Beslutet att sälja Vattenfalls brunkolverksamhet har framkallat debatt. Miljöpartiet gick till val på att kolet ska ligga i marken. Romson och Fridolin viftade med en kolbit men i den egna budgeten gjorde de vad andra anklagades för. Rent hyckleri, brunkolstillgångarna motsvarar 24 gånger Sveriges årliga utsläpp. Men problemet är knappast hyckleriet, utan att miljöpartiets klimatpolitik sällan granskas.
Få kan förklara MP:s motstånd mot kärnkraften, speciellt nu, när vi är på god väg att återanvända kärnkraftsavfall. Miljöpartiet har drivit på en effektskatt med målet att strypa kärnkraften. Sverige är förmodligen det enda landet i världen som tar ut straffskatt på en energikälla med låga koldioxidutsläpp, i tider då världen anstränger sig för att minska dem. Man kan vara för eller emot kärnkraften men om målet är minskade koldioxidutsläpp, är det fel att strypa kärnkraften.
Miljöpartiets omsorg om ekologiskt odlad mat är också problematisk. Ekologisk mat är vällovlig av många skäl men är otvivelaktigt dålig för klimatet eftersom det kräver mer mark. Då jordbruket står för ungefär en tredje del av påverkan på växthusgaser betyder ekologiskt mer klimatpåverkan. För att minska temperaturökningen och samtidigt producera mat för en växande befolkning krävs effektivare och mer klimatvänligt jordbruk.
Likaså är miljöpartiets vilja att skydda den ”orörda” skogen förståeligt men inte utifrån klimathänsyn. Det är inte genom att ”bevara” våra skogar som klimatet räddas. Skogens viktigaste roll för klimatet är att binda koldioxid som annars riskerar att höja temperaturen. Förmågan är störst hos den brukade och unga skogen som växer snabbt. Ju äldre och mer ”orörd” skog, desto mer avtar den förmågan. Ett effektivt och hållbart skogsbruk, bruk och återplantering, utan avskogning, är istället nyckeln.
Miljöpartiet och vissa miljöorganisationer har förklarat tillväxt som sin fiende. Enligt dem står valet mellan miljö och kapitalism och vi måste sluta med det ena om vi vill bevara det andra. Men tillväxt är ingen fiende. Det går utmärkt att förena tillväxt med klimatomsorg. Sedan 1990 har EU:s tillväxt ökat med 45 procent medan utsläppen minskat med 19 procent. Att se tillväxten som fiende är att tro att världen blir bättre om vi backar tillbaka till grottorna, för att parafrasera Voltaire.
Sverige måste komma till Parismötet med en klimatpolitik som är baserad på vetenskap istället för skogsmullepolitik. Men ändringen förutsätter också att man granskar romantiken om ”den rena naturen”. När SD vill tillbaka till ett påhittat Sverige utan invandring, där allt målas i en populistisk version av Astrid Lindgrens färger så reagerar många – med rätta – på en gång. Men när miljöpartister vill tillbaka till en värld utan tillväxt, är det få som ifrågasätter.
Det här är naturligtvis svåra konflikter. Det är inte enkelt att älska kärnkraften, vilja bruka skogen och odla mindre ekologiskt. Men klimatförändringar är ett av framtidens största problem. Då får man anpassa politiken till det som vetenskapen säger, och inte lita på romantiska idéer.