Jag hade glädjen att lära känna de tre grabbarna Ahmad Azizi, Ahmad Rahimi och Ali Akbar när de kom till Gamleby för sju år sedan. Då var de ganska vilsekomna och frågande inför framtiden i det nya landet, samtidigt som de var lättade över att ha kommit i trygghet efter en våldsam resa från ett krigshärjat land.
De blev väl omhändertagna på boendet och fick börja sin trevande väg in i det svenska skolsystemet. Permanenta uppehållstillstånd hade de redan efter några månader. Det gick mycket snabbt eftersom man då ansåg att de tillhörde en särskilt utsatt grupp.
Ett mål för dem var att en dag få ta på sig en vit studentmössa och fira att de lyckats i Sverige. De nådde sitt mål och vi var många som gladde oss med dem. Idag arbetar alla tre inom vården i Västerviks kommun.
Idag ser situationen helt annorlunda ut för ensamkommande barn. En av orsakerna är att det under hösten 2015 kom fler än 30 000, majoriteten från Afghanistan. Begreppet barn har ju ifrågasatts, men i Sverige betraktas man som barn tills man är 18 år. Det stora antalet från Afghanistan har flera orsaker, den främsta är det allt mer osäkra läget i landet och att många afghanska medborgare som levt som flyktingar i Iran nu hotas att skickas tillbaka. För barnen innebär det att de kan komma till ett land som de aldrig varit i. Alternativet för unga pojkar är att skickas till kriget i Syrien, vars regim Iran har goda förbindelser med.
Det har förstås varit en stor utmaning för Sverige att ta emot så många ensamkommande under så kort tid. Förvånansvärt väl har nog ändå kommunerna klarat uppgiften. Pojkarna har känt sig trygga på boendena och har kunnat börja sin skolgång. Problem har naturligtvis funnits. Ett stort antal pojkar i tonåren med traumatiska upplevelser bakom sig, boende tätt tillsammans, är en bra grogrund för konflikter, oavsett var pojkarna kommit ifrån.
Nu börjar en helt annan oro sprida sig på boendena och i skolan. Migrationsverkets beslut har börjar dugga tätt. Några har tur att få permanenta uppehållstillstånd och kan börja sitt nya liv i Sverige. En del får tillfälliga uppehållstillstånd, med fortsatt ovisshet, medan ett stort antal får besked om avslag på asylansökningarna.
För väldigt många som finns nära de här pojkarna och som har kunskap och insyn i asylprocessen har denna situation börjat kännas helt ohållbar. Besluten verkar godtyckliga och utredningarna mycket bristfälliga. Advokater, läkare, gode män, boendepersonal, lärare och många andra har börjat protestera.
Pojkarna mår allt sämre och under kort tid har tre av dem lyckats, med det som också många försökt göra, att ta sina liv. En amnesti för den här gruppen vore en human handling värd namnet. Då skulle de kunna koncentrera sig på sin skola och känna sig trygga i det nya landet.
Att Sverige skulle få nytta och glädje av den allt övervägande delen av dem är jag helt övertygad om. De behövs inom vården och inom de hantverksyrken där det nu råder stora behov, men klent intresse från svenska ungdomar.
För egen del vill jag gärna uppleva fler studentmottagningar utanför Västerviks gymnasium.