Debatt: Kulturlivet borde ta vara på cirkusarnas kompetens

En av dessa är beskrivningen av cirkusföretagen som kringresande sällskap utanför samhället. Svenska cirkusar har sedan 1800-talet varit produktionsbolag, visserligen familjeägda men så är det med flertalet företag i Sverige, oavsett bransch.

Några har dessutom gått i arv i flera generationer. Men det är inte heller ovanligt bland familjeföretag. Ett bevis ur högen. 1885 planterade Henric Åkesson de första äppelträden i Kivik. Idag drivs Kiviks Musteri av femte generationen Åkesson.  

Normalt anses familjetraditioner borga för kvalitet och seriositet. Men sysslar företaget med cirkus sedan flera generationer, då är det något skumt.  

I Sverige finns fem cirkussläkter med långa anor. Det är Gautier, Rhodin, Schreiber, Schumann och Bronett. Deras anfäder flyttade till Sverige på 1800-talet från Frankrike och Tyskland, med undantag från Rhodin som är en gammal svensk släkt av bönder och präster. Idag är det bara Rhodin som driver cirkus.

Flertalet cirkusar startades och drevs av vanliga svenskar, ofta från arbetarhem. Flera av dem fick även stor betydelse för hela det svenska kulturlivet.  

Ett exempel ur cirkusarkivet: Gustav Adolf Palmgren föddes i Lund 1876 och var son till en gjuteriarbetare. Han anslöt sig till en cirkus som lärpojke och blev framstående inom hästdressyr. Sedan startade han eget, Cirkus Adolfi som blev en av landets större. Vid ett gästspel i Österrike träffade han Maria och efter bröllopet fortsatte turnén till Italien. Det slutade med att de tvingades sälja allt, inklusive tältet.  

Åter i Sverige erbjöd paret Nöjesfältet och Gröna Lund sitt kontaktnät som artistbokare. Resultatet blev landets ledande artistförmedlare, Adolfi Palmgren. Gustav gick bort 1945, men Marie drev företaget vidare.

I slutet av 1940-talet förbjöds privat artistförmedling. Landets största nöjesparker Gröna Lund, Liseberg och Furuvik startade därför en av Socialstyrelsen godkänd förmedling, ROAS Artistbyrå. Som chef anställdes fru Adolfi. Under många år var hon en maktfaktor i kulturlivet och representerade storheter som Ray Charles, Louis Armstrong, The Who och Jimi Hendrix.

Ett annat exempel är en institution i kultursektorn, Knäppupp AB, som ägdes till lika delar av Povel Ramel och den forne cirkusdirektören och artisten Felix Alvo. Det är förklaringen till varför Knäppupps revyer under flera år turnerade med cirkustält.  

Utmärkande för svenska cirkusföretag är och har varit internationella kontaktnät bland artister och tekniska specialister samt hög kompetens inom nöjesproduktion, turnéläggning och logistik.  

All denna kompetens borde fortsatt vara hela samhället till nytta. Istället tror medier och politiker på en sagoberättelse om kringresande sällskap.