Tack Ulf Jönsson för din insändare om flyktingpolitiken! Det är verkligen på tiden att fler höjer rösten. Tänk om vi mellan reklaminslagen på TV kunde få se Hans Roslings framträdande på Globen? Lyssna på honom, medborgare och politiker! Har vi inte alla ett ansvar att värna vårt samhälles värdegrund? Vi är ett av de rikaste länderna i världen, förskonade från krig i århundraden och en demokrati som vi mycket riktigt skryter om.
Visst det är naturligt att rädslan infinner sig så fort vi möter något okänt. Men det är hur vi hanterar den som betyder något. Som en socialchef uttryckte sig i Västsverige en gång, när hon tvingats ta emot en utsatt flykting: ”Ja, man måste nog få dem inpå sig för att förstå.” Det är ju så att flyktingar, invandrare, nykomlingar utsocknes är som vi rädda inför det okända. Men de har tagit mod till sig och övervunnit sin rädsla, kämpat för livet på vägen hit. Som Hans Rosling säger: Det är pinsamt att de har behövt betala mycket mer än vad en flygbiljett kostar. När ska det finnas lagliga vägar till Europa? Inget händer och vi har en humanitär katastrof i världen, som vi svenskar också bara ser på eller blundar för.
Nu har vi tagit emot ett relativt lågt antal, det beror på vilket land vi vill jämföra oss med. Vi har ordnat temporärara boenden, som Migrationsverket nu säger upp och kommunansvariga står där med ekonomiska förluster.
Och vem tänker på de drabbade? Människor som flyttas runt utan hänsyn. Och nu ska de ensamkommande pojkarna från Afganistan tillbaka dit. Svenskar varnas för att åka dit i onödan. Många av de ensamkommande har inga anhöriga kvar, föräldrar som är döda i kriget eller har en familj som flytt till Irak.
I S:t Lukas har vi ungdomschatten Nicodemus, som erbjuder samtal till för personer i åldrarna 13 till 25 år. Flera måndagar har vi nu haft 60-70 personer per kväll, nästan övervägande ensamkommande. De mår inte bra och visst är de rädda för sin okända framtid. En del vill inte leva mer, andra har gett upp och vill inte gå i skolan. Det spelar ingen roll hur de anstänger sig – de har förlorat tron på en framtid. De vill egentligen arbeta men får inte. Vad kan ni hjälpa oss med? Hopplösheten kryper över till oss i chatten.
Här i Västervik finns föreningsinsatser men det behövs mer. Integrationen måste börja från dag ett. Att få en meningsfull sysselsättning. Att förstå språket och det svenska samhällets lagar och regler, som att lösa konflikter utan våld och att demokrati innebär rättigheter och ansvar.
Ska vi stoltsera med vårt demokratiska välfärdsamhälle så behöver vi öppna våra dörrar och låta människor komma nära. Och förmodligen behöver vi hjärtat för att förstå vad oro, sorg och frustration gör med en människa. Vi kan bry oss, göra det vi kan eller blunda.