”Västerviks nior blir allt bättre! Kommunens niondeklassare presterar allt bättre genomsnittliga meritvärden. Numera ligger kommunen över riksgenomsnittet”.
Ovanstående kunde nyligen läsas på nyhetsplats (VT 3/10). Finns det då anledning att luta sig tillbaka och konstatera att de kraftigt reducerade resurserna till skolverksamheten inte haft någon negativ inverkan på elevernas resultat?
Min uppfattning är att artikeln i VT inte ger en fullständig bild av tillståndet i kommunens skolor vad gäller elevernas kunskaper. Det som redovisas är betygen, vilket inte är samma sak som kunskaper.
Låt mig först kommentera hur skolverkets generaldirektör Anna Ekström kommenterade de så kallade Pisa-mätningarna i december 2013:
”Svenska 15-åringars kunskaper i matematik, läsförståelse och naturvetenskap fortsätter att försämras. Sverige har den sämsta resultatutvecklingen av alla OECD-länder. Inget av de 33 OECD-länderna har en lika stor resultatförsämring som Sverige. Läget är allvarligt när det gäller kunskapsutvecklingen i skolan”.
I årets valrörelse var de försämrade kunskapsresultaten i den svenska skolan en av de mest diskuterade frågorna. Stor uppmärksamhet fick uppgiften att så många som 13,1 procent av årets niondeklassare i landet inte hade behörighet till ett nationellt program på gymnasieskolan. Av intresse för oss i Västerviks kommun är naturligtvis hur det gick för ”våra” nior. Eftersom denna uppgift förtegs i artikeln vill jag, inte minst för de skolansvariga politikerna i kommunen, informera om att 13,9 procent av samtliga nior inklusive friskolornas elever saknar behörighet till gymnasieskolan. För kommunens ”egna” elever är siffran 14,5 procent.
Jag kan konstatera att andelen elever som inte klarar behörighet till gymnasieskolan ökar. Trenden är negativ. 2006 klarade 90 procent behörighet, medan årets jämförbara siffra är 85,5 procent. Detta trots att betygen i svenska och matematik, som eleverna i Västervik får med cirka 25 procent överstiger vad som presteras på de nationella proven.
Dessutom tycker jag att det bör redovisas att skillnaden mellan de fem kommunala skolorna med högstadium skiljer anmärkningsvärt mycket, från 10 procent för den ”bästa” skolan till 17 procent för den ”sämsta”. Frågan är vad skolansvariga politiker i kommunen gör för att ge eleverna i hela kommunen likvärdiga förutsättningar att klara av att ta sig in på gymnasieskolan.
Avslutningsvis vill jag uppmana barn- och utbildningsnämnden att i fortsättningen till kommunfullmäktige redovisa relevanta uppgifter om elevernas resultat. Detta för att göra det möjligt för fullmäktige att fatta välgrundade beslut om resurstilldelning till skolverksamheten i kommunen.