Industrierna lägger ned och flyttar från Västervik. Hoppet står till handel och besöksnäring, vilket en av kommunens toppolitiker gav uttryck för strax innan jul.
Det är en naiv förhoppning. Handel och turism kan aldrig ersätta industri, vilket den forne Electroluxchefen Hans Wertén på sin tid beskrev så här: "Vi kan inte leva på att stryka skjortor åt varandra".
Många förtränger att Västervik fortfarande är en industrikommun. Industrin skapar nästan dubbla antalet helårarbeten, 2 671, jämfört med handeln, 1 448.
Besöksnäringen är en dvärg i sammanhanget. Flaggskeppet Lysingsbadet ger, inklusive flyktingmottagandet, bara 35 helårsjobb.
Men den stora faran med en avindustrialisering ligger på ett annat plan. Ända sedan Saltsjöbadsavtalet 1938 har det funnits en samsyn om hur Sverige ska utvecklas. Grundbulten är ständigt ökad produktivitet, vilket har finansierat kortare arbetstid, längre semester, fri sjukvård, sjukförsäkring, gratis utbildning, föräldraförsäkring och så vidare.
Högre produktivitet innebär att allt färre personer producerar allt större värden med allt mindre ansträngning. Förenklat kan man säga att de improduktiva och lågavlönade sliter i sitt anletes svett medan högproduktiva gungar på sina stolar och petar på tangentbord.
Industrin skapar betydligt större värden, vilket ger högre löner och i förlängningen ökade skatteintäkter för kommun, landsting och stat. Därför går det inte att ersätta förlorade industrijobb med nya inom handel och turism.
Det finns länder som försökt, exempelvis Grekland. Deras haveri berodde på en kombination av låg skattemoral, låg produktivitet och ett valutaområde där högproduktiva Tyskland spelar huvudrollen.
För att inte bli det svenska svaret på Grekland, måste Västervik även i framtiden ha en kärna av högproduktiv industri. Med det betyder inte att handel och turism är oviktiga. Dessa näringar behövs för att ge god service, attraktiv boendemiljö och en varierad arbetsmarknad där alla kan få jobb.