Det är lätt att kritisera, svårare att vara konstruktiv. Mitt senaste inlägg ifrågasatte företagsklimatet i Västervik och nu är jag skyldig ett förslag till lösning.
Först frågan om vilka företag som avses. Det finns grovt räknat två typer: privata och offentliga. Till de senare hör börsföretagen. Ägare är i fallande ordning vi alla genom AP-fonderna, vi alla genom tjänstepensionerna och vi alla genom privat sparande i fonder och till pensioner hos banker och försäkringsbolag. Ledningarna är tjänstemän med bonus och fallskärm i stället för personligt ansvar och pantsatt villa.
Tillspetsat kan man säga att tjänstemän drivs av pengar och privata företagare av arbetet och affärsidén.
Frågan är vilka företag klimatet gäller.
Med tanke på insatserna som görs i Västervik tycks det vara privata företagare. Vad som driver dem är omsorgsfullt kartlagt i forskning. ITPS, numera Tillväxtanalys, följde under en längre period, fram till 2008, upp företag tre år efter start. I frågebatteriet ingick varje gång företagarnas drivkrafter. De tre dominerande var att sköta sig själv, förverkliga en egen affärsidé samt att man måste för att försörja sig.
De som var tvungna att driva företag gick oftare i konkurs, beroende på att pengar är en dålig primär drivkraft. Alla med en företagsekonomisk utbildning vet varför. I brist på skalfördelar måste den lille företagaren arbeta mer och vara skickligare än anställda i samma yrke. Därför krävs ett uthålligt intresse för arbetet i sig.
Debuten som företagare måste även komma rätt i livet. Det fungerar inte att starta företag med småbarn i familjen. Du bör även ha en sammanboende med så hög inkomst att han eller hon ensam kan försörja familjen. Det är först när alla pusselbitar faller på plats som du har möjlighet att lyckas.
Det näringsfrämjande systemet tar inte hänsyn till det här, utan bygger på att folk har affärsidéer i byrålådan att plocka fram när Tillväxtverket, Vinnova och EU utlovar bidrag i program och utlysningar. I stället borde kommun och näringsfrämjare vara lyhörda och ställa upp när människor befinner sig i fönstret då det fungerar att starta företag.
Så här ser det ut över hela landet. Västervik skiljer ut sig på några punkter. Jag har jobbat med företagarfrågor i högskolevärlden och i flera kommuner. Överallt heter det att vi måste ställa upp för varandra, så att arbetstillfällen och pengar stannar i kommunen. Så är det inte i Västervik. Här förväntas vi ställa upp genom att arbeta gratis för varandra. I resten av landet säger man: ”Hur mycket kostar det?”, i Västervik heter det: ”Kostar det nåt?”
Västervik borde bli kommunen där idéer och drömmar kan förverkligas, utan sidoblickar på vilka affärsidéer som för tillfället är godkända i Stockholm och Bryssel. Den lokala problematiken, vars politiskt korrekta beskrivning är att det inte går att bli profet i sin egen stad, måste också hanteras.