Risken Àr stor för att utbildning kommer att prioriteras ner Àn mer genom behovet av förstÀrkningar inom Àldreomsorgen, som sÄ brutalt blottlagts genom pandemins effekter.
LÀrarförbundet har tidigare inte drivit kravet pÄ att Äterföra huvudansvaret för skolan till staten. Men kommunerna har inte lyckats med sitt uppdrag och det Àr sannolikt omöjligt att i framtiden kunna finansiera skola och utbildning utan en omfattande statlig medverkan.
Redan idag ser vi hur svensk skola dragits isÀr. Sveriges 290 kommuner och mÄnga hundra friskoleföretag har sÄvÀl olika förutsÀttningar som olika ambitioner, vilket har drabbat likvÀrdigheten.
Den statliga utredningen med uppdrag att lÀmna förslag för en ökad likvÀrdighet i skolan visade ökade skillnader mellan kommunernas resurser. Kommuner med god ekonomi satsar mer pÄ skolan, medan kommuner med sÀmre ekonomi inte har de förutsÀttningarna, trots att det ofta Àr de som har ett elevunderlag med behov av mer stöd.
Det finns en stor ojĂ€mlikhet i elevers olika möjligheter att fĂ„ möta utbildade och behöriga lĂ€rare â frĂ„n nĂ€ra nog samtliga lĂ€rare pĂ„ skolor i omrĂ„den med stark socioekonomisk status, till mindre Ă€n varannan lĂ€rare i mĂ„nga glesbygdskommuner och vid skolor i socialt mer utsatta omrĂ„den.
Alla skolor mÄste vara bra skolor. NÀr sÄ inte Àr fallet blir följden ojÀmlika livschanser för de barn som vÀxer upp. Det Àr inte bara djupt orÀttvist, utan ocksÄ förödande för hela Sveriges framtid.
Det Àr dags för en Ätercentralisering, och den behöver vila pÄ fyra grundpelare:
1. Ett statligt sektorsanslag till skola och utbildning.
2. Statlig styrning för att stÀrka likvÀrdigheten mellan skolor.
3. Ăkat statligt ansvar för lĂ€rarförsörjningen.
4. StÀrkt yrkes- och kompetensutveckling genom ett professionsprogram.
Staten behöver trÀda in och ta huvudansvaret för kvalitet, likvÀrdighet och resurser i hela utbildningssystemet. Annars kommer Sveriges stÀllning som kunskapsnation pÄ sikt vara allvarligt hotad.