Sverige har än en gång utsatts för att en främmande makt skickar in sina ubåtar med specialutbildade kommandosoldater ombord i vår skärgård.
Vi skulle aldrig acceptera att utländska pansarvagnar uppträdde i vår terräng eller att utländska stridsflygplan övade i vårt luftrum men när man ser de halvhjärtade försök som görs för att stoppa ubåtarna kan man undra om kränkningar under vattnet värderas annorlunda. Man kan fråga sig vad de kränkande ubåtarna gör i vår skärgård. En sak kan vi vara helt övertygade om – de har inte kommit hit för att personalen skall få dricka kaffe på en svensk skärgårdsö.
Under åren 1989-1992 var jag chef för avdelningen för undervattensvapen vid Försvarets Materielverk. I september 1989 presenterade jag en utredning för chefen för marinen och överbefälhavaren om vilka vapen vi borde anskaffa för att kunna utgöra ett större hot mot kränkande ubåtar.
Situationen 1989 var följande beträffande ubåtsjaktvapen. Vi hade:
- Sjunkbomb m/33 (modellår 1933)
- ELMA-systemet, som var ett granatkastarbatteri med relativt små granater som krävde direktträff i ubåten för att göra verkan. Man kunde skjuta 9-36 granater i en salva.
- Ubåtsjakttorped med passiv målsökare. Målsökaren var konstruerad för att höra ett mål som gick med dieseldrift men kunde inte höra ett mål som gick med eldrift.
- Sjunkbomb med zonrör till tunga helikoptrar
- Fasta mineringar i vissa sund. Minorna kontrollerades manuellt.
Den kränkande makten hade naturligtvis kännedom om att träffsannolikheten med sjunkbomb m/33 var mycket låg och att våra torpeder hade passiva målsökare. Den kränkande nationen tog därför en låg risk vid operationer i våra skärgårdar samtidigt som den uteblivna effekten av våra vapeninsatser hjälpte våra inhemska kritiker att få gehör för uppfattningen att det inte fanns några kränkande ubåtar över huvud taget.
Under hösten 2014 hade vi främmande miniubåtar i Stockholms skärgård. Marinen genomförde en underrättelseoperation och fick bildbevis på kränkningen men man genomförde ingen vapeninsats. Kan den uteblivna vapeninsatsen bero på att marinen saknar lämpliga vapen?
I ett yttrande till regeringen i år skriver Försvarsmakten att man inte anser att det inom nuvarande ekonomiska ramar är rimligt att satsa mer inom området ubåtsjakt än man redan gör.
I klartext innebär detta att marinen skall fortsätta att jaga ubåtar utan tillgång till moderna vapen. Detta bäddar för en ny förtroendekris där kränkningarna kommer att ifrågasättas av krafter inom landet som av dunkla anledningar vill skydda den kränkande makten.
Försvarsmaktens ställningstagande riskerar att leda till upprepade misslyckade ubåtsjakter i framtiden där vi får bilder men ingen vapenverkan. Om inte Försvarsmakten klarar av att prioritera in en anskaffning av effektiva ubåtsjaktvapen får väl regeringen gå in med öronmärkta pengar till dessa vapen.
Förstklassiga spaningsutrustningar och fina bilder på kränkande ubåtar avskräcker inte någon kränkande makt om det saknas vapen. Vi behöver nya effektiva vapen. Vi behöver en ny torped. Vi behöver ett nytt kastvapen. För att klarlägga vilka vapen som finns och vilka som passar på våra fartyg krävs en utredning och därför behöver vi en ny ubåtsjaktvapenutredning.
Den jag presenterade 1989 börjar bli gammal.