Tidningen Arbetet publicerade i slutet av mars ett antal artiklar där de rapporterade om den rekordstora fattigdomen i Sverige, samt dess konsekvenser.
Det redovisas en graf över fattigdomens procentuella utveckling i Sverige från 1991 och fram till i dag. Det går där att utläsa att det inte skedde några dramatiska förändringar under tiden 1991–2005, men därefter började fattigdomen ta fart på allvar.
Det går att se en stadigt stigande kurva efter det borgerliga maktövertagandet i och med valet 2006, vilket leder till att fattigdomen bland arbetslösa och sjuka idag är tre gånger så stor som den var för bara tio år sedan. Fattigdomen mäts här som de ”som lever i hushåll med disponibel inkomst under 60 procent av den disponibla medianinkomsten”. Enligt Statistiska centralbyrån var Sveriges medianinkomst år 2013 18 800 kronor, vilket innebär att fattigdomsstrecket dras vid 11 300 kronor. 2003 var nio procent av de arbetslösa och sjuka att betrakta som fattiga, en siffra som 2013 hade stigit till 33 procent, alltså mer än en tredubbling på tio år.
Hur bör detta problem lösas? Svaret ligger rimligtvis i att återställa a-kassan och sjukförsäkringen så att 80 procent av lönen betalas ut vid arbetslöshet och sjukdom. Hur ska detta finansieras? Det finns oerhört mycket pengar i Sverige idag, mer än någonsin förut. Betydande summor bör dock överföras från där de inte hör hemma till dit de behövs.
Aktieutdelningarna slår nya rekord år efter år, samtidigt som fattigdomen även den har slagit nya rekord. Detta hänger tydligt ihop. Det är inte rimligt att de bolagsvinster som företagens anställda har arbetat ihop går till storägarna, när vi på samma gång har den problematik i samhället som jag just beskrev. Vilket samhälle vill vi ha? En sund strävan för samhället är att skapa största möjliga lycka till största möjliga antal. Ett samhälle kan inte vara välmående eller välfungerande utan socialism.
Ett icke-socialistiskt samhälle är ett sjukt samhälle. Genom att fördela samhällets resurser så att de i största möjliga mån kommer oss alla till del kommer alla medmänniskor att må bättre och fungera bättre. En arbetslös människa behöver ha en a-kassa att leva på under tiden den söker ett nytt jobb. En sjuk människa behöver ha en rimlig ersättning i väntan på att bli frisk. Det är samhällets uppgift att ge alla medborgare en dräglig tillvaro. Samhällets stora samlade resurser bör komma alla till del. På så vis kan vi öka levnadsstandarden för det stora flertalet. När människorna mår bättre minskar sjukvårdskostnaderna och när de får mer pengar att leva på ökar konsumtionen. Det hela blir en positiv spiral där vi tillsammans kan minska samhällets utgifter och öka dess inkomster.