det är av särskild betydelse för ett allmänt eller enskilt intresse. Tanken med lagändringen var att man ville visa på allvaret när mycket unga personer begår brott och markera detta genom att en polisutredning görs. En utredning kan i sin tur ge information som är viktig för de sociala myndigheterna.
Fortfarande blir alldeles för få brott utredda. Brottsförebyggande rådet har i en utvärdering kommit fram till att lagändringen har haft viss effekt när det gäller de grövsta brotten, men fortfarande blir en fjärdedel av dessa inte utredda. När det gäller de mindre grova brotten, där huvudregeln inte gäller, har andelen utredda brott istället minskat. Barn ska inte straffas, men budskapet blir helt fel om allvarliga brott inte ens utreds. En annan del som man sällan pratar om i debatten är att barnet ifråga inte heller har någon möjlighet att bli frikänd och rentvådd om ingen utredning görs.
Vi vill sänka tröskeln så att alla brott som enligt brottsbalken ger minst sex månaders fängelse ska utredas av polis. Därmed inkluderas brott som till exempel grov stöld och grovt olaga hot.
Det behövs en tidig och tydlig reaktion för att visa att brott får konsekvenser. Här är det enormt viktigt med individanpassning för att insatserna ska stämma med barnets behov, mottaglighet och motivation. En del i detta är så kallat mellantvång som innebär att den som är under tjugo år kan åläggas att delta i vissa öppna insatser även om man själv eller vårdnadshavaren inte vill som till exempel motiverande samtal eller stöd av kontaktperson. Tanken är att man tidigt ska kunna förhindra ett fortsatt destruktivt beteende som i värsta fall leder till ett tvångsomhändertagande.
Dagens bestämmelser innebär att det bara är vissa öppna insatser som kan bli föremål för mellantvång. Detta är inte bra. Det behövs steg mellan inga och väldigt stora insatser. Det steget skulle kunna vara att socialtjänsten, i de fall då frivilliga insatser inte är tillräckliga, fattar beslut om hela det spektrum av insatser som står till socialtjänstens förfogande. Huvudregeln bör då vara att man först funderar över om mellantvång kan varav ett alternativ.
Att föreslå fler obligatoriska åtgärder kan låta hårt. I själva verket är det en viktig brottsförebyggande och socialpolitisk åtgärd. Vi vill att fler ska bli föremål för tidiga insatser, med mellantvång där det behövs och är lämpligt, för att färre barn senare ska behöva tvångsomhändertas utan istället få nya livschanser och möjligheter.