Ungefär vart tionde år brukar det uppstå diskussioner om denna och andra regionala banor. Förra gången frågan var aktuell var 2002. Då lät Region Kalmar göra en utredning av järnvägarna i sydöstra Götaland, kallad ”Östersjöbanesystemet”. Utredningen visade en vinst för samhället uppgående till 13 miljarder kronor om järnvägarna i Kalmar län rustas upp och elektrifieras för en total kostnad om nio miljarder kronor. Dessa investeringar skulle gynna Kalmar län under många decennier. Utredningen finns på nätet, sök på Infranord och Östersjöbanesystemet.
Exempel på kraftigt upprustade järnvägar som fått mångdubbelt resande är Blekinge Kustbana med tio gångers resandeökning, (Karlskrona-Kristianstad) och Svealandsbanan ( Eskilstuna–Södertälje) med sju gångers resandeökning.
Men nu förordar Trafikverket att tågtrafiken på Stångådals- och Tjustbanorna läggs ned. Besparingen skulle enligt verkets beräkningar bli ett par hundra miljoner kronor årligen. Förslaget lades i en utredning benämnd åtgärdsvalsstudie i maj i år.
Det finns flera frågetecken i Trafikverkets sätt att räkna. Den största bristen är den totala frånvaron av ett regionalpolitiskt och samhällsekonomiskt perspektiv. En upprustning av järnväg skall ses som en investering i regionen, inte bara som en utgift. När man bygger en fabrik ser man ju inte bara på kostnaderna utan även på vinsterna. Men Trafikverket har enögt bedömt kostnaderna för banorna och bortsett från de regionala fördelarna av att kunna resa snabbare och bekvämare.
Järnvägen är inget självändamål utan ett medel att upprätthålla ett högrörligt samhälle med miljövänliga transporter. Detta faktum beaktas inte av Trafikverket.
Genom att rusta upp järnvägen ökar möjligheterna att skapa större och överlappande arbetsmarknader, fler personer kan finna arbete, företagen kan finna rätt kompetens och samhället kan därigenom få ökade skatteinkomster från bolagsvinster och löner. Det enda trafikslag som kan erbjuda tillräckligt hög reshastighet för att markant vidga arbetsmarknader är järnvägen.
Den befolkningsminskning som Västervik haft de senaste 30 åren uppgår i snitt till 150 personer per år. För varje person som slipper flytta och man därför slipper bygga en ny lägenhet i storstadsområden spar samhället en engångskostnad om minst en miljon kronor. Som del i en större arbetsmarknad skulle sannolikt Västerviks befolkningsutveckling varit annorlunda.
En upprustning av Tjustbanan är även förenlig med den nationella övergripande målsättningen att mer gods ska gå på järnväg och stärker ju Västervik som hamnstad.
Västerviks färjeförbindelser med Gotland från nästa sommar blir attraktivare om det går att ta tåget till färjan.
I offensiva regioner – som Kalmarregionen vill vara – verkar man för regionförstoring för att kunna kombinera attraktivt boende med ett effektivt arbetsliv. Vad är då mer naturligt än att stärka järnvägsförbindelserna mellan region Kalmar och Östergötland?
Klimathänsyn kräver också att man rustar upp och bygger ut våra järnvägar. Alla järnvägar ska elektrifieras om vi menar allvar med att parera klimatförändringarna.
Så därför: Gör om och gör rätt, Trafikverket. Och politiker – ta ert ansvar för en offensiv regionalpolitik.