Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik utvecklas starkt i riktning mot engagemang och solidaritet. Solidaritetsförklaringen med EU och Norden är numera en hörnsten för den svenska säkerhetspolitiken.
EU ger kraft åt svensk utrikespolitik. Förra året bedömdes Sverige, efter en detaljerad genomgång av en ledande europeisk tankesmedja, som det näst mest inflytelserika medlemslandet vad avser EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik.
Sverige stöder Ukraina och fördömer mycket tydligt Rysslands aggression. Vi står upp för folkrätten och den europeiska säkerhetsordningen och inte för neutraliteten. Samarbetet med Nato intensifieras och ytterligare steg kommer att tas i närtid. Den transatlantiska länken betydelse stärks. USA:s viktiga roll för säkerheten i vårt närområde och för hela Europa betonas.
Denna politik har ett brett stöd i riksdagen från både alliansen och regeringspartierna. Från SD och V kommer endast mycket begränsad opposition.
Men Rysslands angreppskrig, krigshets och dess militära trakasserier mot Sverige och andra länder kräver att också försvarspolitiken utvecklas. Det behövs mer pengar till försvaret både för att förstärka befintliga strukturer men också för nya förmågor som till exempel cyber- och hybridförsvar.
Vi måste också fördjupa försvarssamarbetet med våra nordiska grannar. Tillsammans skulle vi kunna bygga gemensamma funktioner för att bättre värna freden i norra Europa. Ett gemensamt nordiskt luftförsvar eller Östersjömarin är exempel på detta. De nordiska länderna har tillsammans en ekonomi som är lika stor som Rysslands och vår teknologiska nivå är snarast högre, så även med måttliga satsningar kan försvarseffekten bli tillräcklig.
Men för ett verkligt nordiskt försvar krävs någon form av bindande försvarsförpliktelse mellan länderna. Den svenska solidaritetsdeklarationen är unilateral, så den räcker inte. En särskild nordisk försvarsallians är inte realistisk eftersom Nato-medlemmarna Norge och Danmark inte skulle acceptera detta. EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik har ingen alliansförpliktelse.
Den enda realistiska alternativet förefaller vara Nato, vilket förutsätter att Sverige och Finland blir medlemmar.
Att genomföra en svensk upprustning utan att på allvar pröva en verklig djupgående försvarssamarbete med Finland, Norge och Danmark vore inte välbetänkt. Det riskerar att ge en sämre säkerhet i vårt närområde och en lägre kostnadseffektivitet.