Replik till Lars Kamél (VT 28/8 samt 16/10).
Nej, min bäste Lars Kamél, jag ogillar inte ditt påpekande om klimathotet (”Klimathotet är en myt”). Som jag skrev i tidigare svar, får du tro precis vad du vill. Jag tänker heller inte bemöta de förvrängningar av mina argument som du gjort, avsiktligen eller av andra skäl. Pajkastning intresserar mig inte. Däremot är det, i mitt tycke, viktigt att kunna skilja myt (tro) från vetenskap och därför gör jag nu ett sista försök att förtydliga skillnaden.
Myt och tro är sådant vars grund inte behöver redovisas. Tvärsäkerheten har sin plats här, liksom diverse konspirationsteorier.
Vetenskap har istället som grund att den ska vara reviderbar, varje hypotes ska kunna förkastas, vilket ger en metod som är möjlig att utveckla och förbättra. Ingen tvärsäkerhet alls.
Därför beskriver till exempel modellberäkningar över jordens ålder inget exakt datum, utan en sannolik ålder (vilket du accepterar och gör till ditt eget argument). På samma sätt beskriver klimatmodeller statistisk sannolikhet över rimliga händelseförlopp (vilket du tvärsäkert avfärdar). Effekten av koldioxid tycks du helt acceptera, medan du förkastar data över atmosfärens koldioxidhalt. Jag uppfattar detta som sammanblandning av tro och vetenskap.
Om spådomar blandas ihop med prognoser, och till exempel klimatmodeller avfärdas eftersom de inte ger några tvärsäkra svar, framstår det som rörigt. Spådomar var populära på medeltiden (till exempel Gustav Vasa hade en egen hovastrolog) men nu har vi kommit längre än så i vårt tänkande. På köpet har vi avskaffat tvärsäkerheten och ersatt den med ett öppet sinne. Kanske rent av nyfikenhet på hur kunskap kan byggas? Med detta avslutar jag vårt meningsutbyte.