Nyligen presenterade regeringen ett batteri av satsningar på olika utredningar och myndighetsuppdrag inom personlig assistans. Ambitionen är god, men fel fokus riskerar att fortsätta rasera LSS-reformen.
Alla som på något sätt är berörda av personlig assistans vet att hela branschen är i gungning. Hårda prejudicerande domar från Högsta förvaltningsdomstolen har lett till utebliven assistans och fruktansvärda människoöden som följd, samtidigt som företagen har svårt att gå runt med en timersättning motsvarande kostnaden för två biobiljetter.
Försäkringskassans tydliga regeringsuppdrag har varit att bidra till att minska antalet assistanstimmar. Kritiken mot uppdraget har varit både bred och massiv. Det har lett till att ansvarig minister lyssnat och nu skrivit om myndighetens regleringsbrev. Från 2017 är inriktningen att Försäkringskassan ska ”säkerställa en god kontroll för att motverka överutnyttjande och brottsligt nyttjande med ett särskilt fokus på den ökande timutvecklingen”. Den värsta formuleringen är borttagen vilket är mycket bra, men fortfarande tycks regeringen ha uppfattningen att det är fusk bland brukare och utförare och inte verkliga behov som ligger bakom timutvecklingen. Det rimliga hade varit att först ta reda på vad timökningen beror på, innan regeringen skapar sig en bestämd uppfattning.
Tyvärr nämns ordet kvalitet inte en enda gång i texterna till de olika satsningarna, något som är mycket bekymmersamt. Idag är det svårt för allmänheten att jämföra kvalitet inom vård och omsorg, vilket medför att möjligheten till kloka val är mycket begränsad. Vårdföretagarnas medlemmar vill bli hårt granskade utifrån det systematiska kvalitetsarbete som dagligen bedrivs. Arbetet med personlig assistans måste alltid vara med brukarens bästa i centrum och präglas av självbestämmande och anpassas för den enskildes behov. Därför ligger vi nu i startgroparna för att ta fram en kvalitetsdeklaration för Vårdföretagarnas medlemsföretag inom bransch personlig assistans. Målet är att sätta en praxis för kvalitetsredovisning som resten av branschen kan följa efter. Det är viktigt att utveckla och synliggöra det fantastiska kvalitetsarbete som bedrivs redan idag, med ökat förtroende för hela assistansbranschen som följd. Med nationella kvalitetsparametrar går det att jämföra och skapa sig en uppfattning om vilken verksamhet som passar en bäst.
Om regeringen riktar sitt fokus mot att se värdet av att mäta kvalitet istället för att misstänkliggöra brukare och assistansanordnare, får vi en bransch där de som inte håller måttet slås ut och seriösa aktörer inte behöver känna sig som skurkar.