LRF har i en debattartikel lyft frågan om sockerbetsutfordring till viltet (VT 28/5). Av underskriften och bildtexten (i varje fall på nätet) kan man förledas tro att Hans Nilsson företräder Viltförvaltningsdelegationen. Så är dock inte fallet utan Nilsson är bara en 13 ledamöter. Jag delar skribenternas omtanke om viltets välbefinnande. Men det är markägarna som bestämmer om, och i så fall hur mycket sockerbetor som får läggas ut på deras mark. Det är alltså LRF:s medlemmar och deras oorganiserade kollegor som både odlar sockerbetorna och har makten över den utfordring som LRF beklagar sig över – inte Jägareförbundet.
Budskapet är enkelt till LRF: gör hemläxan först innan ni hoppar på Jägareförbundet.
Det är dock lite förvånande att debatten hettar till i Kalmar län eftersom vi i VFD är överens om att utfordring med stora mängder sockerbetor är olämpligt. Jag känner därför inte igen mig i LRF:s påstående att Jägareförbundet mörkar den ohämmade utfordringen. Tvärt om arbetar Jägareförbundet aktivt mot olämplig utfordring och personligen har jag ställt mig bakom bland annat följande skrivning både i den regionala handlingsplanen för vildsvin och den för älg ”Stora mängder foder, exempelvis sockerbetor, är ytterst olämpligt.” Även i Jägareförbundets handlingsplan för vildsvin står det ”Rotfrukter, och framför allt sockerbetor, har ett högt energi-innehåll. De måste således användas med försiktighet...”.
Jag kan därmed konstatera att LRF med sitt inlägg inte bara gör självmål, man slår också in öppna dörrar.