Kulturpolitiken är ett synnerligen otacksamt område att ansvara för. Det har Alice Bah Kuhnke (MP) fått erfara den hårda vägen under de dryga två månader som förflutet sedan hon utnämndes till kultur- och demokratiminister. Bah Kuhnke hade ändå bättre förutsättningar än sin föregångare Lena Adelsohn Liljeroth (M) som fick sina fiskar varma från första stund eftersom det av stora delar av kulturlivet betraktar bara det faktum att man släppt in en moderat på kulturdepartementet som en provokation. I jämförelse fick Bah Kuhnke en smekmånad. De organisationer som rasat mot Adelsohn Liljeroth valde att ligga lågt gentemot den rödgröna ministären.
Författarförbundet, som under Alliansens regeringsinnehav yrkat på en höjning av biblioteksersättningen, hade all anledning att vara missnöjda med den rödgröna kulturbudgeten. Trots att MP drivit förbundets linje före valet uteblev den höjda biblioteksersättningen. Likväl valde författarförbundet att inte bråka om sin hjärtefråga. För dem, liksom för stora delar av den organiserade kultursektorn, visade sig lojaliteten med de rödgröna viktigare än sakfrågorna.
Trots detta lyckades MP och Bah Kuhnke på bara några veckor förbruka det förtroendekapital som de fått gratis. Genom att vägra svara på frågor, vägra presentera någon politik annat än generella budgetökningar och floskulösa luftpastejer lyckades man reta upp landets ledande kulturjournalister. När man sedan aviserade en nedläggning av Myndigheten för Kulturanalys och andra delar av den rödgröna ministären valde att med ett pennstreck stryka anslaget till de anrika Medelhavsinstituten var måttet rågat. 230 miljoner utlovades till odefinierad ”förortskultur” samtidigt som de ynka tolv miljonerna till de klassiska bildningsinstitutionerna skulle sparas in. De rödgröna hade visat att de varken värderade kultur eller bildning.
Det var med andra ord slagläge för Alliansens kulturpolitiker. Nu hade man en unik chans att visa att man tar detta politikområde på större allvar än den nya regeringen. Därför är det fullständigt obegripligt att man i den nya budgeten valde att hålla fast vid de rödgrönas nedläggning av Myndigheten för kulturanalys samt strypa det statliga stödet till kulturtidskrifterna. Precis som i fallet med de rödgrönas nedläggning av Medelhavsinstituten gjorde man det av budgetskäl, utan politisk motivering. Indragningen av de 15 miljonerna har orsakat en proteststorm från kultur- och mediesektorn. Till och med förra kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth rasar på sin Facebooksida.
Det finns många problem med det kulturpolitiska systemet. Det är i mångt och mycket en kvarleva från 70-talets och medför en långtgående politisering av stora delar av kulturlivet. Det är också problematiskt att den enda kulturpolitik som röner uppskattning är den som medför ständigt ökande anslag. Alliansen har haft åtta år på sig att utmana dessa strukturer och presentera alternativ. Det gjorde man i viss utsträckning under sin första mandatperiod. De senaste fyra åren har dessvärre varit en kulturpolitisk transportsträcka.
I opposition har borgerligheten möjlighet att formulera en ny kulturpolitik för framtiden, att lyfta den ideologiska diskussionen om varför vi har en kulturpolitik och för vems skull. Att i det läget ge sig på små budgetposter som kulturtidskriftsstödet, som ger mycket tillbaka per satsad skattekrona, samtidigt som man behåller en rent destruktiv budgetpost som presstödet. Precis som de rödgröna silar man mygg och sväljer kameler.
Med ett pensstreck har man utraderat det opinionsmässiga försprång som den rödgröna ministären bjudit på alldeles gratis. Nu är det upp till bevis alliansen!