Här får du inte vara med om du inte flyttar härifrån! Ja, det är en provocerande paradox – men också en verklighet som många unga från mindre orter känner igen sig i.
Min forskning utgick från unga i Söderhamns kommun och utvidgades så småningom till fler kommuner. Det blev tydligt att den norm som säger att ”alla unga vill bo i storstan för att det är bäst för unga där” får tämligen djupgående konsekvenser både för de unga och för de orter där de bor – och på sikt för hela regioner. I min forskning kunde jag konstatera att det inte är sant att alla unga vill flytta. Många unga vill stanna, om det bara är möjligt.
Det är framför allt unga med föräldrar utan högskolestudier som uttrycker att de helst skulle vilja kunna bo kvar på hemorten även efter gymnasiet. Men de flesta vuxna tror uppenbarligen att ungas bild av hemorten är den som framför allt medelklassflickorna förmedlar – att hemorten enbart är hopplöst trist, att de som bor där är fördomsfulla och trångsynta och att man måste ge sig iväg så fort det går om man vill ”bli något/någon”. Därför drar vuxna också slutsatser och agerar på sätt som gör att unga på orten inte blir sedda.
En av dessa oftast omedvetna slutsatser är att de unga som stannar inte vet sitt eget bästa. De som stannar uppfattas som oföretagsamma, viljelösa och inte så mycket att räkna med. Vi säger ”blivit kvar” i stället för ”valt att stanna”. Och vi säger att det är normalt och naturligt att flytta, utan att tänka på vad vi i samma andetag säger om de som stannar. Och så trånar vi efter de unga som flyttat och hoppas att de någon gång ska komma tillbaka, förädlade av sin vistelse i större städer. Många menar också att det inte är någon större vits att dra in unga i det lokala eller regionala utvecklingsarbetet – eftersom de ju ändå snart kommer att flytta.
Ungdomsstyrelsen konstaterar att unga på landsbygden känner sig mindre delaktiga och tror mindre på demokratin än genomsnittet i landet. De unga som vill stanna, för att de tror att de kan göra sig bra liv på hemorten, känner inte att de vuxna uppfattar dem som kompetenta – därför tror de inte heller själva att det de har att bidra med räknas som värdefullt. Om vi vill att unga som väljer att bo utanför storstäderna ska bidra till att utveckla våra samhällen, måste vi se och förmedla att deras delaktighet behövs. För att möta de framtida ekologiska, ekonomiska och sociala utmaningarna är de ungas kompetens och engagemang av största betydelse, både på lokal, regional och nationell nivå. Om de unga som bor kvar blir sedda som resurser, dras in i utvecklingsarbetet och uppfattar sig som delaktiga med möjlighet att påverka, så kommer de att vara beredda att anta dessa utmaningar tillsammans med oss.