Pensionären som sparar till sina barnbarn och undersköterskan som lägger undan några hundralappar varje månad – det är exempel på de stora förlorarna på regeringens och Vänsterpartiets förslag om att höja skatten på sparande i investeringssparkonton, så kallade ISK-konton.
Ofta handlar debatten om skatter och sparande om teknikaliteter. Men frågan om skatt på ISK-konton är enkel. Vill vi uppmuntra löntagare att inleda ett regelbundet månadssparande, och vill vi att de väljer placeringsformer som ger bra avkastning över tid?
För mig är svaret självklart. Eget kapital är välfärd. Den som avvarar en del av sin inkomst genom att månadsspara i aktier och indexfonder bygger över tid upp ett eget kapital. Även för personer med låga inkomster kan regelbundet sparande leda till stora belopp att använda för att sätta guldkant på tillvaron på ålderns höst eller som reserv om det oförutsedda inträffar.
Den som exempelvis köper aktier eller indexfonder för 400 kronor i månaden under sina yrkesverksamma år har när det är dags att gå i pension över 1,5 miljoner kronor på sitt ISK-konto, om avkastningen följer det historiska utfallet på börsen. Detta trots att det totala sparandet endast uppgått till 216 000 kronor. Resten är värdeökning och ränta på ränta-effekt.
Långvarigt sparande i aktier och indexfonder – inte nya bidrag och högre skatter – kan helt enkelt vara ett viktigt komplement till låga offentliga pensioner och lyfta människor ur en livslång tillvaro med små marginaler.
Det är i detta perspektiv regeringens och vänsterpartiets jakt på sparare ska ses. Med det nu aktuella förslaget kommer undersköterskan som sparar 400 kronor i månaden att över tid betala mer än en extra månadslön i skatt på sitt sparande.
Men än värre är den signal som skatteförslaget sänder till dem som precis börjat fundera på att månadsspara. Den som är satt i skuld ska minsann inte försöka bli fri, för då slår fogden till hårdare än tidigare.
Så skapas inte ökade incitament för sparande. Så uppmuntras inte ansvarstagande. Så agerar inte den som vill uppmuntra klassresor. Men så agerar regeringen och vänsterpartiet.
Men skatten är ju så låg ändå på ISK-kontot, invänder regeringens och vänsterpartiets företrädare. De bortser då från några centrala fakta.
För det första är skatten på ISK inte en skatt på avkastning i traditionell mening. Även de år börsen faller och värdet på ISK-kontot minskar ska skatten betalas. Den som tvingas sälja av sina tillgångar på ISK-kontot med förlust ska alltså ändå betala skatt.
För det andra är skattens utformning sådan att den blir låg när statslåneräntan är låg och högre när räntan stiger. Detta är också något som beaktades när ISK-skatten skapades men som regeringen redan bortsett från en gång.
Betydligt bättre än att höja skatten på ISK-konton skulle vara att helt ta bort skatten för personer som har små förmögenheter på sina konton. Det skulle vara en riktig välfärdsreform.