På debattplats (Västerviks-Tidningen 150914) skriver tre politiker (C) om ”krafttag mot”, och att ”hejda bruket” av hyrläkare. Det ger sken av extern problematik och stridsbehov när det de facto är vårdbemanning som löser den svenska vårdens personalförsörjningsproblem. Bemanningsbranschen efterfrågar återigen ett konstruktivt samarbete för att stärka och förbättra den svenska vården.
Vården är i kris och Västervik är inget undantag. I ett logiskt krumsprång får bemanningsbranschen, som jag företräder, ofta felaktigt skulden. De tre politikerna, hemmahörande i varsitt landsting, manar till hyrstopp. De oroar sig för patientsäkerhet och kvalitet men efterfrågar dock fortfarande inhyrning, på långtidskontrakt. Jag kan försäkra dem på alla punkter. Utformningen av avtalen hindrar inte långtidsinhyrning. Patientsäkerhet och kvalitet är garanterat mycket högre med kompetent hyrpersonal på plats än med vakanser. Det oroande i deras resonemang ur landstingens perspektiv är att hyrstopp ofta leder till en jojo-effekt. För god vård i hela Sverige har Bemanningsföretagen länge efterfrågat ett strukturellt och långsiktigt samarbete.
Inhyrd vårdpersonal i hela landet utgör cirka 0,7 procent av landstingens verksamhetskostnader. Av fast personal är cirka 20000 helt frånvarande årligen på grund av sjukdom, föräldraledighet, vidareutbildning och så vidare. Om inhyrning helt skulle undvikas behöver landsting och kommuner lösa vad som redan idag innebär stora svårigheter; ersättare vid frånvaro, rekrytering till landsbygd, specialister där de behövs och bemanning vid ledigheter. Inget tyder på hyrstopp skulle sänka kostnaderna eller höja kvaliteten.
Vårdkostnaderna skulle nämligen inte minska med sin 0,7-procentandel utifall ett hyrstopp skulle införas. Man måste dra bort kostnader som:
• Inhyrda läkare leder till minskade kostnader då vårdinsatser kan inledas tidigare och i bästa fall hejda allvarligare förlopp. Hyrläkare beräknas göra 11 000 vårdinsatser/dag på vårdcentraler. (Läkarförbundets undersökning av primärvårdens bemanning, 2013).
• Minskade kostnader med effektivare nyttjande av vårdtid (en frånvarande narkossköterska innebär att hela resterande operationsteam står sysslolöst).
• Inhyrningskostnad kan inte jämföras rakt av med direktanställd personals lönekostnad, då inhyrningskostnaden inkluderar samtliga indirekta personalkostnader (sociala avgifter, försäkringar, bemanningsföretagets administrations-, rekryteringskostnader etc).
Bemanningsföretagen har utformat tre konkreta punkter som i samarbete med landstingen kan säkra svensk vård. Kortfattat behövs ett permanent branschråd för att diskutera hur bemanningsföretag kan bistå med att lösa vårdens utmaningar, tydlig statistik från landstingen över inhyrningskostnaderna, och att landstingen inkluderar kvalitet, helhetslösningar och långsiktighet i skallkraven för sina upphandlingar av bemanningstjänster.
Bemanningsbranschen är inte problemet, utan en del av lösningen.