Nu står det klart, Moderaterna och Kristdemokraterna är inte längre att lita på. Reinfelts och Hägglunds klara ställningstagande mot den förljugna populismen kan vi glömma. Dagens moderater vill samarbeta med Sverigedemokraterna. Busch-Thor, som nyligen klargjorde att SD:s praktik inte stämde överens med deras icke-rasistiska program, de är helt opålitliga med andra ord, vill nu samarbeta med de opålitliga. Batra vill samarbete med, enligt henne själv, ett rasistiskt parti.
Det har länge funnits tecken på en omvandling till det sämre hos Moderaterna. De har till exempel förklarat tiggeriet som ett samhällsproblem, vilket knappast är sant. Jag träffade på tiggeriet redan på 1980-talet när jag vistades i London under värsta Thatcher-tiden. Då var tiggarna inte invandrare utan infödda ”äkta” engelsmän.
Det verkar som om Moderaterna inte vill ta ansvar för sin egen politik. De var de mest entusiastiska EU-förespråkarna inför folkomröstningen med bland annat fri rörlighet för personer, vilket prisades högt av dem. De har haft en ledare, som arbetat hårt för EU:s östutvidgning, det vill säga bland annat Rumänien och Bulgarien, varifrån de flesta tiggarna kommer.
Uppenbarligen finns det en inte alltför liten grupp inom Moderaterna, som länge verkat för ett samarbete med SD-populisterna. Det har hänt tidigare i Moderaternas historia, då de kallade sig Högerpartiet. Den gången på 1930-talet tog dess ledare, Arvid Lindman, klart avstånd från dylika element och avbröt samarbetet med dem.
De erfarenheter vi har från förra gången dessa populistiska krafter gjorde sig gällande i Europa visar vikten av att alla frihetliga krafter kan samarbeta mot dessa falskt folkliga organisationer. Jag tänker på Weimar-republiken. Det kan synas orättvist att jämföra med utvecklingen i Tyskland under 20- och 30-talen. Skillnader finns, men alltför många uttalanden och aktioner av ansvariga inom SD motiverar en jämförelse. SD löser inga problem, de skapar dem.
Det var inte de tyska nazisternas relativa styrka, som ledde dem till seger och Tyskland till katastrofen. De fick som mest cirka 35 procent i fria val. Det var de demokratiska krafternas, cirka 70 procent, ovilja att samarbeta , som förorsakade sammanbrottet för demokrati och mänskliga rättigheter. De borgerliga högerkrafterna trodde sig kunna kontrollera nassarna, vilket var en felbedömning.
När Batra-Busch tidigare i år förklarade SD som rasistiskt, föranledde det vissa förhoppningar om ett samarbete mellan Alliansen och de röd-gröna, en gemensam front mot de förljugna krafterna, för ett öppet samhälle, vilket var Reinfelts och Hägglunds linje. Den möjligheten föreligger ej längre!