Inbördeskriget i Syrien har drivit över tre miljoner människor på flykt sedan kriget började 2011. Antalet flyende ökade kraftigt sommaren 2014, i takt med att IS ökade sina brott mot mänskligheten. Tyskland och Sverige är de stora mottagarländerna i Europa. Men hur ser det ut i våra nordiska grannländer? Låt oss tala lite siffror från Eurostat och fundera på skillnaderna.
Det senaste året, 2014, hade hela EU 626 000 asylsökande totalt. Var tredje sökte asyl i Tyskland, 202 700 följt av Sverige, 81 200. Antalet syrier ökade detta enda år i hela EU med 146 procent, från 50 000 till 123 000.
Hur många som får stanna i dessa två stora mottagarländer är den siffra som säger mest om asylprövningen och förklarar mest. Man bör tänka på att det är en viss eftersläpning i beslutsstatistiken. Många som fick positivt besked 2014 hade sökt asyl året innan.
Tyskland fattade 97 300 beslut om asyl, av vilka mindre än hälften var positiva: 40 560, de flesta av dem syrier, 24 000.
Sverige fattade 40 000 beslut. Tre av fyra fick stanna, 30 600, av vilka 16 300 syrier (enligt Eurostat.) (Enligt Migrationsverket fick 33 500 stanna av vilka hälften från Syrien.)
Hur ser det ut i grannländerna? Det är lugnare. Söktrycket är mycket lägre. Danmark fattade 8 000 beslut som resulterade i att 5 500 fick stanna. Finland fattade 3 300 beslut och 2 200 fick stanna. Norge fattade 7 600 beslut och 5 000 fick stanna. Våra grannar tar procentuellt emot nästan lika många som vi. Ja. Men vad berättar skillnaden i antal? Deras flyktingtal har någon sorts rimlighet i vår gemensamma nordliga avkrok, och vi är helt klart avvikarna. Den stora frågan är varför och hur?
Sverige är det land där varken regering eller riksdag styr asylmottagandet. Tolkningen av lagen är utlokaliserad till Migrationsverkets ledning och dess generaldirektör är den som sätter normerna för vårt handlande. Migrationsverket har beslutat ge permanent uppehållstillstånd, från start, som enda land i Europa. De som kommer hit är äntligen i hamn. De har ingen press på sig att anstränga sig för att bli del av samhället.
Tyskland ger uppehållstillstånd för ett år i taget, med automatisk förlängning. De som vill rota sig där har ett incitament att själva aktivt arbeta på att integrera sig. Vad vi snarare stimulerar är passivitet. Våra generösa bidragssystem tar udden av drivkrafterna att försörja sig. Engagemanget släcks: ”Jag samlade frimärken. Min pappa gav mig ett kilo. Nu samlar jag inte frimärken längre.”