I mars 2014 avlider en man i Helsingborg av skadorna han får vid en misshandel. Skälet till misshandeln är att han hejar på Djurgården.
I den efterföljande debatten talas det om ansvar. Klubbars ansvar, polisens ansvar. Sedan, efter en tid, är det mesta som vanligt igen. Ingen gång läser jag artiklar skrivna av politiker om att förbjuda fotboll eller att – kanske mer logiskt – förbjuda publik vid fotbollsmatcher. Detta trots att fotbollshuliganism varit ett problem i Sverige sedan 1920-talet, och kostat samhället både stora belopp och människoliv.
EU försöker 2013, anfört av den ”liberala” Cecilia Malmström, sig på en skärpning av EU:s vapendirektiv. Förslaget, som bland annat innebär ett förbud mot halvautomatiska jaktgevär, röstas ner. Skälet är att förslaget är dåligt; det skulle inte ha någon påverkan på brottsligheten, men däremot göra livet svårare för jägare och sportskyttar. Så långt allting gott. Förnuftet segrar denna gång.
Men förbudsivrarna i EU ger sig inte så lätt. Man gör om förslaget och avvaktar rätt tidpunkt. Så händer det, en terroristattack i Paris som dödar mer än 100 oskyldiga. Terrorister beväpnade med illegala automatvapen och bomber spränger, skjuter och dödar. Nu är det läge att aktualisera förslaget igen tycker man, trots att om förslaget varit verklighet hade det inte hindrat vare sig attacken mot Charlie Hebdo eller terrorattackerna 13 november.
Den stora frågan är varför man vill genomföra detta, eftersom det är väl belagt att det inte skulle påverka vare sig terrorism eller brottslighet i någon som helst mätbar omfattning.
Vill man skapa ett tryggare samhälle genom att förbjuda och försvåra olika idrotter och fritidsintressen kanske man borde vara konsekvent och börja där det gör någon nytta?