När barn- och utbildningsnämnden nu åläggs detta krav står de givetvis handfallna. Det är lika många årsanställda som miljoner. Det är hyror och andra omkostnader. Något måste bort.
Resultatet blir lika illa som kravet som anges. Det skärs på fel ställe. I mitt fall gentemot min dotters förskola, Gullvivan. Vad jag har hört är detta Västerviks äldsta, ännu kvarstående, förskola. Och vilken förskola! En liten, tidigare tre avdelningar, med ett jämnt antal barn spridda över vad som till synes är ett lämpligt antal pedagoger. För inte nog med att förskolan rymmer en gemytlig grönyta för barnen att leka på, den har ett antal verkligen helt fantastiska pedagoger. De har ett sådant varmt och fint bemötande mot såväl oss föräldrar som framför allt barnen. Sådana proffs.
Denna förskola hotas nu av nedstängning. Min dotter ska behöva byta förskola. Barn ska börja flyttas runt bland förskolor för att tidigare lokaler ska göras om. Det fåtal förskolor som kommer att stå kvar kommer att behöva rymma betydligt fler barn. Dessutom ska de som bor utanför tätorten behöva transportera sig och sina barn betydligt längre sträckor än tidigare.
Vad är det för framtid? Vad ska det vara bra för? Vill vi inte ha en inflyttning och en växande kommun? En kommun där människor faktiskt kan säga att "jo, här kan vi bo med familj"? Det är bättre att satsa på en förstärkning av barnkullar, om det nu är problemet.
Vi vill ha fler förskolor som Gullvivan.
Ett sparkrav som detta är så utomordentligt dåligt. Det är givetvis en del av ett större problem som berör nedskärning i offentligheten med begreppet kostnadseffektivisering på läpparna. Men vad ska vi med all denna effektivisering till? Till vilket pris?
För det handlar inte bara om min dotter. Eller hennes vänner på Gullvivan. Det handlar om att fler barn ska få samma möjligheter som hon haft. En helt fantastisk personal som upplevts ha tillräckliga resurser för antalet barn. En liten trivsam förskola med goda ytor för lek som ger en god start i livet. För det är många år kvar i skolan.
Det handlar om att fler, alla, ska ha samma möjligheter till en sådan förskola. Det borde vara standard. Det borde vara visionen och den politiska prioriteringen.
Människor är olika. Vissa trivs i mindre grupper och andra i större. Att bunta ihop många barn i stora förskolor med många avdelningar och således skapa större barngrupper med färre lärare är just kostnadseffektivt. Det är dock inte en väg vi bör vilja gå.
Inte heller vill vi tvinga föräldrar till långa resor med förskolor längre bort. Och många fler lär det bli med större grupper barn – som ni vet blir sjuka både nu och då, och som innebär VAB, vilket trots välfärdstöd ger lägre inkomster.
De med redan låga inkomster, hur påverkar det dem? Och hur påverkar det dem som kanske inte kan behålla sina arbeten på grund av att nattis skulle läggas ned? Något som i sin tur givetvis påverkar de kommunala inkomsterna. Och arbetsgivarna, tillgången? Och personalen med större grupper. Var är arbetsmiljöanalysen? Eller vilka som ens får vara kvar och var är då konsekvensanalysen av det? Och barnen? Vem tänker på dem? Var är barnkonsekvensanalysen?
Detta är ett steg bakåt i tanken om barnomsorg. Något som varit grundläggande för Sveriges ekonomiska tillväxt och befolkningens välfärd. Såväl jämställdhet som jämlikhet har ökat i samhället. Detta är ett steg tillbaka som osar gammal konservativ familjepolitik. Var är könskonsekvensanalysen? Och vad gör det med egna lokala satsningar om utbildning?
Jag vill bo i en kommun där barnfamiljer kan leva och verka. Där barn ges möjligheter. Där barn vill stanna när de blivit vuxna, alternativt komma tillbaka. Det gjorde jag.
